kemiska sammansättning är (Tyndall). Vattenångan har stor absorptionsförmåga för mörkt värme, kolsyran äfvenså, dock i något mindre grad. Däremot äro de nästan fullkomligt genomskinliga för ljust värme. Genom dessa egenskaper höjes jordytans temperatur något, alldeles så som under ett drifhusfönster (Tyndall, Arrhenius). L. A. F. (S. A—s.) Diatermanism. Se Diaterman. Diatermanitet. Se Diaterman. Diatermansi. Se Diaterman. Diates (grek. diathesis, af diatithenai, försätta i ett tillstånd) betecknar i allmänhet ett sjukdomsanlag, d. v. s. en individs abnorma benägenhet eller mottaglighet för en viss sjukdom. Denna benägenhet är beroende på medfödda eller förvärfvade egenheter uti individens allmänna kroppsbeskaffenhet eller på ett abnormt tillstånd i hans olika väfnader eller organ. Man talar sålunda om en skrofulös, en tuberkulös, en hemorragisk (blödare-) diates o. s. v. Jfr Anlag 3. A.—y.* Diatessaron (af grek. dia, genom, och tessares, fyra, näml. strängar). 1. Mus., hos antikens och medeltidens musiker benämning på kvarten. A. L.* 2. Teol. (egentl. euangelion dia tessaron), det grekiska namnet på en evangeliiharmoni, den äldsta och det af alla dylika arbeten mest berömda, som författades af Tatianus 172 l. 173. Originalet, affattadt på syriska, är nu förloradt, och man är för rekonstrueringen af dess text hänvisad till en af Ibn Et-taijib (f. 1043) utförd arabisk öfversättning af ett syriskt manuskript från omkr. 900 samt till den kommentar öfver evangelierna, som författats af Efraim Syrus, men som numera finnes endast i armenisk öfversättning. Den, som har förtjänsten att ha fäst uppmärksamheten på Tatianus' verk i nyare tid, är Th. Zahn. Den vetenskapliga diskussionen om "Diatessaron" har på sista tiden fått ökadt intresse genom en af fruarna A. S. Lewis och M. D. Gibson år 1892 i Katarinaklostret på Sinai upptäckt syrisk palimpsest, innehållande de fyra evangelierna. Se A. Hjelt, "Die altsyrische evangelienübersetzung und Tatians Diatessaron" (1903), samt v. Knös' i "Bibelforskaren" för år 1905 införda öfversikt af den nyaste hithörande litteraturen. E. S—e. Diatheke, grek. Se Bibel, sp. 222. Diatom (af grek. diatemnein, dela, åtskilja), miner., lätt klyfbar i en viss riktning.

Diatomaceæ (af grek. diatemnein, sönderdela, åtskilja) l. Bacillariaceæ, Diatomaceer, Diatomeer, bot., en till algerna hörande grupp, hvars representanter bestå af en enda cell, som i vanliga fall kan ses endast vid förstoring, och utmärkas i synnerhet därigenom, att cellväggen är inlagrad med kiselsyra (däraf dessa växters gamla namn: "kiselinfusorier") och försedd med en egendomlig, oftast särdeles fin och prydlig skulptur (se fig.) samt därigenom, att den färgade delen af cellinnehållet, till följd af klorofyllets uppblandning med ett annat färgämne, "diatomin", har en gul eller gulbrun färg. När, såsom oftast är fallet, kiselsyran förekommer i större mängd, blir cellväggen fast och af stor varaktighet; den kan t. o. m., utan att förändras till form och skulptur, uthärda glödgning eller kokning i starka syror. På dylikt sätt preparerade diatomeer användas allmänt vid pröfning af mikroskoplinser (pleurosigma). Hos hvarje cell urskiljer man tvenne motstående, sinsemellan vanligen lika "skal" samt två dem förenande "gördelband" (vid 4b, 12b och 16b i fig. ses båda skalen och gördelbanden, vid 4a, 12a och 16a endast det ena skalet af samma arter). Med afseende på formen äro cellerna i hög grad olika (se fig.). De förekomma antingen fria eller fastvuxna. Stundom äro flera celler förenade till kolonier af olika beskaffenhet: än bandlika (fig. 17), än bildande en sicksackkedja (fig. 6), än bestående af enkla eller greniga slemrör, i hvilka cellerna inneslutas, o. s. v. Många till denna grupp hörande växter förete egendomliga krypande rörelser. — Diatomaceerna förökas genom celldelning (därpå syftar namnet), på det sättet att en modercell delas i tvenne dotterceller. Genom oupphörligt upprepande af en sådan delning kunna dessa växter på kort tid förökas i otrolig grad. Utom denna rent vegetativa cellförökning förekommer äfven egentlig fortplantning. Resultatet däraf är alltid en eller tvenne sporer, hvilka dock hos olika arter uppstå på ganska olika sätt, stundom på könlös väg, genom cellföryngring, stundom till följd af kopulation o. s. v. Dessa sporer äro alltid större än den eller de celler, ur hvilka de uppstått, hvarför de ock kallas auxosporer (af grek. auxanein, öka). — Antalet kända diatomaceer kan uppskattas till omkr. 2,000. De äro utbredda öfver hela jorden. De lefva i vatten — vissa arter i sött, andra i bräckt, men de flesta endast i salt. Vattensamlingar på glaciärer såväl som heta källor kunna hysa diatomaceer. Somliga arter träffas på fuktiga ställen, bland mossa o. s. v. Ofta äro ofantliga massor af individer hopade tillsammans. Hafvets och sjöarnas plankton är ofta till största delen bildadt af diatomeer. Till följd af individernas stora antal och cellväggarnas varaktighet hafva på många ställen bildats mäktiga lager af fossila diatomaceer, t. ex. vid Berlin (därvarande lager når på sina ställen en mäktighet af ända till 30 m.), Lüneburg och Bilin (i Böhmen). Lagret på sistnämnda ställe bildar en stenart ("trippel"), använd som polermedel, och består nästan