och dels inom, dels i närheten af detta område åtskilliga åt andra gudar (Leto, Artemis, Afrodite, Dionysos) helgade tempel; dessutom altaren, pelarhallar, skattkammarbyggnader, kajmurar vid den "heliga hamnen" o. s. v. Längre mot s. ligga ruinerna af Herakles' och kabirernas helgedomar, mot ö. på sluttningen af berget Kynthos lämningarna af ett odeion och från sengrekisk tid härrörande tempel helgade åt "de främmande gudarna" (den syriska Afrodite, Serapis, Anubis, Isis), öfver hufvud har man påträffat de mer eller mindre tydligt skönjbara grundmurarna till ungefär 60 byggnader, däribland åtskilliga privatbostäder, hvilka påminna om husen i Pompeji. För öfrigt hafva gräfningarna gifvit en rik skörd af plastiska bildverk från den grekiska konstens äldsta till dess yngsta tider, däribland fragment af en kolossal arkaisk Apollonstaty, skänkt af invånarna på Naxos, samt öfver 2,000 inskrifter af mestadels stor historisk betydelse. De förnämsta af dessa fornfynd äro införlifvade med det arkeologiska museet i Aten, några öfverflyttade till Mykonos. — Litt.: Lebègue, "Recherches sur Délos" (1876), "Bulletin de correspondance hellénique" (1879 ff.), Schœffer, "De Deli insulæ rebus" (1889), samt Ardaillon och Convert, "Carte archéologique de l'île de D., levée en 1893—1894" (1901). Fullständig bearbetning af de deliska antikviteterna väntas i ett ännu ej utkommet verk af Homolle. A. M. A. Delp., vid växtnamn förkortning för italienske botanisten Federico Delpino, f. 1833, professor i Neapel, känd för goda växtbiologiska rön och företrädande en teleologisk uppfattning rörande arternas förändring. Delph, berg på Eubea. Se Delfi. Delphi. 1. Stad i forngrekiska landskapet Fokis. Se Delfi. — 2. Berg på Eubea. Se Delfi. Delphinapterus [-fi-], zool. Se Hvitfisksläktet. Delphinatus [-fi-], geogr. Se Dauphiné. Delphinida, zool. Se Delfiner. Delphinium (af grek. delfis, delfin, med anledning af blommans förmenta likhet med en sådan), Riddarsporre, bot. farm., växtsläkte af fam. Ranunculaceæ, utmärkes i synnerhet därigenom, att det åt axeln vända foderbladet bildar en yttre sporre, hvari är inskjuten en eller två inre sporrar, bildade af kronbladen. Hos oss finnes blott en enda art, D. consolida L., ett i södra och mellersta Sverige tämligen allmänt åkerogräs. En mängd former af flera arter odlas för blommornas och örtståndets ståtliga utseende, t. ex. D. nudicaule Torr. et Gr. (från Kalifornien). D. elatum L. (från Sibirien), D. orientale Gay och D. Ajacis L. (båda från Medelhafsländerna). Den sistnämnda har sitt artnamn däraf, att man på dess kronblad tyckt sig läsa bokstäfverna A I A, hvilket gifvit upphof till den sägnen att växten upprunnit ur den grekiske hjälten Aias' blod. (Enligt en annan sägen — som, i likhet med den förra, omtalas af Ovidius i hans "Metamorfoser" — skapades denna växt af Apollon, till åminnelse af dennes älskling, Hyakinthos, hvilken han själf af våda dödat. Bokstäfverna skulle beteckna den döendes klagoskri.) Den ofvanjordiska delen af D. consolida utgör drogen herba Consolidæ regalis. S. A. (G. L—m.) Arten D. Staphisagria är en i Mindre Asien och södra Europa vildt växande och äfven odlad, tvåårig ört. Fröna, semina Staphisagriæ (ty. Stephanskörner l. läusekörner), äro ärtstora, oregelbundna och mångkantiga. Ytorna äro groft nätlikt skrynkliga af gråbrun eller svartaktig färg. Företrädesvis i de tunna fröskalen finnas de för fröna karakteristiska 4 alkaloiderna delfinin, stafisagrin, delfinoidin och delfisin. Stafisagrinets egenskap af enhetligt kemiskt individ är omtvistad. Delfinin och delfisin kristallisera, de båda öfriga ej. Delphinium-alkaloiderna äro häftigt och egendomligt verkande gifter, i fråga om effekt erinrande om akonitin (se d. o.), men med bestämda olikheter sinsemellan. Stafisagrinet verkar mer förlamande än delfinin och saknar dettas (och akonitinets) hjärtverkan. Förgiftningar med Delphinium äro sällsynta. Fröna af D. Staphisagria användes förr till dödande af ohyra (löss), men hafva numera på sin höjd bruk i folkmedicin i växtens hemland. Äfven den hos oss vildt växande D. consolida L. och andra Delphinium-arter äro giftiga. C. G. S.

Delphinium Ajacis och D. orientale (med enkla blommor).

Delphinus, zool. Se Delfinsläktet. Delphinus (lat.), Dauphin, fordom titel för hertigdömet Dauphinés furstar och för Frankrikes tronföljare. — In (l. Ad) usum delphini, lat., till bruk för "dauphin". På Ludvig XIV:s befallning utgåfvos till läsning för tronföljaren åtskilliga grekiska, romerska och franska författares skrifter i särskilda upplagor, på hvilkas titelblad orden "in usum delphini" förekomma och ur hvilka alla anstötliga eller i annat afseende för ändamålet, olämpliga ställen äro uteslutna. Mest bekant är den samling af grekiska och romerska klassiker (64 band, 1674—1730), hvilken, under tillsyn af hertigen