uppfostran, debuterade 1831 vid sin styffader direktör Svanbergs teater och blef s. å. gift med P. J. Deland. Hennes egentliga fält var den högre komedien, i hvilken hon skapade många utmärkta roller. Äfven i tragedien och farsen skördade hon mycket bifall. Till hennes mera kända roller hörde Césarine i "Kotteriet", Generalskan i "Mor och son", Preciosa, Griselda, Fru Hjelm i "Efter femtio år", Pariserpojken samt Baronessan de Vaubert i "Fröken de la Seiglière". Samtidigt med sin man tog hon 1861 engagemang vid kungliga teatern. <img l>

4. Fredrik D., broder till D. 2, skådespelare, f. 1 jan. 1812 i Stockholm, d. 11 jan. 1894 i Östhammar, var först anställd vid konungens ekonomikontor, men ingick 1830 vid Svanbergs kringresande teatersällskap samt 1835 vid O. U. Torsslows och P. J. Delands sällskap på Djurgårdsteatern. Vid detta grundlade han, som Lorenzo i Scribes "Strozzi och Martino", sitt rykte såsom komisk skådespelare. 1844 blef han, efter Torsslow, styresman för Djurgårdsteatern, där D. på Aug. Blanches pjäser snabbt vann både skådespelarrykte och förmögenhet. Han innehade denna teater till 1848, då han bosatte sig på en af honom inköpt landtgård i Uppland. Fem år därefter återvände han dock till teatern, uppträdde i Stockholm, Göteborg, Hälsingfors och Kristiania, men tog ej något fast engagemang. Från 1875 uppträdde han på Nya teatern och Dramatiska teatern i Stockholm. Han afgick från scenen 1886. — D. var en originell, torroligt butter komiker, oförgätlig i svenska kälkborgartyper. "Hans specialitet var den naiva själfparodien. Ingen kunde ypperligare än han framställa den snusförnuftiga och småpösiga själfviskhetens löjlighet, halft genomskimrad af en barnslig godmodighets och älskvärdhets vänliga ljus". Bland hans mera kända roller märktes Konjander i "Hittebarnet", där han med oöfverträfflig komik framställde en gammal stockholmsk ungkarl och källarkund, Magister Bläckstadius, Per klockare i "Erasmus Montanus" och Pipping i "Sodom och Gomorrha". E. F—t. 5. Hedvig Kristina Elisabet (Betty) D. Se Almlöf 3. Delane [dele͡i'n], John Thadeus, engelsk tidningsman, f. 1817 i London, d. 1879 i Ascot, var son till en vid "Times'" ekonomiska afdelning anställd jurist och ådrog sig tidigt city-bladets utgifvares, Walters, uppmärksamhet såsom lämplig för journalistisk verksamhet. Efter att ett par år ha arbetat i "Times" som reporter blef D. 1841 vid huvudredaktören Thomas Barnes' död dennes efterträdare och kvarstod som sådan till sept. 1877. Sina juridiska studier fortsatte han till 1847, då han blef advokat vid Middle Temple. D. höll sig personligen i bakgrunden, men lyckades åt "Times" förvärfva en inom den engelska pressen enastående maktställning och sträfvade med framgång att göra tidningen till ett öfver dagens partimotsatser upphöjdt nationellt organ för den allmänna meningen. Hans förbindelser med flera ledande statsmän, särskildt lord Palmerston och lord Aberdeen, satte honom ofta i stånd att erhålla viktiga underrättelser, som ej stodo andra utom de innersta regeringskretsarna till buds. D. ansågs allmänt vara sin tids skickligaste tidningsredaktör. V. S—g. Delangle [dəlã'glə] Claude Alphonse, fransk jurist, f. 1797, d. 1869, var 1840—46 generaladvokat vid kassationsdomstolen och blef sistnämnda år medlem af deputeradekammaren, där han slöt sig till de ministerielle. Såsom generalprokurator i Paris (1847) förde han talan mot de förre ministrarna Teste och Cubières samt mot hertigen af Choiseul-Praslin. 1848 blef D. afsatt. Han slöt sig tidigt till Louis Napoleon och blef förste president i appellationsdomstolen i Paris och senator. Inrikesminister i juni 1858 och justitieminister maj 1859—juni 1863, tog han i synnerhet i senaten liflig del i behandlingen af juridiska frågor och blef i nov. 1865 generalprokurator vid kassationsdomstolen. Delany [dile͡i'ni], Patrick Bernard, f. 1845 på Irland, amerikansk telegraftekniker, kom vid 10 års ålder öfver till Amerika och började vid 18 år sin bana som telegrafist. Alltsedan början af 1870-talet har han riktat telegraftekniken med en mångfald uppfinningar, däraf flera af genomgripande betydelse. I främsta rummet stå hans arbeten rörande kablar, multiplextelegrafering och automatisk telegrafering. Genom sina arbeten med oceankabeltelegrafering har han väsentligt bidragit till ökandet af telegraferingshastigheten. D. har äfven utarbetat ett system för telegrafering af skrift. A. E—m. <img l>

Delaplanche [dəlaplã'ʃ], Eugène, fransk bildhuggare, f. 1836 i Belleville (Seine), d. i Paris 1891, kom 1852 i École des beaux-arts, där han 1864 vann romerska priset med Odysseus spännande bågen. I Rom utförde han Barn ridande på en sköldpadda (1866, museet i Marseille); men sitt rykte vann han med Eva efter syndafallet (1870, i Luxembourg) och Moderlig uppfostran (1873, uppställd framför kyrkan S:te Clotilde i Paris). Märkliga äro äfven Musiken (1878, i Stora operan i Paris), Dansen (1881, i Hôtel de ville), Eva före syndafallet, flera byster och statyer, bland hvilka staty af Auber (1881, i marmor, Stora operan). I glyptoteket i Köpenhamn finnas exemplar i marmor och brons af D:s förnämsta arbeten. D. målade äfven landskap. Han var sedan 1886 professor i skulptur vid École des beaux-arts. (G—g N.) De la Pole [dəlā-po͡u'l], gammal engelsk ätt af ursprungligen borgerlig härkomst, som under 1300- och 1400-talen nådde rikets högsta värdigheter samt till sist blef nära befryndad med konungahuset och t. o. m. sökte göra huset Tudor kronan stridig. Ätten härstammade från sir William D. (d. 1366),