åstadkomma. D. publicerade ett antal smärre uppsatser af arkeologiskt och mytologisk-religiöst innehåll: den först utgifna torde härstamma från 1857. Hans behandling af den i Turinmuseet förvarade rättspapyren (Le papyrus judiciaire de Turin i "Journal asiatique", 1865—67) — ehuru delvis mindre tillfredsställande, såsom Chabas' granskning ådagalagt — är dock i det hela och för sin tid ett ganska aktningsvärdt arbete. D:s hufvudverk, Catalogue des manuscrits égyptiens, écrits sur papyrus, toile, tablettes et ostraka, qui sont conservés au musée égyptien du Louvre (1875), har ett beståndande värde. K. P.* Deversorium, lat. (af deversari, taga in, gästa), härberge, värdshus, gästgifveri. Devès [dəvä's], Pierre Paul, fransk statsman, f. 13 nov. 1837 i Aurillac (dep. Cantal), var advokat i Béziers och invaldes 1876 i deputeradekammaren, där han 1879 blef president för republikanska vänstern. Som sådan spelade han en betydande roll i underhandlingarna mellan regeringen och representationen, hvarvid han företrädde Gambettas intressen. I dennes "stora ministär" var han jordbruksminister nov. 1881—jan. 1882 samt i Duclercs kabinett (aug. 1882—febr. 1883) justitieminister. 1886 invaldes D. i senaten och omvaldes 1894. De Wet. 1. Jacob Willemsz. D., holländsk figurmålare (bibliska motiv), f. i Haarlem, där han 1635 förlofvade sig och ännu 1672 lefde. Han var en bland de många, som med större och mindre framgång sökte träda i Rembrandts och dennes närmaste efterföljares fotspår. Att han var direkt lärjunge till Rembrandt, är osannolikt. Troligare är, att han var elev till Willem de Poorter. I konsthistorien är han i alla händelser ett ringa namn — på afstånd ha hans arbeten ett visst Rembrandtskt tycke, men på närmare håll framträda skarpt den klena teckningen och den grumliga färgen, som den Rembrandtska kostymapparaten och iscensättningen icke då längre förmå öfverskyla. Att han här omnämnes, beror därpå, att hans målningar talrikt förekomma i vårt land (förmodligen arbetade han tämligen fabriksmässigt för export hit), i likhet med sådana med likaledes bibliska ämnen af hans son (se D. 2). 2. Jacob Jacobsz. D., f. i Haarlem, senare bosatt i Amsterdam och 1685—88 såsom dekoratör verksam i Skottland, dels för konung Jakob II (i slottet Holyrood), dels för lord Strathmore (Glamis castle). Att skilja faderns och sonens hvarandra mycket liknande och sällan signerade arbeten från hvarandra är svårt, så mycket mera som somliga af dessa under det gamla, men orätta kollektivnamnet "Jan de Wet" (en apokryfisk artist, som uppgafs vara född i Hamburg) gående taflor möjligen härröra från Jakob d. ä:s bror Gerrit D. Bland arbeten af Jacob D. d. ä. må nämnas tre hos riddarhuskamreraren O. Silfversparre i Stockholm samt taflor i museerna i Braunschweig, Augsburg, Budapest, Darmstadt, Köpenhamn (1647) o. s. v. — Afkomlingar till de båda Jacob D. utvandrade till Syd-Afrika, och från en af dem härstammar i rätt nedstigande led D. 3. <img l>

3. Christian Rudolph D., boerledare, föddes 7 okt. 1854 på farmen Leeuwkop i distriktet Smithfield af dåvarande Oranje-fristaten, bodde 1880—85 i Transvaal och deltog därunder i boerkriget 1880—81 samt var vid det stora boerkrigets utbrott 1899 jordbrukare på farmen Roodepoort i distriktet Heilbron af Oranjefristaten. Han hade åren 1889—97 varit medlem af Oranjefristatens folkråd, där han tillhörde den konservativa och engelskfientliga riktning, som efter presidenten Brands död kom till makten. Efter det stora boerkrigets utbrott stred D. först i Natal som vicekommendant vid Heilbronkommandot och hade som sådan hufvudförtjänsten af öfverste Carletons detacherade truppstyrkas tillfångatagande vid Nicholson's nek (30 okt. 1899). Kort därefter utsågs D. af Fristatsregeringen till general och befälhafvare öfver dess trupper vid västra gränsen, där han ställdes under befäl af den vid Magersfontein lägrade general Cronje. Då Roberts med brittiska hufvudstyrkan anryckte och general French företog sin berömda marsch till Kimberleys undsättning, befann sig D. med en mindre styrka på ett ströftåg österut och afskars från förbindelse med Cronjes här. Han lyckades (15 febr. 1900) eröfra en för Roberts' här bestämd stor konvoj vid Blaauwbank, men misslyckades i sina upprepade försök under sista veckorna i febr. att bringa den vid Paardeberg instängde Cronje undsättning. Efter general Ferreira, som aflidit genom olyckshändelse, fick D. (20 febr.) som vice general-kommendant högsta befälet öfver Oranjefristatens stridskrafter och deltog sedan i mars i de fruktlösa försöken att hejda Roberts' framträngande till Bloemfontein. Däremot vann han en rad smärre framgångar vid de anfall mot engelsmännens förbindelselinjer, som nu följde. Sålunda öfverrumplade han 31 mars general Broadwood vid Sannah's post (Koornspruit) och tvang 5 april en liten brittisk garnison i Reddersburg att kapitulera. Däremot misslyckades hans försök att på samma sätt betvinga garnisonen i Wepener under öfverste Dalgety (9—25 april). I juni blef D. ordinarie öfverbefälhafvare öfver Oranjefristatens återstående stridskrafter. Han fortfor under juni och juli att med framgång oroa de engelska förbindelselinjerna, eröfrade flera gånger smärre proviantförråd och förstörde järnvägen, hvar han kom öfver. I början af aug. måste han emellertid draga

De Wet och hans stab.