af en specifik sjukdom, dels ett enstaka fenomen, framkalladt af diverse tillfälliga orsaker, såsom födans beskaffenhet, medikamenter, psykiska tillstånd (oro etc.). Diarréets behandling rättar sig efter grundlidandet och består först och främst i att förebygga en fortsatt inverkan af den framkallande orsaken. I. H. Dias, Bartholomeu. Se Diaz, B. Dias, Antonio Gonçalves, brasiliansk skald, f. 10 aug. 1823, d. 3 nov. 1864, studerade vid Coimbras universitet, blef vid återkomsten till Brasilien professor i historia i Rio de Janeiro och sändes af regeringen på flera vetenskapliga expeditioner. Diktsamlingen Primeiros cantos (1846) förskaffade honom genast en popularitet, som ökades af Segundos cantos (1848) och Ultimos cantos (1851). D. skref skådespelen Leonor de Mendonça, Boabdil, Beatrice Cenci och Patkul, ett ofullbordadt epos, Os tymbiras, samt en ordbok öfver ett indianspråk Diccionario da lingua tupy (1858). D. vistades flera år på Europas kontinent och utgaf själf 1857 en upplaga af sina lyriska dikter, Cantos, i Leipzig. Hans dikter blefvo förebildande genom sin nationella prägel, lokalfärgen och behandlingen af gamla indianska motiv; med hans episka diktning samt erotiska och elegiska lyrik kulminerar romantiken i Brasiliens vitterhet. Efter D:s död utkommo hans Obras posthumas (1866). (E. S—f.) Diaskevast (grek. diaskeuastes, "anordnare", "färdiggörare"), under den klassiska forntiden en person, hvilken i litterärt intresse bearbetade och ordnade äldre författares texter. Diaskevaster kallades i all synnerhet en grupp af för öfrigt föga bekanta grammatiker, hvilka under 5:e och 4:e årh. f. Kr. sysslade med redigerandet af den Homeriska texten. Dessa diaskevaster voro i sitt arbete i det hela okritiska och ytliga samt utmärkte sig genom att i de Homeriska sångernas text godtyckligt inflicka en mängd oäkta tillägg. — Ordet diaskevast har äfven i nyare tid begagnats, näml. om sammanställare af t. ex. de spridda delarna af ett folkepos. Så om Lönnrot i förhållande till Kalevala-sångerna. A. M. A. Diaspor Hauy (af grek. diaspeirein, sprida, förskingra), miner., ett sällsynt mineral, som någon gång förekommer kristalliseradt. Det består af lerjord och vatten (Al₂ O₃, H₂ O eller Al O . OH) samt är genomskinligt till genomlysande. Dess färg är hvit, stundom med dragning åt gult, grönt eller blått. När det upphettas för blåsröret, sönderfaller det till små hvita, glänsande fjäll. Det finnes i Ural, Ticino, Sillerthal, Pennsylvania och Ungern. (A. Hng.) Diaspora, grek. (af diaspeirein, förskingra), egentl. förskingring, en stundom förekommande gemensam benämning på sådana kristna församlingar, som äro kringspridda på områden, hvarest en annan religion än församlingarnas är den härskande. I nya testamentet och den dåtida litteraturen användes detta ord i fråga om de judar eller judekristna, som lefde kringströdda här och där bland hedningarna, synnerligast i Egypten och Mindre Asien (Joh. 7: 35; 1 Petr. 1: 1; Jak. 1: 1). I den teol. litteraturen har ordet blifvit en terminus technicus för den stora judiska kolonisationen i romarriket omkr. 200 f. Kr.—150 e. Kr. Herrnhutarna beteckna därmed de medlemmar af sin sekt, som ej äro boende inom moderförsamlingen i Herrnhut. I nyaste tid har uttrycket börjat användas om de i katolska länder på spridda håll lefvande evangeliske bekännarna eller i allmänhet om trosförvanter, som lefva midt ibland en befolkning af annan bekännelse. I anslutning till Gustaf-Adolfsföreningen bildades i Tyskland 1882 en diasporakonferens, hvars verksamhet omfattar alla världsdelar. Sedan 1902 utgifves i Marburg en tidskrift för de tysk-evangeliske i utlandet. Diasporometer (af grek. diaspeirein, sprida, skingra, och metron, mått), fys., instrument för bestämmande af det förhållande, hvari de brytande vinklarna hos två prismor af olika ämnen måste stå till hvarandra, för att prismorna skola tillsammans bilda ett akromatiskt system, så att en ljusstråle, som genomgått de båda prismorna, brytes, utan att färgspridning uppkommer. L. A. F.* Diastas (af grek. diastasis, splittring), kem., kollektivnamn för ferment eller enzym (se d. o.), som spjälka stärkelse i maltos och dextriner. Namnet gafs af Payen och Persoz 1833, men redan 1814 hade Irvine med Kirchhoff observerat stärkelsens försockring genom malt, och nästan samtidigt hade Saussure undersökt det stärkelselösande ämnet. Diastaser förekomma allmänt i växtriket, där de företrädesvis bildas i frön vid deras groning, således där de behöfvas för stärkelsens försockring. Afsöndringen af diastas är då oftast lokaliserad, t. ex. i sädeskornen till scutellum-epitelet (Brown, Morris). Diastas framställes bäst ur malt genom extraktion med utspädd alkohol och extraktets fällning med vattenfri alkohol. Man erhåller så ett hvitt amorft pulver, som torkas i vakuum. Detta preparat kan ytterligare renas genom att gång på gång lösas i vatten och omfällas med alkohol samt genom dialys, hvarvid fällningen befrias från en del salter. Ehuru diastasens kemiska natur ännu ej är utredd, anses den af de flesta vara ett ägghviteartadt ämne (albumos). Diastasen har som andra enzymer ett temperaturoptimum för sin verksamhet, hvilket ligger vid 60°—70°, hvaremot starkare upphettning (90°—100°) af lösningen förstör diastasen; i torrt tillstånd uthärdar den temperaturer till 150°. Den skadas (förgiftas) i likhet med andra enzymer af ringa mängder blåsyra, tunga metallers salter m. fl. ämnen; kolsyra befordrar däremot kraftigt diastasverkan. I egenskap af enzym förmår diastas att sönderdela jämförelsevis mycket stora kvantiteter stärkelse — ungefär 5,000 gånger sin egen vikt. Brown och Morris antaga 3 slags diastaser, sekretionsdiastas, verksam i groende frön, translokationsdiastas i öfriga stärkelsehaltiga växtdelar och cytas. Sedan gammalt användes såsom reagens för diastas enligt Schönbein en blandning af guajaktinktur och vätesuperoxid, hvilken åstadkommer en blåfärgning. Emellertid har det visat sig, att denna reaktion ej får tillskrifvas diastasen själf, utan ett ofta medföljande oxiderande enzym. — Äfven i djurkroppen finnas diastaser, särskildt i saliven (ptyalin) i pankreas och i tarmsaften. På grund af att fransmännen benämna alla enzymer "diastases" har man infört beteckningen amylas för de stärkelsespjälkande enzymerna. H. E. Diastole (grek. diastole), "isärdragning". 1. Metr. Den af den metriska accenten (ictus) stundom verkade förlängningen af en i sig själf kort stafvelse