Nu utropades han emellertid som förrädare och nedlade i juli 1672 sitt ämbete. Hans broder Cornelis D. (f. 1623), ledamot af Hollands och Väst-Frieslands ständerförsamling samt af Hollands "gecommitteerde raaden" och kurator vid Leidens högskola, som varit en trogen understödjare af hans politik och vunnit mycken ära på den holländska expeditionen uppför Thames 1667, blef på en falsk anklagelse för mordförsök mot prinsen af Oranien dömd till evig landsflykt. Vid ett besök, som D. gjorde hos sin broder i fängelset i Haag, uppstod ett mot dem riktadt pöbelupplopp i staden, hvarvid de bägge bröderna bokstafligen sletos i stycken, 20 aug. 1672. D:s Mémoires, som utkommo 1706, äro i själfva verket icke memoarer, utan blott en öfversättning af Pieter de la Courts bok "Het interest van Holland", hvari D. skrifvit två kapitel. 1723—25 utgafs D:s diplomatiska brefväxling, Brieven van J. D. (6 dlr). Jfr E. van der Hoeven, "Het leven en dood van Cornelis en Johan D." (1705; fransk öfv. af m:me Zoutelande, 1709), Simons, "Jan D. en zijn tijd" (1832—36), Geddes, "History of the administration of John D." (I, 1879) och A. Lefèvre Pontalis' utmärkta verk "Vingt années de république parlementaire au dix-septième siècle. Jean de Witt grand-pensionnaire de Hollande" (2 bd, 1884; rec. af C. Annerstedt i "Hist. tidskr." s. å.). J. Th. W. De Witte. 1. Peeter D., flamsk målare, bildhuggare och arkitekt, f. 1548 i Brügge, d. 1628 i München, var redan utbildad till målare, då han vid tidiga år reste till Italien, hvarest hans namn italianiserades till Pietro Candido. I Florens gjorde han bekantskap med Vasari, som tog honom med sig till Rom och skaffade honom sysselsättning i Vatikanen. 1578 trädde han i tjänst vid bajerska hofvet i München, hvarest han arbetade åt hertigarna Albrekt V och Vilhelm V, och hans arbeten äro att söka dels i gamla residenset, där han målade taken i flera salar, dels i kyrkor, såsom i Frauenkirche, hvars altartafla, Marias himmelsfärd, gäller för att vara hans bästa arbete i målning. Han anses för öfrigt hafva bättre assimilerat med sig den italienska uppfattningen än de fleste af hans samtida. — Dessutom utvecklade D. en ganska omfattande verksamhet som bildhuggare under kurfursten Maximilian I, hvars högra hand han var vid dennes omfattande konstnärliga företag. Han gjorde teckningar till de bronsverk, som götos af den tyske formaren och gjutaren Hans Krumper från Weilheim. Hit höra två praktfulla bronsportaler och en madonna på residensets framsida (byggdt från 1612), hvilken madonna hör till den tidens bästa figurer, samt liggande kardinaldygder på portalerna, vidare på främre slottsgården en stor fontän med bildstod af Otto von Wittelsbach jämte goda allegoriska figurer och en del humoristiskt uppfattade, fantastiska djurgrupper samt i grottgården ännu en fontän med efterbildning af Benvenuto Cellinis "Perseus" m. m., så ock i Frauenkirche en storartad minnesvård öfver kejsar Ludvig (färdig 1622), i sin anläggning påminnande om det väldiga monumentet öfver kejsar Maximilian i Innsbruck. Äfven i Schleissheim, Freising och Landshut ses framstående arbeten af hans hand. — D:s bästa byggnadsverk är Münchens gamla residensbyggnad i praktfull senrenässans, utförd efter hans planer och under hans ledning med härofvan nämnda dekoration i målning och skulptur, af samtiden beundrad såsom världens åttonde underverk. Ypperst var han såsom bildhuggare och visade sig i synnerhet såsom sådan vara en visserligen manieristisk, men duktig efterföljare till senitalienska mästare. 2. Emanuel D., holländsk målare, f. 1617 i Alkmaar, d. 1692 i Amsterdam, flyttade till Delft 1642, där han studerade under Evert van Aelst och uppehöll sig t. o. m. 1649, samt slog sig sist ned i Amsterdam 1655. Under 1600-talet var han en af de störste mästarna i arkitekturmåleriet, och han målade, i motsats till en Houckgeests färgrikare bilder från romerska kyrkor, de nyktrare och egentligen mindre tacksamma motiv, hemlandets reformerta, hvitmenade kyrkointeriörer hade att erbjuda. Han är berömd för ett lyckligt val af pittoreska perspektiv och en fin iakttagelse af det på väggar och pelare spelande ljuset från oftast färgade fönster, hvarjämte han egde förmågan att i rummet skickligt inställa sina många figurer. Verk af hans hand finnas i Amsterdams, Haags m. fl. museer. Såsom exempel på huru hans taflor äro skattade må anföras, att en sådan under 1880-talet i England betalades med omkr. 40,000 francs. En god Interiör af en protestantisk kyrka (dat. 1655) ses i grefvinnan v. Hallwyls galleri i Stockholm. Utom interiörer har han målat äfven vyer, såsom Amsterdams fisktorg (1672, i Rotterdams museum), hvarjämte en annan målning af samma art finnes i Leipzigs museum (1670). 3. Kaspar (Gaspar) D., flamsk målare, f. 1624 i Antwerpen, d. därst. 1681, studerade under sin fader, men begaf sig tidigt på resor i Italien och Frankrike, hvarifrån han 1651 återvände till Antwerpen. Efter resan blef hans styrka att måla italienska landskap med prydliga trädgrupper i förgrunden och ståtliga byggnader i mellanplanet, därvid påverkad både af Gaspar Dughet och J. d'Arthois. Signerade taflor af hans hand finnas i Antwerpens m. fl. museer. C. R. N. (O. G—g.) <img l>

De Witte l. De With, Witte Corneliszon, holländsk amiral, f. 29 april 1599 i Hoogendijk, nära Brielle, kämpade med framgång 1616—20 i Ostindiska kompaniets tjänst på Java. Hemkommen, inträdde D. i sitt lands marin och deltog som skeppskapten i l'Hermites expedition (1623), kufvade ett farligt uppror på Molukkerna och återvände hem 1626, där han 1637 för sina tjänster blef vice-amiral för Holland och Väst-Friesland. Han stod på spänd fot med Tromp och Evertsen och var f. ö. mycket illa tåld i flottan för sin oerhörda stränghet. Sept. 1639 besegrade han tillsammans med Tromp en öfverlägsen spansk flotta i Engelska kanalen och skyddade under de fem följande åren den holländska handeln mot sjöröfvare från Dunkerque. 1644 fick han befäl öfver en flotta, som konvojerade 900 handelsfartyg till de nordiska