för återinförande af billigt fett i skummjölk (emulsorn), en kontinuerlig kärna, en mjölkningsmaskin (laktator) m. m. För framställning af separatorkulorna och andra maskindelar af pressad stålplåt, som behöfdes för separatorerna, grundlade han Olofströms stålpressningsfabrik i Blekinge, hvilket företag vuxit ut till en betydande industri. Därefter upptogs hans intresse af problemet att tillgodogöra ångans energi i ett turbinmaskineri, och han lyckades äfven framställa en praktiskt användbar ångturbinkonstruktion, hvilken bl. a. hade att uppvisa mekaniska detaljer af mycket stort intresse, såsom den fjädrande axeln, hvilken möjliggör det betydande antalet af ända till 30,000 hvarf i minuten (se Ångturbin). Denna hans uppfinning, som 1892 utsläpptes i marknaden, öfvertogs af ”Aktiebolaget De Lavals ångturbin”, med fabrik i Nacka vid Stockholm. Ångturbinen med dess kraf på högt ångtryck gaf D. anledning att konstruera en explosionsfri ångpanna för 100 atmosfärers tryck, hvilken dock visade sig för dyrbar i drift. Sedan länge har han sysslat med metoder att ur malmer på elektrisk väg direkt utdraga metaller, därvid ledd af tanken att på grundvalen af Sveriges naturliga tillgångar af malm, vattenkraft och bränsle utveckla en malmförädlingsindustri i stor skala, särskildt för våra järnmalmer. Trots stora uppoffringar ha dessa försök emellertid ej ännu motsvarat uppfinnarens förväntningar. De hafva likväl gifvit upphof till en elektrisk zinksmältningsmetod, som i Sverige är under exploatering vid Sala för framställning af zink och zinkhvitt. Den mångfrestande mannen har äfven egnat sig åt fabrikation af elektriska glödlampor och båglampor, för hvilken tillverkning en större fabrik en tid drefs i Stockholm. D. har af tullskyddsifrarna, hvilkas meningsfrände han är, tagits i anspråk för politiska värf och var 1888—90 ombud för Stockholms stad i riksdagens Andra kammare samt 1893—1902 ledamot af Första kammaren, vald af Kopparbergs läns landsting. I riksdagsarbetet gjorde han sig likväl föga gällande. D. blef 1886 ledamot af Landtbruksakad. (hedersled. 1896) och Vet.-akad., hvars stora guldmedalj han erhöll 1892. D. tillhör de uppfinnare, hvilkas verk mindre böra bedömas ur synpunkten af de enskilda konstruktionernas fullkomning än med hänsyn till frukterna af de uppslag, som i dem inneburits. Ur den förra synpunkten är det nämligen otvifvelaktigt, att ett flertal af de uppfinningar, som pläga anses för hans mest lyckade, i sin slutliga form utarbetats af andra konstruktörer eller först nått sin praktiska öfverlägsenhet i kombination med andra uppfinnares anordningar. Men å andra sidan har han genom initiativ och val af arbetsområden ständigt varit en entusiastisk föregångsman, hvilkens idéer kapital och ingenjörsvetenskap kunnat bereda betydande industriella och tekniska framgångar, sedan han förverkligat möjligheten att nå de eftersträfvade målen. Dessutom har hans verksamhet i hög grad präglats af en fosterländsk sträfvan att främja det egna landets industriella utveckling. G. H—r. De la Vallée [dəlavalē]. 1. Marin D., fransk arkitekt, f. omkr. 1575, d. 1655 i Paris, fullbordade 1608 det 1533 efter Domenico di Cortonas ritningar påbörjade Hôtel de ville i Paris och gjorde ritningarna till det af Desbrosses 1615—20 uppförda Palais du Luxembourgs stora trappa. 2. Simon D., den föregåendes son, fransk arkitekt, erhöll till en början undervisning af sin far och företog därpå i åtta år studieresor i Italien, Afrika och ”en stor del af österländerna” samt blef vid sin återkomst till Frankrike 1633 kallad till arkitekt hos prinsen af Oranien, arfståthållaren Fredrik Henrik. I maj 1637 befinner han sig i Sverige såsom ”ingenjör och byggmästare” hos Åke Tott, och i mars 1639 erhåller han fullmakt såsom ”Kongl. Majestäts architecteur”. Föga hann han likväl att i denna egenskap uträtta, ty redan hösten 1642 blef han på Stockholms Stortorg ihjälslagen eller nedstucken af öfverste Erik Oxenstierna. Likväl utförde han ännu bevarade ritningar till Riddarhuset, hvars grundläggning omkr. 1641 under hans ledning påbörjats. D:s ritningar blefvo emellertid aldrig följda (se Riddarhus). 3. Jean D., den föregåendes son, fransk-svensk arkitekt, f. 1620, d. i Stockholm 1696. Han inkom omkr. 1637 med fadern till Sverige och erhöll utan tvifvel af denne sin första undervisning i byggnadskonsten. Tidigt anställd vid byggnadsarbeten, erhöll han 1646 ett resestipendium å 300 daler i tre år och fortsatte i Frankrike och Italien sina konststudier. Återkommen i midten af år 1650, fick han genast visa prof på sin konst, då han i okt. s. å. erhöll i uppdrag att uppföra en triumfport till drottningens kröning. 1651 utnämndes han till riksarkitekt (”kungl. architectus”), med en instruktion, som i själfva verket gjorde honom till öfverintendent, och i denna egenskap stadfästes han af Karl X Gustaf. Han öfverhopades med arbete och utvecklade en storartad verksamhet, dock mindre för det kungliga hofvets räkning än för tidens aristokrater. Bland annat uppgjorde han för konungens räkning ritningar till ombyggnad och utvidgning af Stockholms gamla slott — planer, som dock aldrig blefvo realiserade — lämnade ritningar till Katarina kyrka (grundlagd 1656), afbrunnen 1723, i sitt nuv. skick åter uppbyggd efter ritning af G. Adelcrantz, och Hedvig Eleonora kyrka (grundlagd 1658) i Stockholm, båda centralkyrkor, och var flitigt anlitad med uppdrag af stormännen M. G. De la Gardie (särskildt af denne, hvars arkitekt han kan anses vara), G. Bonde och K. G. Wrangel. För De la Gardies räkning ombyggde han sålunda Ekholmen, Karlberg, Drottningholm och Vängarn samt nybyggde Höjentorp, Käggleholm, Mariedal och uppförde Delagardieska grafkoret vid Veckholms kyrka; för Bonde Bondeska palatset i Stockholm (nuv. Rådhuset), för Wrangel Wrangelska palatset på Riddarholmen (det länge s. k. Kungshuset, nu lokalen för Svea hofrätt, Statskontoret m. fl. ämbetsverk) och gaf dessutom af N. Tessin d. ä. sedan omarbetade ritningar till Skoklosters slott. Därjämte var han upphofsman till Ebba Brahes palats (nu inbyggdt i Schönborgska huset vid Götgatan), Karl Sparres palats (nu exteriören till Sveasalen) m. m. År 1656 fick han riddarhusdirektionens fullmakt att vara byggmästare för Riddarhuset, som han fullbordade (se Riddarhus). Till sin konstnärliga karaktär var D. en målsman för den då i Sverige framträdande klassiska senrenässansen i Palladios anda, dock betydligt modifierad af samtida franska och holländska förebilder. Hans byggnader utmärka sig genom de rikt utbildade vattentaken, genom