ej falla på hvarandra motsvarande punkter af näthinnan. Detta är fallet vid förlamningar af ögonmusklerna. Bilderna äro antingen korsade, så att den vänstra bilden tillhör det högra ögat och tvärtom, då de muskler, som vrida ögat inåt, äro försatta i overksamhet, eller liknämniga, då de yttre musklerna äro de lidande. Vid skelning skulle således patienterna alltid se dubbelt; men vanligen göra de det icke, emedan de snart lära sig att undertrycka bilden från det afvikande ögat. Alla skelande se naturligtvis enkelt, om det ena ögat öfvertäckes. Men det finnes också en form af dubbelseende, som tillhör blott ett enda öga. Detta förekommer, då större oregelmässigheter finnas i de ljusbrytande organen i ögat, såsom vid vissa ojämnheter i hornhinnan, vid lägeförändringar af linsen, ja någon gång vid börjande grå starr, och detta symtom är stundom det första, som leder uppmärksamheten på denna sjukdom. — Dubbelbilder hafva för öfrigt alla människor under fullt normala förhållanden, fastän man vanligen är omedveten därom. Lättast kan man få sådana bilder att framträda, om man ställer två brinnande ljus på något afstånd rätt bakom hvarandra. Om man skarpt fixerar det närmaste ljuset, synes det aflägsnare dubbelt och bilderna äro liknämniga; betraktar man däremot den aflägsnare lågan, synes den närmare dubbel med korsade bilder. På detta fullt naturliga förhållande beror i själfva verket vår uppfattning om föremålens respektiva afstånd, det stereoskopiska seendet. Jfr Stereoskop. Rsr.* Diplopoda (af grek. diploos, dubbel, och pus, fot), zool. Se Dubbelfotingar. Diploskop (af grek. diploos, dubbel, och skopein, betrakta), fys., en apparat för iakttagande af s. k. subjektiva färger. En skifva, som kan sättas i rotation och som på ena hälften är exempelvis röd, på den andra färgad i komplementfärgen, i detta fall grön, betraktas genom två rör på sådant sätt, att det ena ögat ser endast det röda och det andra endast det gröna. Om ljusintrycket fått verka så länge, att ögat däraf tröttats, och om skifvan sättes i rotation, så ser det öga, som förut betraktade det röda, endast grönt, och det öga, som förut mottagit de gröna strålarna, endast rödt. L. A. F.* Diplostemon (af grek. diploos, dubbel, och stemma, krans), bot., kallas en sådan cyklisk blomma, som har två kransar ståndarblad, men endast en krans kronblad. Den diplostemona blomman visar en regelbunden omväxling, i det att den yttre ståndarkransens ståndare stå midt för foderbladen, den inres midt för kronbladen. Exempel på sådana blommor erbjuda ärtväxter, karyofyllaceer och saxifragineer. Många blommor med dubbel ståndarkrans äro obdiplostemona (af lat. ob, emot), i det att den sist bildade ståndarkransen, som står midt för kronbladen, anlägges utanför den första. Hos dessa finnes sålunda icke någon regelbunden omväxling i kransarna. Obdiplostemona blommor träffas bland karyofyllaceer, oxalidaceer, krassulaceer m. fl. H. Hn. Diplotaxis DC., Sandsenap, bot., växtsläkte af fam. Cruciferæ, nära släkt med Brassica. I Sverige finnas två arter, båda införda, växande på stränder och ballastplatser, vanligast D. tenuifolia DC. med stora mandeldoftande, gula blommor. Jfr Ballastväxter. G. L—m. Diplozoon (af grek. diploos, dubbel, och zoon, djur), zool. Se Dubbeldjur. Dipneusti, zool. Se Dipnoi. Dipnoer, zool. Se Dipnoi. Dipnoi (af grek. dipnoos, försedd med två lufthål), Dipnoer l. Dipneusti, Lungfiskar, zool., en af fiskklassens hufvudgrupper. Lungfiskarna hafva ej blott de typiska fiskarnas gestalt och fjäll samt opariga och pariga fenor, hvilka senare stödjas af en ledad broskstaf, utan ock en del andra egendomligheter, som stämpla dem som fiskar, närmast besläktade med Ganoidei (se d. o.). I några afseenden äro de mycket lågt organiserade: skelettet är enkelt, företrädesvis uppbyggdt af brosk, och ryggsträngen kvarstår i stor utsträckning. Som de för det mesta lefva i vatten, andas de med gälar, som äro dolda af ett gällock, såsom hos det öfvervägande antalet fiskar. Men redan med afseende på gälarna uppträda egendomligheter, som påminna om högre djur, om amfibierna, i det hos Protopterus och Lepidosiren (se nedan) jämväl finnas yttre gälar — hos den förra under hela lifvet, hos den senare å larvstadiet —, såsom förhållandet är hos amfibierna. Likheten förhöjes därigenom, att dessa fiskar under vissa perioder andas med lungor, d. v. s. att deras simblåsor hafva ombildats till pariga eller opariga lungsäckar. Lungfiskarna lefva nämligen i tropikerna i floder och träsk, som under den varma årstiden uttorka helt eller delvis. Blir då vattnet odugligt för gälandning, träder den ombildade simblåsan i funktion som andningsorgan. I sammanhang härmed står, att både i hjärtat och i blodkärlsystemet inträdt förändringar från den hos fiskarna vanliga anordningen, hvilka erinra om förhållandet hos amfibierna. Liksom hos landdjur finnas både främre och bakre näsöppningar, båda öppnande sig innanför munranden. Redan den omständigheten, att de tre nu lefvande släktena förekomma i från hvarandra i zoologiskt afseende fullständigt skilda trakter af jorden, i Syd-Amerika, Afrika och Australien, och att de afrikanska och de sydamerikanska lungfiskarna äro mycket nära besläktade, gifver vid handen, att vi här hafva framför oss de sista resterna af en i forna jordåldrar mycket rikare djurgrupp med vidsträckt geografisk utbredning. I själfva verket uppträda lungfiskarna också mycket tidigt i vår jords historia (i det undre devonsystemet) och i flera former på skilda ställen. Det nu i Australien lefvande Ceratodus-släktet blef kändt först genom tänder, som förekomma i trias- och juraformationens lager i Europa. Numera lefva blott följande tre släkten af denna djurgrupp. 1) Ceratodus (se d. o.). 2) Protopterus (se fig.). Kroppen är långdragen, cylindrisk. Fenorna äro pariga, trådlika. Rygg-, stjärt- och analfenorna sammanhänga. Underkäken är tandlös. Lungsäcken är dubbel. 6 gälbågar finnas och 5 gälöppningar. Yttre gälar finnas. Protopterus har en vidsträckt utbredning i mellersta Afrika, från Senegalfloden och Hvita Nilen i n. till Kongobäckenet, Tanganjikasjön och Sambesi i s. Tre arter äro kända. Fisken uppehåller sig i träsk i närheten af floder. Den är ett rofdjur, som lefver af grodor, insekter, kräftdjur och maskar. Stjärtfenan är det förnämsta ställflyttningsredskapet vid simningen; de pariga fenorna användas vid "gående"