af Montausier, som var guvernör för Ludvig XIV:s äldste son, Ludvig, ombesörjdes af Bossuet och Huet. Uttrycket har sedermera ofta nyttjats äfven om andra skrifter, som utgifvits i stympadt skick. Delpino, Federico. Se Delp. Delpit [-pī], Albert, fransk författare, f. 1849 i New Orleans, uppfostrades i Frankrike, hvarest han naturaliserades och dog 1893. Sedan D. såsom frivillig deltagit i fransk-tyska kriget, erhöll han pris af Franska akad. både för diktsamlingen L'invasion (1872) och dikten Le repentir, ou récit d'un curé de campagne (1873), liksom samma akademi 1880 tillerkände honom Vitetska priset för hans samfällda litterära verksamhet. Däremot gjorde han föga lycka med sina dramer, bland hvilka emellertid komedien Le fils de Coralie (1880; "Coralies son", s. å.) höll sig länge på scenen. I sina många romaner skildrar han med glatt penselföring den förnäma världens lif och lägger samtidigt an på bjärta effekter samt tragiska upplösningar. Bland dessa romaner må nämnas Le mariage d'Odette (1880), hvilken bok gjorde honom till en gunstling hos de katolsk-sinnade högre kretsarna, och Disparu (1888; "Försvunnen", s. å.). En samling af sina dikter utgaf han 1881 under titeln Les dieux qu'on brise. — Äfven D:s broder Édouard D., f. 1844 i New Orleans, d. 1900 i Quebec, jämväl naturaliserad i Frankrike, framträdde såsom romanförfattare; öfversatt är "Nemesis" (1883). Delsberg, stad i Schweiz. Se Delémont. Delsbo. 1. Socken i Gäfleborgs län, Delsbo tingslag. 45,481 har. 5,489 inv. (1905). D. utgör ett konsistoriellt pastorat, Uppsala stift, Hälsinglands norra nedre kontrakt. Det är rikt på sjöar och berg, vid hvilka många sägner äro fästa. Delsboboarna äro beryktade för sin styfsinthet och slughet. 1764 utgaf Lenæus öfver denna socken en beskrifning med titeln "Delsboa illustrata" (ny uppl. 1892). — 2. Tingslag, ingår i Norra Hälsinglands domsaga och fögderi samt omfattar socknarna Norrbo, Bjuråker, Delsbo. 1,397 kvkm. 10,543 inv. (1905). Delsbosöm. Se Sömnad. Delsbovisan, en folkvisa om Engelbrekts befrielsekrig och hälsingarnas betryck under den danske fogden på Faxeholm samt detta slotts förstöring af Olof Djäkn. Delta. 1. (Δ, δ) Den fjärde bokstafven i det grekiska alfabetet. — 2. Geol. och geogr. Benämning på de låga landsträckor och öar, som förekomma vid eller utanför mynningen af vissa floder. Sådana bildningar uppkomma därigenom, att de i flodernas vatten mekaniskt uppslammade grus-, sand- och lerpartiklarna aflagra sig utanför mynningen och därstädes hopa sig till låga grund, som småningom uppsticka till vattenytan och hvilkas mellanrum efter hand fyllas med slam och sand. Genom de sålunda bildade flacka landområdena skär sig floden nya och alltmer förgrenade lopp, en uppdämning eger då och då rum, flodens vatten stiger samt öfversvämmar och aflagrar fasta ämnen på den nybildade marken, hvilken af dessa orsaker småningom tillväxer både utåt och uppåt. Floderna Nilen, Rhen, Rhône, Po, Donau, Ganges och Mississippi m. fl. ega deltabildningar. Om floden mynnar ut vid en kust, som beröres af hafsströmmar och är utsatt för verkningarna af ebb och flod, utan att vara skyddad af utanför liggande strandbankar eller sandreflar, kan i de flesta fall intet delta bilda sig. Amasonfloden är ett exempel därpå. Nilens delta, hvars trekantiga form (som liknar den grekiska bokstafven delta) gifvit anledning till namnet, är en af åtskilliga flodgrenar genomkorsad, horisontal slätt

Po-deltat.