förändringar med tiden och då fartyget förflyttas från en ort till en annan, där de jordmagnetiska elementen hafva andra värden. Däremot är deviationen densamma för hvilken som helst på samma plats anbringad kompass, som saknar kollimationsfel. — Deviationen kallas östlig l. positiv, då kompassens nordända faller ö. om magnetiska meridianen genom kompassens medelpunkt; i motsatt fall västlig l. negativ. Storleken af deviationen för en viss kurs utrönes vanligen på enkelt sätt genom pejling af ett föremål, hvars magnetiska riktning är känd; men innan ett fartyg utgår på expedition, bör en fullständig deviationsbestämning med åtföljande kompensering samt därefter ny deviationsbestämning företagas. För detta ändamål finnes en mängd olika metoder. Slutligen sammanställas de efter kompenseringen gjorda deviationsobservationerna i en deviationstabell, som tjänar till dagligt bruk vid navigeringen. För upprättande af en dylik tabell begagnar man sig med fördel af en deviationskurva (diagram). — Kompassens deviation har varit föremål icke blott för sjömännens synnerliga uppmärksamhet, utan ock för noggranna undersökningar af framstående vetenskapsmän; och deviationsläran kan nästan sägas representera en vetenskap för sig, som utvecklat en ingalunda obetydlig litteratur. Såsom grundläggande arbete för denna vetenskap anses "Admiralty manual, for ascertaining and applying the deviations of the compass, caused by the iron in a ship", af F. J. Evans och A. Smith. Efter detta arbete har följt en mängd andra, synnerligast på engelska, franska och tyska språken. På svenska har (1892) utgifvits en "Deviationslära" af F. S. Malmberg och C. G. Fineman. Genom denna vetenskapliga undersökning ha deviationens orsaker och arter noggrant fastslagits och gjorts till föremål för strängt matematisk analys, från hvilken praktiska formler af högt värde härledts. Den s. k. allmänna deviationsformeln (den förenklade eller approximativa deviationsformeln, som mest användes och som är fullt tillräckligt noggrann, då deviationens storlek ej öfverstiger 20°—25°), har följande lydelse<br> δ = A+B sin ζ + C cos ζ + D sin 2ζ + E cos 2ζ, där A, B, C, D och E betyda olika deviationskoefficienter, δ deviationen och ζ kompasskursen. — En del af deviationen orsakas af permanent eller halfpermanent (subpermanent) magnetism, en annan af genom jordmagnetismen i mjukt järn inducerad och således flyktig magnetism. Af den förra samt af den inducerade magnetismens vertikalkomposant åstadkommes semicirkulär deviation, östlig i den ena och västlig i den andra kompasshalfvan; af den inducerade magnetismens horisontalkomposant uppkommer kvadrantell deviation. Som vidare de magnetiska krafternas lägen förändras, när fartyget får slagsida eller kränger, uppstår under sådana omständigheter en ny deviation, som fått namnet krängningsdeviation. Dessa olika slag af deviation böra, som sagdt, af många skäl upphäfvas eller kompenseras, så ofta de antaga betydande värden. Detta sker dels genom permanenta, horisontala och vertikala magneter, dels genom mjukt järn, vanligen i globform, som placeras på lämpliga ställen, hvilket måste ske efter bestämda regler i förening med praktiska rön på stället. Att verkställa en fullgod, säker och skyndsam kompensering erfordrar både god insikt i ämnet och stor vana samt utföres därför ofta af specialister. På grund däraf, att deviationen undergår förändringar med tiden och ortförändringen, bör dock hvarje fartygsbefälhafvare vara hemma i deviationsläran och förstå dess praktiska tillämpning. De data, som insamlas rörande de magnetiska förhållandena ombord, deviationskoefficienterna, deviationens storlek och förändringar m. m., pläga sammanföras i en särskild deviationsjournal. För att underlätta deviationsbestämning och kompensering finnas i många hamnar dels deviationsbojar l. deviationsdykdalber, vid hvilka fartygen förtöjas och svängas rundt, dels stångmärken, uppresta i noga bestämda magnetiska riktningar från hvarandra. Likaledes har man noga utrönt de magnetiska bäringarna från nämnda bojar och dykdalber såväl till särskilda stångmärken som till andra därifrån väl synliga, aflägsna föremål såsom kyrktorn, fyrtorn o. d. H. W—l. Deviationsbestämning, sjöv. Se Deviation. Deviationsboj, sjöv. Se Deviation. Deviationsdykdalb, sjöv. Se Deviation. Deviationsjournal, sjöv. Se Deviation. Deviationskoefficient, sjöv. Se Deviation. Deviationskurva, sjöv. Se Deviation. Deviationstabell, sjöv. Se Deviation. Deviera (af lat. de, från, och via, väg), afvika från rätta vägen eller ställningen. Se vidare Deviation. Deville [dəvi'l], Charles och Henri Étienne. Se Sainte-Claire Deville. Devillez [dəvijē], Louis Henry, belgisk bildhuggare, f. 1855, var först ingenjör i turkisk tjänst, men studerade sedermera konst vid École des beaux-arts i Paris under Cavelier. Bland hans arbeten må nämnas Abessinier, bronsstaty, Eros, Diana, S:t Georg (i Mons' museum), Slumrande backantinna samt byster och porträttmedaljonger. Han har för öfrigt gjort sig bemärkt som konstkritiker. Devimahatmya, "Devis majestät", kallas kap. 81—91 af Markandeya-Purana (med lat. öfv. utg. af Poley, 1831) och är de nordindiska Durga-dyrkarnas viktigaste religionsurkund. K. F. J. De Winton [di-ωi'ntən], sir Francis, engelsk militär och koloni-administrator, f. 1835, d. 16 dec. 1901, blef 1854 artilleriofficer och deltog i fälttåget på Krim, var under rysk-turkiska kriget 1877—78 brittisk militärattaché i Konstantinopel och 1878—83 sekreterare åt Canadas generalguvernör, markisen af Lorne. 1884—85 fungerade D. som administrator öfver Kongo-området, omedelbart innan det genom Berlin-konferensens beslut förvandlades till Kongostaten. Han var 1888 sekreterare vid expeditionen för Emin paschas undsättning och 1889 brittiska kronans kommissarie i Swaziland, styrde därefter en tid "East African Association's" besittningar (nu inkorporerade i Brittiska Öst-Afrika) och tjänstgjorde sina sista år som hofchef hos nuv. prinsen af Wales. V. S—g. Devis (fr. devise, it. divisa, af lat. diridere, dela), eg. afdelning, kännemärke, igenkänningstecken; motto, tänkespråk; karamellvers; her., sinnebild, symbol, valspråk. Man skiljer mellan tvenne slags heraldiska deviser: 1) Sinnebilder, figurer med en bestämd betydelse, hvilka anbringas