ådagalagdt, att klimatet undergått högst betydliga växlingar; så rådde exempelvis i Europa under den tidigare tertiärtiden ett tropiskt och subtropiskt klimat, som tillät djurformer, hvilkas närmaste släktingar numera återfinnas endast i ekvatorialländerna, att trifvas där. Senare sjönk temperaturen småningom, och Europas fauna fick en mer eller mindre arktisk prägel (ren, myskoxe, lämmel o. s. v.). Det egendomliga förhållande, att flera identiska eller nära besläktade djurarter förekomma såväl i höga bergstrakter, såsom Alperna och Pyrenéerna, som i det nordligaste Europa, men ej lefva på det stora mellanliggande området, beror därpå, att under istiden de högnordiska djurformerna af isen trängdes långt söderut ända till de nämnda bergstrakternas närhet. Då sedermera isen smälte och temperaturen steg, drog sig visserligen flertalet af dessa nordiska invandrare åter upp mot norr, men en del flyttade upp på bergshöjderna och blef sålunda fullständigt isolerad från sina i norden förekommande släktingar, medan på det stora, mellan dessa bergstrakter och den skandinaviska norden belägna området ifrågavarande djurformer försvunno. Som nu flera af dessa alpina s. k. reliktformer något afvika från sina nordiska stamförvanter, så bevisar detta, att de ifrågavarande arterna under tiden från istidens slut till våra dagar förändrats. Djurvärldens nuvarande utbredning skulle i själfva verket förblifva fullkomligt obegriplig utan antagandet af arternas föränderlighet och ett genetiskt samband mellan organismerna (se Descendensteori). Vore djurarten oföränderlig, så blefve det oförklarligt, hvarför landområden, som i forna geologiska perioder bevisligen varit sammanhängande och bebodda af samma djurarter, men numera äro åtskilda genom för vissa djurarter oöfverstigliga gränser, ej fortfarande hysa identiskt samma arter af dessa djur, utan att dessa äro mer eller mindre skiljaktiga på de från hvarandra skilda områdena. En illustration till denna sats afgifver förhållandet å ena sidan mellan Englands fauna jämförd med den europeiska kontinentens, å andra Nord-Amerikas jämförd med nordöstra Asiens, hvilka faunor fordom stått i förbindelse med hvarandra. England skildes från kontinenten under en i geologisk bemärkelse mycket sen period, hvaremot den faunistiska gemenskapen mellan Nord-Amerika och nordöstra Asien upphörde betydligt tidigare. I sammanhang härmed äro alla eller nästan alla brittiska djur identiska med västra Europas, medan många arter i Nord-Amerika och nordöstra Asien väl äro mycket nära besläktade med hvarandra, men knappast någon nordamerikansk identisk med någon östasiatisk. Detta exempel belyser ock det sakförhållandet, att tvenne områdens faunor under för öfrigt lika förhållanden äro så mycket mera olika, ju längre dessa områden varit skilda från hvarandra. Äfven följande faktum kan förklaras endast från descendensteoretisk ståndpunkt: på hvarje biologiskt område finnas serier af arter, som sinsemellan bilda befryndade släkten, familjer o. s. v., medan i två områden, som aldrig stått i förbindelse med hvarandra, inga besläktade arter — utom möjligen införda — förekomma, ehuru lefnadsförhållandena kunna vara desamma på båda ställena. Gifvetvis måste en indelning af jorden i djurgeografiskt hänseende gestalta sig olika alltefter den eller de djurgrupper man företrädesvis fäster afseende vid. En bergskedja, en öken, ett haf kunna för däggdjur och amfibier utgöra ett oöfverstigligt hinder, medan de ej behöfva sätta någon gräns för fåglars eller insekters utbredning. De djurgeografiska indelningar, som vunnit största anslutning, äro grundade i första rummet på däggdjurens utbredning, dels emedan dessa djurs utbredningssätt hufvudsakligen betingas af sådana jordytans förändringar, hvilka lättast kunna geologiskt kontrolleras, dels emedan däggdjuren ej med samma lätthet som en del andra djurformer kunna sprida sig, och dels slutligen emedan de endast undantagsvis äro utsatta för tillfälliga eller artificiella förflyttningar från en region till en annan. Den allmännast antagna djurgeografiska indelningen för de på land och delvis äfven för de i sötvatten lefvande djuren är uppställd af Sclater och Wallace, hvilka urskilja 6 hufvudregioner (se kartan): 1) den palearktiska, som omfattar Europa, norra Afrika till Sahara och norra Asien till Himalaya; 2) den etiopiska, Afrika s. om Sahara; 3) den orientaliska, Östra och Västra indiska halfön, södra Kina och de västliga Malajiska öarna; 4) den nearktiska, Nord-Amerika till och med norra Mexico; 5) den neotropiska, södra Mexico, Antillerna och Syd-Amerika; samt 6) den australiska, Australien, Stilla hafvets öar, Nya Guinea, Molukkerna och de östra Sundaöarna till och med Celebes och Lombok. Hvar och en af dessa regioner har åter delats i underregioner. Senare forskare hafva med särskild hänsyn till däggdjuren antagit blott tre djurgeografiska riken, som skulle motsvara dessa djurs tre stora utvecklingscentra: 1) Arctogæa, som omfattar de förut nämnda palearktiska, nearktiska, etiopiska och orientaliska regionerna; 2) Neogæa, som sammanfaller med den neotropiska, och 3) Notogæa, som sammanfaller med den australiska regionen. I den palearktiska regionen hafva hjortarna, fåren, getterna, mullvadsdjuren och springråttorna sitt förnämsta utbredningsområde, medan desmandjuren, hasselmössen (Myoxus), gräflingsläktet, grymtoxen, gemsen och myskhjorten förekomma endast i denna region. De s. k. Edentata äfvensom elefantdjuren saknas alldeles, och af aporna förekomma blott 4—5 arter. Af för denna region egendomliga fåglar må nämnas sandhönsen (Syrrhaptes), fasansläktet Crossoptilon, trappen (Otis) samt flera släkten bland sångarna (Sylviidæ). För regionen kännetecknande amfibier äro Salamandra, Proteus, Bombinator m. fl. Den etiopiska regionen erhåller sin egendomlighet genom förekomsten af de många, vanligen i hjordar lefvande hofdjuren, bland hvilka sådana som giraffen, gnun och flera andra antilopsläkten äfvensom sebrorna finnas endast här; dessutom är förekomsten af de båda människolika aporna, gorillan och schimpansen, flodhästen, vårtsvinet, guldmullvaden (Chrysochloris), jordsvinet (Orycteropus), liksom den fullständiga frånvaron af sådana vidt spridda djur som hjortar, björnar och tapirer, egendomlig för denna region. Anmärkningsvärdt är, att denna etiopiska fauna under pliocentiden lefde i Indien, såsom fynden i Siwalikbergen bevisa; äfven med djur i den orientaliska regionen äro vissa särskildt