farvattnen under det då pågående kriget mellan Sverige och Danmark. I juni 1645 seglade han med 77 örlogsfartyg såsom betäckning för en handelsflotta å 300—400 fartyg genom Öresund utan att betala tull — ehuru Kristian IV i egen person befann sig på Kronborg — och låg in i nov. till ankars strax utanför Köpenhamn dels för att ge stöd åt generalstaternas fordringar på nedsättning i Öresundstullen, dels för att bereda de från Östersjön återvändande handelsfartygen fri passage genom Sundet och för att konvojera dem hem. Danmarks prekära ställning gjorde, att det måste finna sig i D:s trotsiga tillvägagående. Han beordrades därefter till Brasilien, men råkade i tvist med sitt lands regering och Västindiska kompaniet samt reste hem utan order, hvarför han en tid hölls fängslad. Han återfick dock befälet och kämpade sedan dels ensam, dels tillsammans med Tromp flera gånger tappert, men utan framgång mot engelsmännen. Efter Tromps död fick han jämte Evertsen tills vidare öfverbefälet på holländska flottan, tills Wassenaar kunde öfvertaga kommandot. Under honom hade han befälet på den till Köpenhamns undsättning sända flottan och stupade 29 okt. 1658 (g. st.) i det ryktbara sjöslaget mot svenska flottan i Öresund, där svenske amiralen Bielkenstierna tvungit honom att stryka flagg. Hans lik fördes sedan till Helsingör. De Witts land (Dewittsland), fordom namn på Australiens nordvästra kust, uppkallad efter en holländsk sjöfarande, Willem De Witt, som 1644 besökte trakten. I våra dagar heter ett grefskap i denna trakt af Väst-Australien De Witt. Dewitz, Frants Joakim von, dansk general, f. 1666 i Mecklenburg, d. 1719, var en kort tid page vid danska hofvet och tjänade några år i den kejserliga hären mot turkarna. Återkommen till Danmark, blef han löjtnant i rytteriet och var 1689—1709 i engelsk tjänst, där han avancerade till generalmajor. Hemkallad 1710, utmärkte han sig flera gånger i kriget mot Sverige, både vid Hälsingborg 1710 och Gadebusch 1712, senare vid landstigningen på Rügen samt vid belägringarna af Stralsund och Wismar, först som rytterianförare, sedan som öfverbefälhafvare. D. användes äfven i diplomatiska värf hos tsar Peter, i Berlin och vid kongressen i Braunschweig; han ådagalade stor duglighet och föredrog afgjordt England framför Ryssland. Han vardt 1713 geheimeråd. E. Ebg. Devizes [diva͡iṡiṡ], gammal stad i syd-engelska grefsk. Wilts, vid Kennet-Avonkanalen. 6,532 inv. (1901). Tillverkning af landtbruksmaskiner och snus; spannmålshandel. Devlet-i-Osmanije, turkiska namnet på Turkiet. Devolutionskriget, det krig Ludvig XIV förde 1667—68 för att bemäktiga sig Spanska Nederländerna. Se Devolutionsrätt. Devolutionsrätt (lat. jus devolutionis, af jus, rätt, och devolvere, välta ned, fälla ned), jur., hemfallsrätt, en fordom befintlig arfslag, enligt hvilken vid endera makens död makarnas gemensamma barn ärfde deras gemensamma fasta egendom, hvilken den efterlefvande maken under sin lifstid fick innehafva med nyttjanderätt, men hvilken icke utan barnens samtycke kunde föryttras samt ej heller till någon del kunde öfvergå till den öfverlefvande makens barn af ett senare gifte. Devolutionsrätten gällde flerstädes, i synnerhet i de länder, som tillhört det frankiska riket. Vid sin svärfaders, den spanske konungen Filip IV:s, död (1665) åberopade sig Ludvig XIV på denna lag samt yrkade — till förfång för Filips son i ett senare gifte, Karl II — för sin gemåls, Maria Teresias, räkning på en del af hennes faders kvarlåtenskap, nämligen Brabant och andra delar af Spanska Nederländerna, där devolutionsrätten var gällande. Utom det att denna lag endast innehöll bestämmelser rörande enskilda personers arfsrätt, hade Maria Teresia, när hon trädde i gifte med Ludvig, högtidligen afsagt sig alla arfsanspråk på spanska länder. Då konungens fordringar afvisades, sökte han medelst krig, det s. k. devolutionskriget (1667—68), taga ifrågavarande områden. Genom den mot honom riktade trippelalliansen mellan Holland, England och Sverige hindrades han i sina planer och slöt 2 maj 1668 fred i Aachen, hvarvid han dock erhöll flera städer och fasta platser i Nederländerna. — I katolsk kyrkorätt förstås med devolutionsrätt en högre kyrklig myndighets rätt att tillsätta ett ämbete, när vederbörande lägre myndighet antingen försummat att begagna sig af sin rätt inom laga tid eller vid dess utöfvande kränkt de kanoniska reglerna. Devolutionsrättens utveckling inom den katolska kyrkan stammar egentligen från laterankonsilierna 1179 och 1215. Rätten att i dylika fall tillsätta biskopsämbeten tillkommer påfven. Inom evangeliska kyrkor finnas endast enstaka spår till devolutionsrätt, t. ex. i den i Tyskland landsherren tillkommande rättigheten att bortgifva prebenden, då kapitlet ej inom sex månader företagit ett kanoniskt val. J. Th. W. (V. S—g.) Devon, Devonshire [de'vn, de'vnʃi͡ə], grefskap i sydvästra England, mellan Engelska kanalen och Bristolkanalen. 6,728 kvkm. 436,938 inv. (1901), 65 på 1 kvkm., men med städerna Exeter, Plymouth och Devonport, som bilda egna grefskap, "county boroughs", 662,196 inv. D. fylles i s. af berglandet Dartmoor, som är täckt af mossar och hedar och når en höjd af 625 m., samt i n. af det tämligen likartade Exmoor. Mellan dessa bergstrakter är landet ett fruktbart lågland. Af D:s floder flyta Tamar (gränsflod mot Cornwall), Exe (från Exmoor) och Axe till Engelska kanalen, Torridge och Taw (från Dartmoor) till Bristolkanalen. Nästan alla floder ha æstuarier, som bilda goda hamnar. Klimatet är mildt, hvarför D. om vintern är en tillflyktsort för sjuka, särskildt bröstsjuka från norra England. Åkerbruk och boskapsskötsel samt fiske äro huvudnäringarna. Af mineral förekomma antimon, vismut, kobolt, koppar, bly, tenn, järn, gips och mangan samt en vacker marmor (Devonshire marble). Hufvudstad är Exeter. J. F. N. Devoniska formationen, geol. Se Devon-systemet. Devonport [de'vnp<over>å</over>t], en med Stonehouse och Plymouth sammanbyggd stad vid Engelska kanalen och Tamars æstuarium, som sedan 1888 bildar eget grefskap, 7,2 kvkm., 70,437 inv. (1901). Det är omslutet af befästningar och mot sjösidan skyddadt genom batterier. Dockor, skeppsvarf, ankarsmedjor, repslagerier samt sjöarsenal. Mariningenjörskola. Intill 1824 hette D. Plymouthdock. Devonrasen [de'vn-], en af Englands mest