4,560 ton presstorf. Innan trämassefabriken anlades (1871), var D. järnbruk. Delator, lat., betecknade hos forntidens romare angifvare, särskildt angifvare af sådana förbrytelser, hvilka såsom straff medförde förlust af egendom. Under kejsartiden uppträdde många delatorer, som bedrefvo angifvandet yrkesmässigt för att därpå skörda vinst. Ehuru straff försöktes emot dem, bibehöllo de sig samt voro tålda eller t. o. m. gynnade af de maktegande. R. Tdh. Delatouche [dəlato′ʃ], Hyacinthe Thabaud, fransk lyriker och romanförfattare. Se Latouche, H. Th. de. Delaunay [dəlån<over>ä</over>], Charles Eugène, fransk astronom och mekaniker, f. 1816 i Lusigny (depart. Aube), d. 1872 genom drunkning vid Cherbourg, skötte 1841—48 fysikern Biots professur vid Sorbonne och utnämndes till professor i högre mekanik vid École polytechnique samt vid Sorbonne. D. invaldes 1855 i Institutet och kallades 1870 till föreståndare för Parisobservatoriet. — D. utmärkte sig inom den rationella mekaniken. Hans viktigaste arbeten äro Cours élémentaire de mécanique (1850; 10:e uppl. 1884), Cours élémentaire d’astronomie (1853; 7:e uppl. 1884; ”Astronomiens grunder”, 3 bd, 1858—61, bearb. af D. G. Lindhagen), Traité de mécanique rationelle (1856; 7:e uppl. 1883) och Théorie de la lune (2 bd, 1860—67; ofullb.). Delaunay [dəlån<over>ä</over>], Louis Arsène, fransk skådespelare, f. 1826 i Paris, d. där 1903, genomgick konservatoriet i Paris, tillhörde 1846—48 Odéon-teatern och var därefter anställd vid Théâtre français, från 1850 som societär. Han blef 1877 professor i deklamation vid konservatoriet och tog 1887 afsked från scenen. — D. var en högt beundrad framställare af älskarroller; hans spel utmärkte sig för sällspord ungdomsvärme, behag, naturlighet, sorgfällig utarbetning och den mest fulländadt rena diktion. I Mussets proverber återgaf han högeligen poetiskt ungdomens sälla svärmeri, men han firade triumfer äfven i Augiers moderna skådespel, Ponsards ”Le lion amoureux”, George Sands ”Le marquis de Villemer” och V. Hugos ”Hernani” samt å andra sidan i den klassiska repertoaren (Molière, Regnard, Beaumarchais). Hans Souvenirs utgåfvos 1901. Biogr. af Sarcey (1877) och d’Heylli (1883). E. F—t. Delaunay [dəlån<over>ä</over>], Jules Élie, fransk målare, f. 1828 i Nantes, d. 1891 i Paris, var lärjunge af Hippolyte Flandrin och École des beaux-arts, där han 1856 fick romerska priset för Tobias’ återkomst. Han målade sedan dels bibliska taflor af djup religiös känsla, såsom Apostlarnas nattvard (1865, Luxembourg) och Golgatha (1870), dels profant historiska bilder, med lefvande dramatisk framställning, såsom Brutus’ ed (1863; museet i Tours), Pesten i Rom (1869, Luxembourg), Davids triumf (1874), dels kvinnobilder (bl. a. Diana, 1872, Luxembourg-galleriet), hvilka ha något af 1400-tals-mästarnas stränghet och adel, dels dekorativa bilder (tre, behandlande Apollons, Amfions och Orfeus’ saga, i stora operan, därefter 12 för Palais royal; utkasten för Panthéon hann han ej fullborda). Liksom Baudry var D. en lärjunge af italienska renässansmästare. Hans konst är djupt allvarlig, sund och stark. Luxembourg-galleriet eger 55 tecknade studier, och sådana finnas äfven i museet i Nantes. Han målade äfven porträtt, bl. a. af arkitekten Garnier (1880) och författaren Meilhac (1886). D. var professor vid École des beaux-arts från 1889. I glyptoteket i Köpenhamn är han representerad af Nymfen Hesperias död m. m. (G—g N.) <img l>

De Laval [də] l. de Laval, Karl Gustaf Patrik, ingenjör, uppfinnare, industriidkare, föddes 9 maj 1845 i Orsa socken i Dalarna och tillhör en gammal militärsläkt, hvars stamfader Claude de Laval 1622 kom från Frankrike till Sverige, där han tjänade sig upp från soldat till öfverstelöjtnant vid Smålands kavalleri och vardt slottshauptman i Vadstena samt adlades 1646. D. undergick studentexamen i Uppsala 1863 och inskrefs s. å. vid dåv. Teknologiska institutet, från hvars mekaniska fackafdelning han 1866 utexaminerades med högsta betyg. Han var därefter en kortare tid anställd hos Stora Kopparbergs bergslag, men erfor behof af att komplettera sitt kunskapsförråd och studerade därför från 1867 kemi, fysik och matematik vid Uppsala universitet, där han 1872 promoverades till filos. doktor, hvarefter han ånyo inträdde i Stora Kopparbergs bergslags tjänst och, sedan han å Harz studerat svafvelsyretillverkningen, var ingenjör vid byggandet af svafvelsyrefabrik och kopparextraktionsverk i Falun, 1872—74. Han anlade därstädes för egen räkning 1873—74 ett glasbruk, som emellertid på grund af ogynnsamma konjunkturer mycket snart måste nedläggas. De första patent D. erhöll afsågo tillgodogörande af fosforsyremalmer (1873) och af nickelmalmer (1874). Han var privat konstruktör i Falun 1875 och ingenjör vid Klosters järnverk i Dalarna 1876—77. Redan då gjorde han sig bemärkt som flitig konstruktör, uppfann bl. a. en silbotten, i syfte att genom en mera finfördelad lufttillförsel i bessemerkonvertern minska den vid bessemerblåsningen uppkommande rödskörheten, och en galvaniseringspanna, hvarjämte han började experimentera med centrifugalseparatorn för mjölkskumning, ett problem, hvars tillfredsställande praktiska lösning man då begynte inse vara af synnerligen stor betydelse för landthushållningen. Fördenskull flyttade han 1877 till Stockholm och egnade sig åt ett oförtrutet experimentarbete samt kunde redan 1878—79 uttaga grundläggande patent å kontinuerligt arbetande mjölkskumningsmaskiner (jfr Centrifug). För tillverkning af desamma bildades aktiebolaget "Separator" med fabrik i Stockholm, hvilket företag utvecklats till en världsomfattande affär med filialfabriker i flera länder och varit banbrytande för en af de industrier, inom hvilka Sverige på världsmarknaden intager en ledande ställning, nämligen separatorfabrikationen. Mer än 550,000 De Lavalseparatorer voro 1905 i bruk i alla världsdelar. Andra frukter af D:s uppfinnarverksamhet på samma område äro en centrifugalmaskin för bestämmande af fetthalten i mjölk (laktokrit), en anordning