Anthony och Francis Bacon uppträda som förfäktare af en kraftig protestantisk utrikespolitik, därvid rivaliserande med lord Burleighs son Robert Cecil, som vanligen förde försiktighetens talan. D. genomdref 1596 en expedition mot de spanska hamnarna samt blef befälhafvare öfver landstyrkan och ena eskadern (de båda andra kommenderades af lord Howard och Raleigh). Spanska flottan besegrades, och D. intog (20 juni) staden Cádiz, där ett rikt byte togs. På hemvägen afstod D. på de andre befälhafvarnas råd från att afvakta silfverflottans ankomst, men klandrades sedan, då denna kort därefter oskadd lyckades uppnå spansk hamn. Under hans bortovaro hade Cecil blifvit statssekreterare och lyckats befästa sig i drottningens gunst. Än mer kallnade drottningens ynnest för D., sedan han (juni—dec. 1597) företagit en ny, misslyckad expedition till spanska kusten och Azorerna; dock blef han vid hemkomsten utnämnd till riksmarskalk. D. motsatte sig 1598 på det ifrigaste Burleighs plan att sluta fred med Spanien och förgick sig vid ett tillfälle i rådet ända därhän, att drottningen retades till att gifva honom handgriplig upptuktelse. I mars 1599 utnämndes han, halft mot sin vilja, till generalguvernör öfver Irland med nästan kunglig makt och fick i uppdrag att med en stark här bringa Ulster till lydnad. På företagets framgång berodde hans framtida inflytande vid hofvet. Fälttåget gick illa, och D. retade ytterligare drottningen genom att mot hennes önskan göra sin vän, earlen af Southampton, till sin rytteribefälhafvare. Då hans militära ställning blef klen, började han tala om att återvända, hvilket emellertid drottningen strängt förbjöd. När han likväl plötsligt återvände för att personligen försvara sina åtgöranden, blef han väl i första ögonblicket rätt nådigt emottagen, men kort därpå inmanad i häkte och ställd under åtal för det stillestånd han ingått med den upproriske earlen af Tyrone samt för sin hemresa. Han insjuknade svårt och fick då under inflytande af en stark folkstämning till hans förmån lindring i arresten, men ställdes i juni 1600 inför rätta och dömdes till afsättning från alla sina ämbeten; från arresten blef han fri i aug. Under denna process hade hans forne skyddsling Bacon spelat ett ovärdigt dubbelspel och till sist öppet uppträdt bland hans åklagare. D. började nu hvälfva planer på att med våld återvinna drottningens gunst och aflägsna sina fiender bland hennes rådgifvare; han och hans medsammansvurne (Southampton, Mountjoy m. fl.) hoppades därvid på hjälp från Skottland. Planen blef emellertid röjd i febr. 1601, och ett förtvifladt försök att genom ett folkupplopp i London utföra den (8 febr.) misslyckades jämmerligen. D. måste gifva sig fången, ställdes inför rätta (hvarvid Bacon ånyo uppträdde som åklagare) och dömdes 19 febr. till döden som förrädare. Efter mycken tvekan bekräftade Elisabet dödsdomen, och D. afrättades 25 febr. under stort deltagande från befolkningens sida. — D. var en öppen och ridderlig natur, personligen öfverdådigt tapper, men utan högre begåfning vare sig som krigare eller statsman, fåfäng och ytterligt impulsiv, men god mot alla underordnade och sina vänner varmt hängifven. Han var ej utan boklig lärdom, förstod att skrifva sonetter och arrangera maskspel samt prisades af tidens främste diktare såsom en vitterhetens trogne beskyddare. Jfr E. A. Abbott, "Bacon and Essex" (1877) och Spedding, "Life and times of Francis Bacon" (1878). 4. Robert D., 3:e earl af Essex, den föregåendes son, f. 1591, kom för faderns skull i stor gunst hos Jakob I, som 1606 för gossen arrangerade ett giftermål med en rik arftagerska, Frances Howard. Efter en skandalös skilsmässoprocess blef detta äktenskap emellertid 1613 förklaradt ogiltigt, hvarpå hustrun äktade Jakob I:s skotske gunstling Robert Carr (se d. o.). D. deltog 1620—21 i den engelska hjälpsändningen till kurfursten af Pfalz och var 1625 vice-amiral för en flotta, som gjorde ett misslyckadt försök att intaga Cádiz. Han ogillade Karl I:s okloka politik mot parlamentet, men sökte i det längsta visa konungen lojal hörsamhet. I "långa parlamentet" trädde han i förbindelse med den puritanska oppositionens ledare och inkallades, då Karl I 1641 för en tid slog in på en försonligare politik, i rådet samt utnämndes till lordkammarherre och fick ett högt militärbefäl. Sommaren 1642 trädde han emellertid, tillbakastött genom konungens opålitlighet, helt öfver på parlamentets sida och öfvertog i sept. s. å. högsta befälet öfver dess armé. Som parlamentets fältherre visade han sig väl personligen tapper och pålitlig, men egde blott föga militär erfarenhet och ingen förmåga af initiativ samt lyckades ej göra sig åtlydd af sina underbefälhafvare. 1642 vann han emellertid en framgång vid Edgehill, intog 1643 Reading och undsatte Gloucester, men lyckades sedan endast med nöd slå sig igenom vid Newbury (20 sept. s. å.) och företog 1644 ett strategiskt oklokt tåg till Cornwall, som slöt (1 sept.) med kapitulationen vid Lostwithiel. D. undkom själf, men nedlade kort därefter, missnöjd med Cromwells planer, sitt befäl och dog 1646. Jfr Gardiner, "History of the great civil war". V. S—g. Devéria [dəverja']. 1. Achille D., fransk målare, f. 1800, d. 1857, gjorde sig först känd genom en serie af litograferade porträtt och målade därefter historiebilder, i synnerhet af religiöst innehåll. 2. Eugène D., den föregåendes broder, historiemålare, f. 1805, d. 1865, var Girodets lärjunge, slöt sig till den romantiska skolan och vann sin största triumf med Henrik IV:s födelse (1827, i Louvre). 1836 flyttade han till Pau och blef där protestantisk präst, men återgick snart till konsten. Han målade bl. a. Ludvig Filip aflägger sin kungaed inför kammaren (1836, Versailles). Slaget vid la Marsaille (i Versailles), Johanna Seymours död, Columbus mottages af Ferdinand och Isabella (1861, museet i Pau) samt flera andra historietaflor (äfven religiösa), i hvilka man finner en utvecklad kompositionstalang och förmåga af karakteristik samt klar färg och sorgfälligt utförande. Biogr. af Alone (pseudonym för m:lle Peyre) (1887). (G—g N.) 3. Théodule D., son af D. 1, fransk egyptolog, f. i Paris 1831, d. därst. 1871, gjorde sin framstående egenskap som tecknare fruktbar för egyptologien. Han vistades tidtals i Egypten och arbetade då bl. a. som kopist för flera af de af Mariette planlagda tempelbeskrifningarna, särskildt Abydos' och Denderas. Åtskilliga bland de af D. utförda kopiorna i dessa textsamlingar torde med hänsyn till läsningarnas korrekthet täfla med de bästa kopior en Brugsch och en de Rougé kunnat