man naturligtvis antaga, att en materiell process fortskridit genom nerven. Aktionsströmmen är emellertid ett påtagligt uttryck för denna process, så mycket mera värdefullt som man medelst denna företeelse kan följa retningen äfven från de periferiska sinnesorganen till centrum, stora hjärnans bark. För att iakttaga och registrera aktionsströmmar använder man numera ett instrument, som kallas kapillarelektrometer (se d. o.). De ofvan anförda elektriska fenomenen äro till sin intensitet särdeles svaga och kunna studeras endast med tillhjälp af mycket känsliga instrument. De s. k. "darrfiskarna", t. ex. darr-rockan (Torpedo), darrålen (Gymnotus) och darrmalen (Malapterurus), kunna däremot utveckla elektriska verkningar, tillräckligt kraftiga för att vara af betydelse för djuret själft i kampen för tillvaron. Darrmalen kan vid beröring gifva stötar med en spänning uppgående till 200 volt. Elektricitetsutvecklingen hos dessa djur är bunden till vissa organ, de s. k. elektriska organen, som stå i förbindelse med centrala nervsystemet på samma sätt som muskler och körtlar. J. E. J—n. Djurepos, poetisk bearbetning af djursagan (se d. o.). Djurfabel. Se Djursagan. Djurfysiologi, fysiol. Se Fysiologi. Djurfång, jaktv., har samma syfte som egentlig jakt, nämligen att bringa vilda däggdjur eller fåglar i människans våld. Skillnaden ligger hufvudsakligen däri, att jakt utöfvas medelst sådana redskap (vapen), som för tillfället handteras, hvaremot djurfång försiggår medelst utställda redskap eller i marken gjorda anstalter. I fråga om fängen (anstalter eller redskap, som användas att fånga med) har uppfinningsgåfvan, ledd af iakttagelser om djurens lefnadsvanor, visat sig ganska verksam. De i Sverige brukliga fängena — hvilka hafva sina motsvarigheter i andra länder — kunna ordnas under följande slag: stock, sax, giller, snara och nät. De flesta af dessa anstalter eller redskap fånga djuren lefvande; men några döda, på samma gång som de fånga. Till djurfång räknas ock djurs dödande medelst förgiftade åtlar. — Djurfång, liksom jakt, idkas fortfarande i alla länder. Men ju mer, vid tilltagande välstånd, jakten räknas till "de glada behofven" eller idkas för nöjes skull, dess mer träder djurfånget i bakgrunden, och detta får då sin egentliga användning i fråga om skadedjur. I de glest bebyggda nordliga landsträckorna af Europa användes dock fångandet rätt ofta äfven i fråga om matnyttigt villebråd, hvarjämte den olofliga jakten med förkärlek anlitar fångningsredskapen. Enligt nu gällande svensk lag få vissa för människor eller husdjur vådabringande fängen antingen alls icke brukas eller endast under iakttagande af föreskrifna försiktighetsmått. Enligt k. kung. 15 mars 1895 få ej finare giller eller snaror för fångande af vildt begagnas utom Jämtlands län samt Norr- och Västerbottens lappmarker och ej heller där under de tider hare, tjäder, orre, järpe samt dal- och fjällripa äro fridlysta. Kungl. kung. 17 mars 1905 förbjuder att för fångst af för landtbruket nyttiga fåglar använda snaror, burar, nät, fållor, limspön och hvarje annat medel, som syftar till att underlätta deras fångande eller dödande i stor mängd. Fångande af årskalfvar efter älg är förbjudet i de norrländska länen samt i Kopparbergs, Västmanlands, Östergötlands och Jönköpings län, i Kalmar läns norra landstingsområde äfvensom i Älfsborgs län utom Halle- och Hunneberg samt Edsmären. J. W. L.* Djurgeografi l. Zoogeografi, zool., vetenskapen om djurens fördelning på jordklotet. Redan en flyktig blick på det sätt, hvarpå organismerna äro utbredda öfver jorden, öfvertygar oss om, att faunan (djurvärlden) på olika ställen har en mycket olikartad fysionomi. Ehuru i en hel del fall denna olikhet framstår som en omedelbar verkan af olikheterna i klimat, växtlighet och naturförhållandena i öfrigt, äro dock dessa omständigheter ej de enda eller ens de viktigaste faktorerna för faunans sammansättning. Ty vore det så, skulle gifvetvis de områden, som i dessa afseenden mest liknade hvarandra, också i afseende på sin fauna visa de största likheterna och tvärtom. En mängd exempel ådagalägger emellertid, att mycket närliggande områden, som beträffande alla naturförhållanden ega stora öfverensstämmelser, hysa helt olika faunor, såvida de nämligen skiljas åt genom breda floder, haf, öknar eller högre bergskedjor. Å andra sidan kunna mycket närbesläktade djurformer lefva på sådana ställen på jorden, hvilka i nutiden ej stå med hvarandra i något som helst sammanhang. Sålunda bebo af de två hvarandra mycket närstående lungfiskarna Protopterus och Lepidosiren (se Dipnoi) den förra Afrika, den senare Syd-Amerika, medan den tredje lungfisken, Ceratodus, numera lefver endast i Australien och under sekundärperioden fanns i Europa. Vidare erbjuda nordöstra Asien och Nord-Amerika i faunistiskt afseende alldeles speciella öfverensstämmelser, i det i båda dessa trakter af jorden förekomma skedstörar, jättesalamandrar, alligatorer, en egendomligt utbildad mullvadsform m. fl. djur, som ej lefva annorstädes. Att de nuvarande naturförhållandena ej ensamt bestämma sammansättningen af en viss trakts djurvärld, framgår äfven däraf, att flera vilda djurarter i historisk tid införts i länder, där de förut saknats, och där ej blott funnit gynnsamma villkor för sin existens, utan ock förökats i så hög grad, att de undanträngt inhemska former. Så är förhållandet med den vilda kaninen, hvilken införts till Australien, hvars däggdjursfauna vid européernas ankomst nästan uteslutande utgjordes af pungdjur och kloakdjur, och där nämnda gnagare förökats till den grad, att den på sina ställen blifvit en verklig landsplåga. På samma sätt har vår vanliga sparf, hvilken ursprungligen saknades i Nord-Amerika, men dit införts, därstädes förökats i en besvärande grad. Djurvärldens nuvarande fördelning på vår jord är — enligt de senare årtiondenas forskningar — i första rummet produkten af de geologiska omdaningar och därmed i samband stående klimatiska förändringar, som egt rum under tidigare skeden af vår jords utvecklingshistoria. Geologien lär oss nämligen, att sammanhanget mellan landmassorna varit underkastadt flera växlingar. Sålunda stod t. ex. ännu under tertiärtidens sista perioder Afrikas nuvarande nordkust på flera ställen i förbindelse med södra Europa och England med Irland, och under en tidigare period sammanhängde Madagaskar med den afrikanska kontinenten. Vidare är det