Lettres à Blumenbach sur l'histoire physique de la terre (1798) och Introduction à la physique terrestre etc. (1803). D. var ock den, som fulländade konstruktionen af den 80-gradiga termometern (jfr T. M. Fries, "Några blad ur termometerns historia", i "Nord. tidskr." 1897). Déluge [delȳʃ], fr. (af lat. diluvium), öfversvämning, syndaflod. — Après nous le déluge [apr<over>ä</over> no lə], egentl. "efter oss syndafloden", d. v. s. efter vår död må hända hvad som helst; hvad som inträffar efter vår tid angår oss ej (må vi därför obekymradt fråssa i njutningar) — ett yttrande, som markisinnan de Pompadour uppgifves ha fällt till Ludvig XV för att uppmana honom att icke fästa afseende vid de stormtecken, hvilka bebådade räfst för missbruken under "l'ancien régime". Emellertid finnes upptecknadt ett utförligt, på grund af de hotande tidstecknen fälldt yttrande af Ludvig XV själf, afslutadt med orden: Après moi le déluge (efter mig kommer syndafloden). Delwartplåster, veter., består af 2 delar beck och 2 delar tjära, som sammansmältas och därefter under ständig omröring försättas med 1 del veneziansk terpentin. Sådant plåster användes förr (innan gipsförbanden kommo i bruk) såsom fixeringsförband vid benbrott, under benämningen Delwarts orörliga förband. Det anlägges på det sätt att, sedan benändarna bragts i läge och huden skyddats genom något tunt tyg, omlindas brottstället med starka lärftsbindor, som för hvarje hvarf bestrykas med den ofvannämnda blandningen. Förbandet stelnar inom några minuter till en stenhård massa och kan, om det behöfs, äfven förstärkas genom inläggande af träskenor. E. T. N. Delvau [-v<over>å</over>], Alfred, fransk skriftställare, f. 1825 i Paris, d. 1867 därst., författade en del skildringar från Paris af litteratur- och kulturhistoriskt intresse, bl. a. Henry Murger et la Bohême (1866), samt vittra, historiska och språkliga arbeten. Delvenau, biflod till Elbe, i hertigdömet Lauenburg. Jämte den till Trave flytande Stecknitz, med hvilken D. stått i kanalförbindelse, bildade D. förr en omkr. 73 km. lång, för smärre fartyg segelbar vattenväg mellan Elbe och Trave. Denna väg följer till största delen äfven den 1900 öppnade Elbe—Trave-kanalen, som nu trädt i stället för den gamla vattenvägen. Delvig, Anton Antonovitj, baron, rysk lyriker, tillhörande en ursprungligt livländsk släkt, som inflyttat från Westfalen, f. 1798 i Moskva, d. 1831 såsom ämbetsman i utrikesministeriet. Föga produktiv och originell såsom lyriker, försökte D. dels imitera den grekiska idyllen, dityramben och epigrammet (Pindaros, Anakreon, Teokritos), dels dikta romanser, byggda på ryska folkliga motiv, båda delarna med tvifvelaktig framgång. Hans dikter utkommo hufvudsakligen i de små poetiska kalendrarna "Sjevernye tsvjety" (Nordiska blommor) under åren 1825—30. Personligt har D. dock spelat en ej oviktig roll i den ryska vitterhetens historia såsom medlem af den s. k. pusjkinska plejaden och en af Pusjkins allra intimaste vänner redan från skoltiden. En fullständig upplaga af hans dikter jämte några kritiska uppsatser och litterära bref utkom 1893 med inledning af Valerian Majkov. A—d J. Delvigne [-vi'nj], Henri Gustave, fransk kapten, f. 1799 i Hamburg, d. 1876 i Toulon, försökte 1829 att till räfflade framladdningsgevär använda spetskulor i stället för rundkulor. Detta försök var första uppslaget till rundkulans undanträngande af spetskulan. W. G. B. Delvinon (Delfino, Delonia, Delvino), vackert belägen stad i turkiska vilajetet Janina (Albanien). Omkr. 7,000 inv. D. ligger 17 km. från sin hamn Hagíoi Saránta och är omgifvet af oliv-, citron- och granatäppleplanteringar. Det har ett slott och flera moskéer. Handel med olja och sydfrukter. Delyannis, Deligiannis l. Delijannis [dilija'nni], grekisk släkt från Arkadien. I befrielsekriget deltogo sju bröder af denna släkt, bland dem Anagnostis som en af de civile ledarna, Kanelos som militär befälhafvare. — En brorson till dem var <img l>

1. Theodoros D., grekisk statsman, f. 1826 i Kalavryta (Peloponnesos), studerade juridik i Aten, blef 1862 deputerad och inträdde följande år i ministären, som han sedan gång på gång och på skilda poster tillhörde. Han var minister i Paris 1867, året för upproret på Kreta. Såsom medlem af regeringen 1877—78 arbetade han för Greklands deltagande i kriget mot Turkiet, och han var en af sitt lands representanter på Berlin-kongressen. I den oafbrutna politiska kampen mellan D. och Trikupis, som till stor del fyller Greklands senare historia, representerade D. mot sin mera besinningsfulle rival de djärfva och i sina verkningar ruinerande nationalistiska expansionsidealen. I maj 1885 blef han konseljpresident, och kort därefter gaf Öst-Rumeliens förening med Bulgarien Grekland anledning att fordra utvidgning af sitt område på Turkiets bekostnad. Det öfverhängande kriget afvärjdes, då stormakterna (med undantag af Frankrike) genom en blockad af Greklands kuster tvungo detta till afrustning, i samband hvarmed D. afgick i maj 1886, efterlämnande statsfinanserna i ett genom rustningarna ytterligt förstördt tillstånd. Han återkom till makten i okt. 1890, men kunde ej reda upp den ekonomiska härfvan; mot sin vilja och trots kammarmajoritetens stöd afskedades han af konung Georg i mars 1892. Han blef emellertid i juni 1895 åter konseljpresident. Trots sina finansers bankruttmässiga ställning började Grekland i anledning af upproret på Kreta 1896 stora rustningar och kastade sig 1897 i ett illa förberedt krig med Turkiet; strax efter de första motgångarna afskedades D., i apr. 1897. Han stod sedan endast under två korta perioder i spetsen för regeringen, nämligen dec. 1902—juni 1903 och dec. 1904—13 juni 1905, då han i Aten nedstacks af en person, anställd i ett af polisen stängdt spelhus. — 2. Nikolaos D., den föregåendes brorson, f. 1844, var minister i Paris 1886—92, konseljpresident under tiden mellan Trikupis' fall i jan. 1895 och Theodoros D:s