musiker benämning på oktaven samt hos franska instrumentmåkare namn på tabeller öfver instrumentens delar och mensur, hvaraf uppkom betydelsen af tonomfång i allmänhet. — Diapason normal [-s<over>å</over>' nårma'l], fr., normaloktav, stämgaffel, normal stämhöjd, sådan den sedan 1858 allmänt antagits efter Frankrikes föredöme, nämligen med 437,5 dubbla svängningar för ettstrukna a. A. L.* Diapedesis (af grek. diapedan, springa igenom). Se Varbildning. <img l>

Diapensia lapponica L., Polört, Fjällgröna, bot., en liten, vacker, låg fjällväxt, hörande till fam. Diapensiaceæ (besläktad med Ericaceæ). På de nakna fjällhedarna, mer än 600 m. öfver hafvet, lefver polörten, den mot kölden mest härdade af alla högre fanerogamer. Det är en låg halfbuske bildande täta, hårda tufvor. Bladen äro tätt sittande, läderartade, glatta, enkla, utböjda, smalt tunglika, trubbiga, helbräddade. De vackra, hvita blommorna sitta ensamma på 2—4 cm. långa, enbladiga skaft (ett i hvarje grenspets). Ett ytterfoder finnes af 2—3 små skärmblad. O. T. S. (G. L—m.) Diapente (grek. diapente, af dia, genom, och pente, fem, näml. strängar), mus., hos antikens och medeltidens musiker namn på kvinten. Jfr Dioxia. A. L.* Diaphora. Se Diafora. Diapositiv, fot., positiv fotografisk bild på glas eller annat genomskinligt ämne för projektion, förstoring, fönsterbilder m. m. Diaptomus, zool., ett till kräftdjurens klass, fam. Calanidæ, ordn. Copepoda hörande släkte. Af de främre antennerna är den högra hos hannen ombildad till ett fångstredskap. Hufvud och thorax äro ej sammanväxta. Flera arter (alla små; de skandinaviska formerna äro 1—3 mm. långa) uppträda i stora massor i sött vatten. Om dagen hålla de sig på djupet och komma endast om natten upp i vattenytan. L—e. Diar, enligt Snorres Ynglingasaga namnet på de tolf tempelprästerna i Asgård, d. v. s. asarna. Ordet, som i en vers af skalden Kormak ock förekommer i betydelsen "gudar", är enligt S. Bugge lånord från det iriska día, gud. B—e. Diarbekr l. Diarbekir, arab. ("Bekrs gårdar"). 1. Turkisk-asiatiskt vilajet (Kurdistan). 37,500 kvkm. 471,500 inv., däraf 335,000 muhammedaner, inberäknadt nomadiska och halfnomadiska kurder, 130,000 kristna (mest armenier och syrier), 4,000 jesider och zigenare samt 1,000 judar. — 2. (Lat. Amida, turk. Kara Amid, "Svarta Amid"). Hufvudstad i nämnda vilajet, på högra stranden af Tigris, 620 m. ö. h., säte för en syro-kaldeisk ärkebiskop, en jakobitisk patriark, en grekisk ortodox ärkebiskop samt en armenisk och en syrisk biskop. Den af en stark, med 2 torn besatt mur omgifna staden försvaras genom ett på en hög basaltklippa liggande fäste (Itschkale). Husen äro byggda dels af svart basalt, däraf det turkiska namnet, dels af mörkfärgadt soltorkadt tegel och ligga terrassformigt öfver hvarandra. Gatorna äro trånga och smutsiga. D. har 16 moskéer. Invånarna äro omkr. 30,000, mest armenier, kurder och turkar. De drifva liflig handel med Syrien, Mesopotamien och Indien, mest med trävaror, järn, koppar och bly; däremot afser industrien endast att täcka lokalbehofven. På senare år har handeln lidit genom kurdernas röfverier, men värderades ännu 1896 till 3,6 mill. kr. i export och 4,3 mill. kr. i import. — D. hette i forntiden Amida. Kejsar Konstantin omgaf staden med murar och torn, men den eröfrades af sasaniden Schapur II år 359. Justinianus återtog den och befäste den starkare, men den intogs åter af perserna; från dem togs den omkr. 646 af araber, tillhörande stammen Bekr, efter hvilken den fick sitt nya namn. 1001—85 residerade där en oafhängig kurddynasti, som störtades af en turkmensk, som regerade 1085—1408. En tredje regentätt störtades 1502 af perserna; slutligen eröfrades D. af sultan Selim 1515 och införlifvades med Turkiet. Diariebevis (jfr Diarium), ett af den tjänsteman, som eger att föra registret, å tjänstens vägnar utfärdadt intyg rörande diariets innehåll i fråga om ett inkommet mål eller ärende. A. Lhgn. Diarium, lat. (af dies, dag), egentl. det dagliga, dagskost; hand., dagbok (se Bokföring och Handelsbok); ett hos ett ämbetsverk eller annan offentlig myndighet, vanligen af en registrator eller aktuarie, fördt register, innehållande efter tidsföljd anteckningar rörande till myndigheten inkomna mål och ärenden (ingående diarium) eller från densamma expedierade sådana (utgående diarium). Diarium är en benämning, som tillagts de i äldre tider, särskildt i kloster, ofta förda anteckningarna öfver tidens viktigare tilldragelser. Mest bekant är bland anteckningar af detta slag, hvad Sverige angår, Diarium Vatzstenense, omfattande tiden 1344—1545. (Se Vadstenakloster.) Diarki (af grek. dis, tvefaldt, och arche, välde). Se Biarki och jfr Monarki. Diarré (grek. diarrhoia, af dia, genom, och rhein, rinna), Utsot, betecknar såsom medicinsk term den lifligare verksamhet från tarmkanalens sida, som ger sig till känna genom ett ökadt antal afföringar per dygn och genom en lösare beskaffenhet af tarminnehållet. Diarréets orsaker äro flerfaldiga och olikartade. De kunna sålunda vara lokala, härrörande från tarmen, och bestående uti en kemisk eller mekanisk retning, som förmedelst tarmens nervösa apparater framkallar ökad vätskeafsöndring i tarmen och ökad tarmrörelse (peristaltik). Diarréet kan vidare vara ett uttryck för en verklig tarmsjukdom, en patologisk, oftast inflammatorisk process därstädes, framkallad af vissa till tarmen, åtminstone till en början, lokaliserade infektionsämnen af bakteriell eller annan art. Af sådan natur är diarréen vid tarmkatarren, tyfoidfebern, koleran, rödsoten m. fl. sjukdomar. — Orsakerna till diarré äro dock ibland af mera allmän natur, t. ex. vid en del allmänna förgiftningar, såsom urinförgiftningen af blodet (s. k. uremi), eller vid de s. k. nervösa diarréerna. Kemiska och mekaniska retmedel, som framkalla diarré, inkomma i organismen vanligen genom födan eller såsom medikamenter (laxativ), hvilka kunna appliceras genom munnen eller stolgången. Diarré kan således vara dels ett symtom