denna. Den diplomatiska karaktärens egentliga kännemärke är exterritorialrätten (se d. o.), i hvilken alla med densamma förenade förmånsrättigheter hafva sin grund. — Sändebuden sortera under utrikesministern (se hvad Sverige beträffar vidare Utrikesdepartementet). — Diplomatiens språk för affattning af kreditivbref, noter o. d. samt fördrag eller andra aftal var i äldre tid alltid latinet, där ej båda af två förhandlande parter kunde nyttja sitt eget (såsom mellan Sverige och Danmark) eller efter öfverenskommelse brukade den enes (så vanligen vid Sveriges förbindelser med tyska riksständer under Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna). Frankrikes dominerande roll inom den europeiska politiken på Ludvig XIV:s tid och den franska odlingens allmänna betydelse under upplysningstiden läto det franska språket allt starkare konkurrera med latinet vid det internationella umgänget. Från och med Wienkongressen 1815 har franskans redan förut faktiska ställning såsom diplomaternas språk varit allmänt erkänd, i det att alla viktigare texter af folkrättslig karaktär, där man icke utan svårighet kunnat bruka parternas nationalspråk, blifvit affattade på franska eller åtminstone försetts med autentisk fransk öfversättning. Detta af bekvämlighets- och tydlighetsskäl. Någon rättslig företrädesställning tillkommer naturligtvis intet språk, därest ej för vissa fall parterna enats om motsatsen. Det häfdas tvärtom, att hvarje utrikesdepartement har full rätt att i noter och vid muntliga förhandlingar nyttja sitt nationalspråk, en rättighet, som dock knappast tages i anspråk af de smärre staterna. — Litt.: O. Krauske, "Die entwickelung der ständigen diplomatie" (1885), A. Schaube, "Zur entstehungsgeschichte der ständigen gesandtschaften" (1889), de Maulde-la-Clavière, "La diplomatie au temps de Machiavel" (1892—93), E. Hildebrand, "Den svenska diplomatiens organisation i Tyskland under 1600-talet" ("Hist. tidskr.", 1884), Th. Westrin, "Några iakttagelser angående franskan såsom diplomatiens språk" (därst. 1900), A. de Wicquefort, "L'ambassadeur et ses fonctions" (1680—81), Ch. Calvo, "Dictionnaire de droit international" (1885) och "Le droit international théorique et pratique" (4:e uppl., 6 bd 1887—96), F. v. Liszt, "Das völkerrecht" (2:a uppl. 1902), samt Hill, "A history of diplomacy in the international development of Europe" (I, 1906); en förträfflig källa för kännedomen om den tongifvande franska diplomatien från Mazarin till den stora revolutionen är "Recueil des instructions données aux ambassadeurs et ministres de France" (publicerad sedan 1883 på föranstaltande af franska utrikesdepartementet). C. H. H. Diplomatik (af grek. diploma, skrifvelse, bref), Diplomvetenskap l. Urkundslära, den historiska hjälpvetenskap, som sysselsätter sig med undersökning af diplom l. urkunder för att afgöra deras äkthet och fastslå, hvilka slutsatser af rättslig eller historisk art, som kunna dragas af dem. Diplomvetenskapen undersöker dels urkundernas yttre — deras material, skrift (paleografi) — dels deras innehåll — språk, uppställning, underskrifter, datering (kronologi) och sigill (sfragistik). Ehuru den tekniskt begränsar sig till de egentliga urkunderna, är dess metod grundläggande för all historisk källkritik. — Diplomvetenskapen uppstod som en reaktion mot den hyperkritiska skepticism, med hvilken humanisterna behandlade alla medeltidsurkunder, helgonlegender o. d. Det ofog, som under 1600-talets rättsstrider drefs dels med understuckna urkunder, dels med godtycklig tolkning af de äkta, nödvändiggjorde en mera saklig och kritisk behandling. Den franske benediktinmunken Jean Mabillon preciserade 1681 genom sitt berömda arbete "De re diplomatica" för första gången de objektiva grunderna för en vetenskaplig urkundskritik, och han räknas därför med rätta som diplomvetenskapens grundläggare. Hans grundsatser utfördes vidare af den franska benediktinordens forskare ("Nouveau traité de diplomatique", 1750—65) samt i Tyskland af den historiska Göttingen-skolan (Gotterer och Schönemann). Genom Frankrikes École des chartes (se Arkiv-vetenskap) och de tyske historiker, som från 1819 varit sysselsatta med jättepublikationen "Monumenta Germaniæ historica", i synnerhet Sickel, hafva dessa kritiska principer fått allt större teoretisk fulländning och nått vidsträckt praktisk betydelse. — Inom Sverige hafva alltsedan Sven Lagerbrings tid diplomvetenskapens grundsatser varit erkända, och de hafva i hufvudsak tillämpats vid våra större urkundseditioner, i synnerhet vid "Svenskt diplomatarium" (se Diplomatarium). Väckelse till en fullständigt konsekvent användning af den moderna diplomatikens metod vid urkundernas behandling inom nordisk häfdaforskning har på sista tiden utgått från Kr. Erslev i Köpenhamn och H. Hjärne i Uppsala. — Jfr H. Bresslau, "Handbuch der urkundenlehre" (I, 1889), Fr. Leist, "Urkundenlehre" (2:a uppl. 1893), samt öfversikterna hos Ch. V. Langlois och Ch. Seignobos, "Introduction aux études historiques" (1897), E. Bernheim, "Lehrbuch der historischen methode" (3:e och 4:e uppl. 1903), och Kr. Erslev, "Grundsætninger for historisk kildekritik" (1892). C. H. H. Diplomatisk. 1. Som har afseende på diplomatik (se d. o.); noggrann, samvetsgrant utförd, i minsta detalj kontrollerad ("diplomatisk noggrannhet"). — 2. Som har afseende på diplomati (se d. o.); smidig, bakslug. Diplomatisk agent. 1. Allmän beteckning för medlemmar af diplomatiska kåren. — 2. Stundom och särskildt vid förbindelser med utomeuropeiska stater förlänas formligen åt konsulattjänstemän karaktären af diplomatiska agenter, hvarigenom de räknas som medlemmar af diplomatiska kåren och kunna vid underhandlingar företräda sin regering. Jfr Diplomati. Diplomatiska kåren (fr. corps diplomatique), benämning på samtliga de utländska sändebud, som äro ackrediterade vid ett hof (i dagligt tal äfven legationernas sekreterare och attachéer). Som korporation uppträder denna kår vid kröningar, hoffester, gratulationer o. s. v. samt har därvid merendels till förman (fr. doyen) det sändebud af högsta där företrädda rangklassen, som längst varit ackrediteradt vid det hof, där kåren representerar sina regeringar. I katolska stater fungerar vanligen påfvens sändebud som förman. Diplomvetenskap. Se Diplomatik. Diplopi (fr. diplopie, af grek. diploos, dubbel, och ops, öga), Dubbelseende, patol., ett sjukligt tillstånd, hvarunder föremålen synas dubbla. Vanligen beror dubbelseendet därpå, att ögonaxlarnas riktning blifvit rubbad, så att bilderna af föremålen