fartyg plägar man upprita jämväl en deplacementskala, på hvilken man mot ett visst djupgående genast erhåller fartygets deplacement vid detta djupgående. Örlogsfartygs storlek angifves alltid i deplacement-ton, handelsfartygs däremot i registerton. Se vidare Dräktighet, Ton och Tyngdpunkt. H. W—l. Deplacera (fr. déplacer, af prefixet dé, från, och place, plats), rubba; afsätta (från ett ämbete). Déplaisant [depläṡã'], fr. (af upphäfvande prefixet dé och plaisir, nöje, lust), misshaglig, oangenäm, förtretlig. Deplorabel (fr. déplorable,) beklaglig, beklagansvärd; jämmerlig. Deployera [deplωajēra], krigsv. Se Deployering. Deployering [deplωajē-], af fr. déployer, utveckla, krigsv., utveckling från en djupare formering, kolonn, till linje framåt, d. v. s. till linje i höjd med täten och med samma frontriktning, som denna innehaft. Med deployering betecknas särskildt en sådan linjeformering framåt, som verkställes därigenom, att alla afdelningarna, utom den eller de främsta, göra vändning och anträda marschen utåt samt efter hand, i den mån de komma midt bakom sina blifvande platser i linjen, göra vändning framåt och upprycka till dem. Deployeringen har numera i allmänhet blifvit ersatt med uppmarsch omedelbart till de platser, som de olika afdelningarna skola intaga. — Det motsvarande verbet är deployera. G. U.* Depolaristor (af lat. de, med upphäfvande betydelse, och polarisator, se d. o.), elektrot., ett medel, som motverkar polarisationen, t. ex, i galvaniska element (se d. o.). Deponend (lat. deponendus, jfr Deponera), djäkne, som skall undergå deposition (se d. o.). Deponens (lat., pres. partic. af deponere, lägga bort), i den latinska grammatiken verb med passiv form, men aktiv betydelse. I svensk språklära betecknar deponens sådana verb, som förekomma endast i s-form, t. ex. dagas, brottas, hoppas, slåss. R—n B. Deponent (af lat. deponere, nedlägga), en, som öfverlämnar någonting i en annans vård; en, som undergår en depositionsceremoni. Se Deponera, Deposition och Depositum. Deponera (af lat. deponere. nedlägga). 1. Sätta i förvar, insätta, öfverlämna (penningar eller andra värdeföremål) till förvaring. Se vidare Deposition och Depositum. — 2. Vid universiteten betecknade ordet "deponera" (lat. deponere cornua, aflägga hornen) undergå deposition, upptagas bland de frie studenternas antal. Jfr Deposition. Depontanus, lat., betecknade hos romarna en man, som uppnått 60 års ålder och därför (såsom saknande säte och stämma vid komitierna) måste afvisas från den "bro" (pons), å hvilken deltagarna skulle stiga upp för att rösta. Man har — med rätt eller orätt — satt detta i samband med påstådda människooffer i äldre tider, då man skall hafva i Tiberfloden nedstörtat gubbar, i hvilkas ställe sedan symboliskt i strömmen nedkastades människogestalter af säf. R. Tdh. Depopulation (af lat. depopulari, härja), härjning, sköfling, ödeläggelse, förödelse; folkminskning. Deport (fr. déport, egentl. uppskof), hand., detsamma som backwardation (se d. o.). Deportation (lat. deportatio, af deportare, föra bort), förvisning antingen på grund af dom eller genom administrativ åtgärd till en bestämd, vanligen fjärran från fäderneslandet belägen plats, hvarifrån den förvisade icke utan tillstånd får aflägsna sig och där hans frihet äfven i öfrigt är på hvarjehanda sätt inskränkt. Detta straff, kändt ända sedan antiken, användes för att aflägsna för statens säkerhet farliga eller för regeringen misshagliga personer, för att kolonisera öde och ouppodlade landsträckor (tvångskolonisation) eller för att straffa förbrytare. Romarna kände urspr. till endast frivillig landsflykt (exsilium), men ur straffet aquæ et ignis interdictio (d. v. s. förbud att använda eld och vatten i Rom), hvilket omöjliggjorde vistelse där, utvecklades redan under Augustus förvisning till öde öar (deportatio in insulam), vanligen klippöar i Egeiska hafvet, där den förvisade af brist på lifsmedel snart dog, eller till oaser i öknarna. Straffet var förbundet med egendomskonfiskering och capitis deminutio media (se Capitis deminutio) och varade för lifstiden. Stundom förekom det i större utsträckning, dock aldrig för anläggning af förbrytarkolonier. — Af de moderna staterna är det egentligen endast England, Frankrike och Ryssland, som användt deportationsstraffet. I England daterar det sig från Elisabets tid, men först längre fram på 1600-talet började man sända förbrytare till de nordamerikanska kolonierna, trots nybyggarnas allt kraftigare protester (Franklin jämförde systemet med att importera amerikanska skallerormar till England). Sedan nordamerikanska befrielsekriget gjort slut därpå, började man, då fängelserna befunnos otillräckliga, deportera förbrytare till Australien. 1787 skickades de förste (omkr. 800) till Port Jackson, där Sydney nu ligger, och under det följande halfseklet deporterades bortåt 50,000 förbrytare till Nya Syd-Wales och 30,000 till Tasmanien, där i början af 19:e årh. en ny förbrytarkoloni anlades. De deporterade användes dels till offentliga arbeten, dels till nybyggarnas hjälp, hvilka utan ersättning fingo använda dem. Förbrytarimporten, som slutligen omfattade vid pass 4,000 årl., och dess olägenheter väckte dock småningom en storm af ovilja, och 1840 förklarades Nya Syd-Wales för fri koloni, hvarefter deportationen dit i hufvudsak afskaffades. Den fortsattes dock till Väst-Australien på de efter den billiga arbetskraften begärlige nybyggarnas egen anhållan och till Tasmanien, men under åren 1853—64 afskaffades deportationsstraffet alldeles i England. Dock finnes det ännu kvar i Brittiska Indien. — I Frankrike förekom deportation under 1789 års revolution, då till följd af "lagen mot de misstänkte" dessa deporterades till Cayenne. Där ha åtskilliga af revolutionens ryktbarheter slutat sitt lif. Ehuru lagligen erkändt, förekom dock sedan intet deportationsstraff förrän efter 1848, då några af Marquesas-öarna, Algeriet, Cayenne och andra platser i det för sitt farliga klimat kända Guyana (ryktbar har särskildt Djäfvulsön blifvit genom Dreyfus' deportering dit) användes som förvisningsort. På grund af ett beslut af 27 mars 1852 fingo bagnofångarna rätt att frivilligt utbyta fängelset mot deportation med den påföljd att i Brest, Rochefort och Toulon