förnimmelseförmåga, tillkomma också växterna, äfven om de hos djuren kommit till ojämförligt mycket större utbildning. Hvad vidare ställflyttningsförmågan beträffar, bör erinras därom, att många varelser, hvilkas djuriska natur ej kan ifrågasättas, såsom svampdjur, koraller, mossdjur m. fl., sakna denna. Å andra sidan äro svärmsporer af vissa lägre växter begåfvade med stor rörelseförmåga. Förgäfves söka vi dessutom efter något särmärke mellan de rörelser, som de lägsta växterna (t. ex. myxomyceter) och de lägsta djuren (t. ex. amebor) utföra; huruvida dessa rörelser äro "frivilliga" eller ej, kan i föreliggande fall ej afgöras. På liknande sätt förhåller det sig med det andra skiljemärket: känseln. Hos en del lägre djur (t. ex. svampdjuren) äro särskildt nervsystem eller sinnesorgan hittills ej påvisade; också visa dessa djur ringa eller ingen irritabilitet. Å andra sidan känna vi flera växter (Mimosor, Drosera o. s. v.), som reagera på det otvetydigaste för mekanisk retning. Stor betydelse tillmäter man skillnaden mellan växternas och djurens ämnesomsättning. Växten upptager oorganiska ämnen och uppbygger af dessa högre organiska föreningar; under inverkan af ljuset och förmedelst det i vissa af dess celler närvarande klorofyllet upptager den ur luften kolsyra och afger syre. Djuret däremot konsumerar, förutom några få oorganiska ämnen, uteslutande organisk substans. Som djuret genom den förbränning, hvilken försiggår hos detsamma i högre grad än hos växten, är i behof af syrgas, upptages denna ur luften, medan tillika vid ämnesomsättningen organisk substans ombildas till vatten, urin och kolsyra och sålunda, i motsats till förhållandet hos växten, kolsyra afgifves. Hos djuret försiggår sålunda företrädesvis en oxydationsprocess, medan hos växten reduktionsprocessen är öfvervägande. Emellertid stöta vi äfven här på undantag. Sålunda öfverensstämmer ämnesomsättningen hos en del växter, såsom svampar och många parasiter, på grund af saknaden af klorofyll, närmast med djuren, i det de konstant upptaga syre och afgifva kolsyra. Slutligen kunna ock vissa klorofyllhaltiga högre växter (Dionæa, Drosera, Nepenthes) lifnära sig af färdigberedda organiska ämnen. Förekomsten af cellulosa (cellämne) är ej, som förr antagits, inskränkt till växtriket, enär den återfinnes äfven hos vissa båda en- och flercelliga djur (rotfotingar, manteldjur). Både växt- och djurkroppen uppbygges af celler, men medan växtcellen är försedd med ett hölje (cellulosamembran) är djurcellen oftast naken. I denna omständighet hafva vi att söka den förnämsta orsaken till dessa varelsers skilda utseende och byggnad. I det växtcellen tidigt omgifves med ett starkt och fast hölje, förlorar den i väsentlig mån förmågan af vidare och högre ombildning. Växtens väfnader och organ äro därför ock enformiga i jämförelse med den ofantliga mångfald, som det utbildade djurets beståndsdelar förete. Den högre och mera sammansatta organisation, som djurriket uppnår äfven i sina lägre grupper, är säkerligen till väsentlig del att tillskrifva den omständigheten, att djurcellerna i allmänhet ej äro inkapslade, utan bibehållit förmågan af mångfaldigare och högre utveckling. Men ock beträffande denna karaktär påträffas öfvergångsformer hos de båda rikenas lägsta representanter. Hos lägre alger kunna nämligen cellerna träda ut ur cellulosahöljet och fritt simma omkring, innan de ånyo inkapslas. Å andra sidan genomgår ett mycket stort antal encelliga djur ett hvilostadium, under hvilket de äro omgifna af en kapsel. Taga vi, förutom till de här anförda skillnaderna, hänsyn äfven till olikheten i den allmänna byggnadsplanen hos växter och djur, så torde det med afseende på de flercelliga formerna i båda grupperna aldrig kunna uppstå någon ovisshet om, huruvida man har en växt eller ett djur framför sig. Annorlunda ställer sig frågan beträffande de encelliga varelserna. Att vi hänföra alla encelliga, som innehålla klorofyll, till växterna, torde vara motiveradt därmed, att detta ämne aldrig påträffats hos något flercelligt djur. Vidare torde medgifvas, att sådana encelliga organismer, som upptaga fasta substanser såsom näring eller som förete sådana bildningar, t. ex. muskeltrådar, som äro analoga med företeelser hos de flercelliga, kunna anses tillhöra djurriket. Men i alla händelser återstår ett stort antal encelliga organismer, hvilka — försåvidt vi förmå bedöma frågan på våra kunskapers nuvarande ståndpunkt — ännu ej differentierats så mycket, att man skulle kunna hänföra dem vare sig till djur- eller växtriket. Vi skulle således, förutom växter och djur, kunna urskilja en tredje stor grupp lefvande varelser, som man benämnt protister. Den vetenskap, som har till uppgift att lära oss förstå djurens uppkomst, utveckling, byggnad och förrättningar, kallas zoologi (se d. o.). Det första försöket att åstadkomma en i detalj genomförd indelning af djurriket är Linnés (se d. o.) system, enligt hvilket djuren uppdelas i följande sex klasser: 1) Mammalia, däggdjur.<br> 2) Aves, fåglar.<br> 3) Amphibia, kräldjur.<br> 4) Pisces, fiskar.<br> 5) Insecta, leddjur.<br> 6) Vermes, maskar. På de betydande framsteg, som kännedomen om djurens byggnad hade gjort sedan Linnés tid, beror det förnämligast, att det af G. Cuvier (se d. o.) uppställda systemet i högre grad än Linnés kan anses vara ett uttryck för de verkliga släktskapsförhållandena. Cuvier urskiljer inom djurriket fyra hufvudafdelningar, s. k. typer, nämligen: <table> <td>1) <td>Animalia <td>vertebrata, <td>ryggradsdjur. <td>2) <td c>» <td> mollusca, <td>blötdjur. <td>3) <td c>» <td> articulata, <td>leddjur. <td>4) <td c>» <td> radiata l. zoophyta, <td>stråldjur. </table> Liksom Linnés klass "Vermes" är ock Cuviers fjärde typ, "Radiata", en samling af mycket heterogena djurformer och kan ej göra anspråk på att bilda en naturlig grupp. De största och viktigaste reformerna efter Cuviers tid hafva därför ock gällt denna typ, som småningom uppdelats i flera själfständiga grupper. Det system, som numera med större eller mindre modifikationer följes, har följande utseende: <table> <td>A. <td> <td>Protozoa, <td>urdjur (encelliga djur), <td>B. <td> <td>Metazoa, <td>flercelliga djur. <td> <td r>I. <td>Cœlenterata, <td>kavitetsdjur. <td> <td r>II. <td>Echinodermata, <td>tagghudingar. <td> <td r>III. <td>Vermes, <td>maskar. </table>