verkheligheten, är det icke fråga om någon församlingstjänst, utan om ett arbete för den romerska kyrkans intressen. Efter att flera andra umgåtts med och delvis äfven offentligen framlagt planer i liknande syfte förunnades det Theodor Fliedner (f. 1800, d. 1864), evangelisk pastor i Kaiserswerth vid Rhen, att väcka diakonissarbetet till lif i den evangeliska kyrkan. Under en resa i Holland hade han i mennonitiska församlingar funnit diakonissor, hvilka, hörande till ansedda familjer, utan lön offrade tid och krafter på att besöka och bistå fattiga och nödställda. Denna lofvärda, urkristliga inrättning borde, menade Fliedner, upptagas af andra evangeliska bekännelser. Själf hade han 1833 i ett litet trädgårdshus vid sin prästgård mottagit en ur fängelset nyss frigifven kvinna. Och då snart nog hans skyddslingar blefvo flera än han och hans hustru kunde taga vård om, grundade han 1836 i Kaiserswerth den första diakonissanstallen. Af det lilla "senapskorn", som då såddes, har sedan uppvuxit ett stort träd. Ensamt moderanstalten Kaiserswerth räknade 1904 1,193 "systrar", verksamma på olikartade arbetsfält (bl. a. i 60 sjukhus, 80 barnavårds- och uppfostringsanstalter samt i 113 församlingar bland sjuka och fattiga) både i Europa och i främmande världsdelar. Såsom utbildningsfält för sina diakonissor eger den äfven inom sitt eget område storartade sjukvårds- och barnavårdsanstalter. Kaiserswerthanstaltens inkomster och utgifter stego 1903 till resp. 1,130,000 och 1,240,000 mark i runda tal.

Det nya diakonisshuset å Södermalm i Stockholm

De flesta evangeliska diakonissanstalter hafva med moderanstalten sammanslutit sig till en s. k. generalkonferens, som håller periodiska möten, och hvars medlemmar vid sitt arbete i hufvudsak följa samma grundsatser. Till denna konferens hörde 1904 79 anstalter, med 16,150 "systrar", fördelade på 5,822 arbetsfält. Af dessa anstalter äro, utom Kaiserswerth, de största: Bielefeld (Hannover), Stuttgart, Königsberg, Neuendettelsau (Bajern), Dresden och Kristiania.

Diakonisskapellet, det s. k. Ersta kapell.

I Sverige väcktes första tanken på diakonissaken genom en årsberättelse från anstalten i Strassburg. 14 april 1849 bildade några intresserade ett "sällskap för beredande af en diakonissanstalt". Sedan föreståndarinna vunnits i fröken M. Cederschiöld, som genomgick en utbildningskurs i Kaiserswerth, invigdes anstalten, hvars första lokaler voro belägna å Kungsholmen, 9 juli 1851. Närmaste arbetsfältet var anstaltens sjukhus, med 12 sängar. Därtill kommo småningom småbarnsskola, barnhem och magdalenahem. 1862 fick anstalten i pastor J. K. Bring (se denne) sin första föreståndare, under hvars ledning den sedan stod i 36 år. Ungefär samtidigt aflöstes fröken Cederschiöld såsom husmoder af fröken C. E. Eckerström. Anstalten flyttades 1863 från Kungsholmen till egendomen Stora Ersta å Södermalm och utvecklade sig under årens lopp alltmera. Till magdalenahemmet kommo ett räddningshem för vanartade flickor, en hushållsskola för utbildning af tjänarinnor (1872), ett ålderdomshem för uttjänta diakonissor (1884), ett sjukhem för obotligt sjuka (1885) och, såsom medelpunkt för det hela, ett kapell (1872) samt där bredvid ett grafkapell. 1890 uppfördes eget pastorshus och 1896 nytt diakonisshus. F. n. (1906) bygges ett stort nytt sjukhus med omkr. 90 sängar. Magdalenahemmet (numera kalladt skyddshemmet) har flyttats ut på landet (till egendomen