äro tillräckligt koncentrerade. Äfven på gasformiga kroppar verkar magneten. Syrgas är den mest magnetiska; kväfgas visar sig diamagnetisk. En låga, brinnande mellan elektromagnetens poler, utbreder sig ekvatorialt: de förbrinnande gaserna äro således diamagnetiska. Hvad som ofvan anförts om olika ämnens magnetiska eller diamagnetiska egenskaper gäller endast under den förutsättningen, att de befinna sig i luften. Helt andra förhållanden kunna däremot inträda, när det omgifvande mediet är någonting annat än luften. Om sålunda en magnetisk kropp är nedsänkt i en vätska med ännu starkare magnetiska egenskaper, så kommer kroppen att förhålla sig såsom diamagnetisk, och är en diamagnetisk kropp omgifven af en ännu mer diamagnetisk vätska, så förhåller sig kroppen magnetiskt. Här visar sig således någonting analogt med den lag, som innefattas i archimediska principen. Liksom en i vatten sänkt kropp förlorar i vikt och, om den är lättare än vatten, t. o. m. kan komma att lyftas uppåt, så förlorar ock en magnetisk kropp, då den omgifves af ett magnetiskt medium, åtskilligt af sin magnetism, så att den kan komma att öfvergå till diamagnetisk, ja denna analogi går, efter hvad E. Becquerel har visat, så långt, att den magnetiska attraktionen eller repulsionen på en kropp ändras med jämt så mycket som den attraktion eller repulsion, hvilken skulle hafva orsakats af det genom kroppen undanträngda mediet. Diamagnetismen förklaras analogt med magnetismen. Att ett stycke järn vid närmandet af en magnet attraheras beror därpå, att järnstycket för tillfället förvandlas till en magnet eller antager magnetisk polaritet, så att den del, som är närmast intill magnetpolen, antager en med den närbelägna polens oliknämnig magnetism och följaktligen attraheras. Äfven i en diamagnetisk kropp uppstår, vid närmandet af en magnet, en fördelning, men af motsatt riktning, hvaraf, såsom ofvan är nämndt, verkan måste blifva en repulsion. Man kallar detta slag af fördelning diamagnetisk polaritet. — Enstaka yttringar af diamagnetismen voro tidigt kända, men Faraday var den förste, som visade, att alla kroppar röna inverkan af magneter. Bland senare forskare på detta område må nämnas Plücker och W. Weber. L. A. F.* Diamant l. Demant (grek. och lat. adamas), miner., består af rent kol och kan i en syrgasström fås att brinna med starkt sken till kolsyra. Diamant kristalliserar efter det reguljära systemet, kristallerna äro ytrika, ofta med afrundade kanter och med utpräglad klyfbarhet efter oktaedern. Färgen vattenklar eller ofta (i sämre varieteter) gulaktig. Diamanten är den hårdaste af alla kända kroppar; äfven dess ljusbrytningsförmåga är utomordentligt stor. Den är en god värmeledare och kännes kall vid beröring, t. ex. med tungan. Den leder däremot ej elektricitet och blir vid rifning mot tyg elektrisk. — Man skiljer emellan diamant i enskilda kristaller och kristallgrupper, bart i radiärt stängliga kulor och carbonado, runda korn utan kristallform. — Diamanter träffas hufvudsakligen på sekundära lagerställen tillsammans med brottstycken af andra mineral och af bergarter. Äldre tiders diamantfyndigheter i Ostindien äro så godt som uttömda; de sedan 1727 bearbetade diamantförekomsterna i Brasilien (i staten Minas Geraes vid Diamantina, och i Bolivia äro numera ej så gifvande som förut; från Bahia fås carbonado. Den största nutida diamantvinningen eger rum i Kaplandet, särskildt i trakten vid Kimberley, där den under senare år årligen utgjort ung. 600 kg. med ett värde af 80,000,000 kr. Diamanten förekommer här i en uppmjukad, blå, jordartad massa (blue ground) af till serpentin omvandlade olivinrika eruptiva bergarter, som fylla gamla kraterrör (dry diggings) af 2—300 m. diameter. Diamanterna i blue ground äro, såsom Cohen visat, ofta sönderslitna; två mot hvarandra svarande halfvor af samma kristall hafva funnits skilda från hvarandra, bevisande, att diamanten ej är bildad i de nämnda kraterrören, utan vid eruptionen lösslitits från sin ursprungliga plats i djupet och af eruptivmassan förts uppåt. Hvarje kbm. af Kimberleys blue ground håller ungefär 2 gr. diamanter (se Hj. Sjögren: "De sydafrikanska diamantförekomsterna och diamantens bildningssätt", föredrag vid Vet. akad:s högtidsdag 1902). — I en järnklump från Cañon Diablo i Arizona, antagligen af meteoritiskt ursprung, har man iakttagit små mängder af carbonado. — År 1893 lyckades Moissan i Paris framställa diamanter med konst genom att upplösa kol i smält järn och låta massan stelna under starkt tryck. De hittills på detta sätt framställda diamanterna äro dock mycket små. — Uppsökandet af diamanter, diamantvaskningen, tillgår på det sättet, att den diamantförande jorden lägges på lutande vaskhärdar, indelade i fack, hvarefter man öfver härden leder en vattenström, som bortspolar de lösare partiklarna, men kvarlämnar diamanterna och gruset. — Diamantslipningen var ej känd i forntiden, utan diamanterna förekommo då alltid i sitt naturliga tillstånd. 1456 upptäckte Ludwig van Berquen (Berghem) konsten att på roterande skifvor slipa diamanter med deras eget pulver (diamantstoft, diamantbord). Sedan dess har denna konst betydligt utvecklats, i samma mån som kännedomen om stenens mineralogiska egenskaper ökats. Det första arbetet på en rå diamant är att klyfva densamma; den är nämligen klyfbar parallellt med sidorna i dess naturliga kristallform. Därefter slipas dess ytor mot ytorna af en annan diamant, och slutligen poleras den med diamantstoft. Efter olika slipning få diamanterna namn af briljanter, rosenstenar eller tafelstenar. De största diamantsliperierna finnas i Amsterdam, London och Antwerpen. — Diamantens värde är beroende af färgen, renheten, snittet och vikten. De vattenklara stå högst i pris. Stenar af betydande storlek kallas paragons, nonpareils och solitärer. Diamanter af en karats vikt (vanligtvis = 205 mg.), slipade till briljanter, värderas till omkr. 250 kr. Priset på tyngre stenar fås, om man multiplicerar kvadraten af vikten (uttryckt i karat) med talet 12. När vikten öfverstiger tio karat, växer priset i ännu större förhållande. — Diamantens tekniska användning är mångfaldig. Den nyttjas vid glasskärning och i litografien vid gravering af fin skrift (på växlar, visitkort m. m.), En synnerligen viktig användning har diamanten fått vid den s. k. diamantborrningen, hvarvid dock hellre nyttjas carbonado än den spröda diamanten (se vidare Borrmaskiner, sp. 1228).