hemsökelse (förföljelse, pest m. m.) utförde diakonerna ett betydelsefullt kärleksarbete. Bekant är berättelsen om den romerske diakonen Laurentius, som hänvisade den penninglystne hedniske ståthållaren till de i kyrkan församlade sjuka, fattiga och föräldralösa såsom "kyrkans skatter". — Småningom öfverhopades diakonerna emellertid med så mångahanda uppdrag, att deras ursprungliga hufvuduppgift trädde i skuggan. Missriktningar såväl inom kyrkan i allmänhet som särskildt inom diakonatet bragte detta på förfall. Diakonerna började räknas till det högre prästerskapet och underkastades därför (i Västerlandet) celibatstvång (d. v. s. de måste lefva ogifta). De indelades i olika grader, t. ex. subdiakoner, archidiakoner ("ärkedjäknar"). Den grekiska kyrkans diakoner äro fritagna från celibat. Inom den engelska episkopalkyrkan erhålla diakonerna särskild vigning. I samma mån diakonämbetet alltmer öfvergick till att bli ett kult- och gudstjänstämbete, kom dess ursprungliga uppgift i andra händer. Under medeltiden var det hufvudsakligen klostren och hospitalen, som togo sig af de fattiga, sjuka och andra hjälpbehöfvande; längre fram egnade äfven de andliga riddarordnarna sin tjänst åt dem. I och med reformationen började äfven på detta område nya lifsvindar blåsa. Luther påyrkade i sin 1520 utgifna skrift: "Till den tyska nationens kristliga adel om det kristna ståndets förbättring" det gammalkyrkliga diakonatets återupprättande. Början därtill gjordes ock, särskildt i flera tyska städer, bl. a. Wittenberg (se tidskr. "Diakonen", årg. 1901, sid. 104 ff.). På de flesta ställen synas dock dessa ordningar snart åter ha fallit i glömska. Först i 19:e årh., i sammanhang med dess djupgående lifsrörelser, vaknade diakontanken till nytt lif. Framför allt fördes den fram af J. H. Wichern (f. 1808, d. 1881), som — drifven af brinnande nitälskan för afhjälpande af sitt folks andliga och lekamliga nöd — 1833 i närheten af Hamburg grundade den första diakonanstalten ("Rauhes haus"). Där samlade han ett antal "bröder", som efter erhållen utbildning utsändes såsom kristliga arbetare bland sjömän eller fångar, i barnhem, fattigvårdsanstalter, härbärgen eller arbetarkolonier. År 1905 funnos ensamt i Tyskland 16 diakonanstalter med inalles 2,486 "bröder". I Sverige hade behofvet af diakoner länge varit kännbart, då 14 april 1898, närmast på initiativ af nuv. biskop N. Lövgren, den svenska diakonanstalten stiftades. Till en början var den stationerad på egendomen Nynäs utanför Gäfle, men förflyttades 1905 till egendomen Stora Sköndal i Brännkyrka socken, utanför Skanstull, ej långt från Stockholm. Anstaltens syfte är att "till svenska kyrkans tjänst för fattigas, sjukas, förkomnas eller eljes nödställdas vård och hjälp fostra och utbilda kristliga män af evangeliskt lutherska bekännelsen". Den har f. n. (1906) 30 alumner, nämligen 10 invigda diakoner (anställda i församlingsvård, fattigvård, å hospital samt vid uppfostringsanstalt för vanartiga gossar), 17 profdiakoner samt 3 på förprof antagna elever. Med anstalten är förbundet ett hem för fallandesjuka män, hvarjämte ett alkoholisthem förberedes. Föreståndare är pastor J. H. Widman, som äfven utgifver anstaltens organ, kvartalsskriften "Diakonen". — Om den finska diakonanstalten i Sordavala se Diakonissa, sp. 304. J. T. B. Diakonat, en diakons eller diakonissas ämbete, diakon-institution. Se Diakon. Diakoni (se Diakon), den tjänande kärlekens arbete bland den kristna församlingens nödställda. Diakonik (se Diakon), vetenskapen om diakonien (se d. o.). Diakonissa (grek. diakonos, tjänare), tjänarinna i den kristna församlingen. Namnet i dess nuvarande form möter först i nyare tid, men saken har urgamla anor i den kristna kyrkans historia. Redan nya testamentet visar, att tidigt vid sidan om de manlige diakonerna funnos kvinnliga (jfr framför allt Rom. 16: 1 ff., där en kvinna vid namn Febe nämnes såsom "diakon" åt församlingen i Korints hamnstad, Kenkrea). Föreskriften i 1 Tim. 3: 11 gäller snarast dessa kvinnliga diakoner. Liksom kvinnans ställning genom kristendomen blef en helt annan än förr, fick hon ock nya uppgifter. Tala vid församlingens gudstjänster tilläts henne icke (1 Kor. 14: 34), men för hennes tjänande i församlingen öppnade sig ett vidsträckt fält. Lidande och nödställda funnos alltid att vårda och bistå; särskilda hemsökelsetider (pest, förföljelse o. s. v.) gjorde behofvet af sådan hjälp ännu mer trängande. När församlingen upptog kärleksarbetet såsom sitt, blefvo manliga och kvinnliga diakoner dess organ. Plinius d. y. omtalar i sitt bref till kejsar Trajanus (omkr. 110 e. Kr.), att han vid sina undersökningar rörande de kristnas sammankomster underkastat två flickor, "som kallades tjänarinnor", tortyr. Under äldre tider synas emellertid diakonissorna ha stått tillbaka för "änkorna" (den kvinnliga motsvarigheten till församlingens "äldste"), men från 3:e årh. få de förra ökad betydelse, särskildt i Österlandet. Men samtidigt förlägges tyngdpunkten i deras uppgift från arbetet bland de nödställda till att vara biskopens biträden vid gudstjänst och dop. Flera ädla gestalter bland denna tids diakonissor förtjäna att ihågkommas; så t. ex. Makrina, syster till kyrkofäderna Basilius och Gregorius, och Olympias, Chrysostomos' "högra hand", som föredrog diakonisskallet framför äktenskap med en kejsarens släkting. Ännu år 600 talas om en "diakonisskyrka" i Konstantinopel, där så sent som i 12:e årh. diakonissor nämnas, medan de i Västerlandet långt tidigare försvunnit. I stort sedt kan den verkliga församlingsdiakonien sägas ha upphört vid slutet af 5:e seklet. Den inskrift, som läses å en italiensk grafsten från 533: "Här hvilar i frid, saligt död, diakonissan Theodora, som lefvat i världen 48 år" kunde gälla som diakoniens grafskrift. Något motsvarande den gamla kyrkans diakonissämbete har ej medeltiden att uppvisa, trots all dess vidt utgrenade barmhärtighetsöfning. För en verklig församlingstjänst fanns intet rum i en tid, för hvilken den evangeliska församlingstanken var något främmande. Den kom först genom reformationen till sin rätt. Men det dröjde ända till 19:e årh., innan det evangeliska diakonisskallet kom till heders. I viss mån hade den katolska kyrkan redan från 1600-talet ett motstycke därtill i sina "barmhärtiga systrar" (se d. o.), hvilkas orden stiftades af Vincent de Paul (1576—1660), men bortsedt från den här såsom alltid på katolskt område inblandade