västafrikanska former (halfapor och Tragulina) nära besläktade. Mindre egendomlig är fågel- och kräldjursfaunan; några, såsom pärlhöns, pisangätarna (Musophagidæ) och Serpentarius, äro dock egendomliga för regionen. Madagaskars och närbelägna öars djurvärld afviker på ett beaktansvärdt sätt från den afrikanska kontinentens. Dess däggdjur tillhöra företrädesvis lägre och äldre typer: halfapor, borstigelkottar, en del sibetkatter samt gnagare — alla tillhörande djursläkten, som ej återfinnas annorstädes. Däremot saknas de för Afrika kännetecknande egentliga aporna, de högre rofdjuren och hofdjuren (utom ett) fullständigt. Detta förhållande kan förklaras endast därigenom, att Madagaskar skildes från kontinenten (se ofvan), innan denna erhållit sin nuvarande fauna. Äfven ett stort antal af denna ös fåglar är egendomligt för densamma. Af kräldjur och amfibier äro många nära besläktade med orientaliska former. Insekterna uppvisa ett stort antal orientaliska samt äfven australiska och sydamerikanska element. Den orientaliska regionen bebos af för densamma kännetecknande halfapor, högre apor (orangutangen, gibbon), växtätande flädermöss, dvärgmyskdjur (Tragulidæ) sibetkatter, noshörningar m. m. Som nämndt, visar faunan äfven hvad fåglar och kräldjur beträffar en påfallande likhet med den etiopiska regionens. Påfåglar, vildhöns, gavialer och flygödlor förekomma endast inom denna region. Den nearktiska regionens polarländer visa den största likhet med den palearktiska regionens. Faunan rundt om polen är ungefär densamma. För denna region egendomliga äro myskoxen, de båda gnagarfamiljerna Haplodontoidea och (till öfvervägande del) Geomyoidea, gaffelantilopen (Antilocapra) och snögeten (Haplocerus). Det stora antalet stjärtamfibier är likaledes ett af denna regions karaktärsdrag. Ur den neotropiska regionen hafva invandrat tvättbjörnen, pungråttan, kolibrin m. fl. Den neotropiska regionen är i djurgeografiskt afseende synnerligen skarpt begränsad och innesluter ett stort antal egendomliga former: de brednäsiga aporna, vampyrerna, snabelbjörnarna, peccarisvinen, lamadjuren, ett stort antal gnagarsläkten, sengångarna, bältorna, myrslokarna, pungråttorna och Cænolestes, ett pungdjursläkte, tillhörande en förut endast i fossilt tillstånd känd grupp. Däremot saknas insektätarna, på några få arter när, äfvensom alla sibetkatter och hyenor. För fågelfaunan äro skägg-gökarna (Bucconidæ), tukanerna, kolibrifåglarna och hönsfamiljen Cracidæ, för ödlorna Tejidæ och Iguanidæ, för amfibierna löfgrodorna karakteristiska. Den australiska regionen skiljer sig från alla andra därigenom, att dess däggdjursfauna, med undantag af flädermöss, dingon (se d. o.) — högst sannolikt införd af Australiens förste mänsklige invandrare — och ett antal egendomliga råttarter, består af klassens lägsta representanter: kloakdjur och pungdjur. Dessa, som under tidigare geologiska perioder haft en mycket vidsträcktare utbredning, hafva i Australien, där de ej hafva att konkurrera med de högre däggdjuren, kunnat intaga en hel del af de platser i naturens hushållning, som annorstädes upptagas af dessa senare; sålunda finna vi bland pungdjuren gräfvare, insektätare, rofdjur, klättrare, gnagare m. fl. i en med de högre djuren analog utveckling. Med undantag af några flädermöss och råttor saknas däggdjur helt och hållet på Nya Zeeland och Stillahafsöarna. Knappast mindre egendomlig är fågelfaunan: medan sådana vidt utbredda grupper som finkar, hackspettar, gamar och fasaner alldeles saknas, äro egendomliga typer, såsom paradisfåglar, honungssugare (Meliphagidæ), lyrfåglar (Menuridæ), kakaduer, Trichoglossidæ, storfothöns (Megapodidæ), kasuarer och emuer, inskränkta till denna region. Att den å öfriga delar af jordklotet numera utdöda lungfisken Ceratodus numera lefver blott i Australien är redan omnämndt. Stjärtamfibier saknas fullständigt. Nya Zeelands fauna utmärkes genom förekomsten af två djurformer, som sakna närmare släktingar inom den nu lefvande djurvärlden, nämligen kivin (se Apteryx) och ödlesläktet Hatteria, den sista ännu lefvande ättlingen af en redan i den paleozoiska perioden uppträdande djurgrupp. Andra för denna ö egendomliga släkten äro nestor- och ugglepapegojorna och sumphönssläktet Notornis. Hvad sötvattensdjuren beträffar, torde de högre formerna — således utom fiskar äfven blötdjur och högre kräftdjur — i sin utbredning vara beroende af väsentligen samma moment som landtdjuren. De lägre formerna — urdjur, polyper, svampdjur, maskar och lägre kräftdjur — däremot äro kosmopolitiska. Detta torde bero därpå, att i flertalet af dessa djurs lif ingå utvecklingsskeden, under hvilka de kunna lefva äfven utanför vattnet och i sådant tillstånd tåla att transporteras af vinden eller i dy, som fastnat å vattenfåglars fötter. På detta sätt kunna hårdskaliga ägg och inkapslade djur föras vida omkring, innan de åter komma i sötvatten, där deras utveckling kan fortsättas. Ej heller för hafsdjurens utbredning kunna så skarpt begränsade regioner uppdragas som för landtdjurens. Medan i de ytligare vattenlagren de yttre förhållandena starkt växla efter olika breddgrader, äro lefnadsförhållandena i de större djupen ganska likformiga. I allmänhet kunna i djupet djuren vandra från ocean till ocean, hvarför ock många arter hafva en mycket stor utbredning. Det största djup, på hvilket djurlif påträffats, är omkring 6,000 m. Efter de olikheter, som den vertikala utbredningen af djur, hvilka lefva på eller i omedelbar närhet af bottnen, uppvisar, har man uppställt tre olika zoner. 1) Den abyssala zonen, hvars öfre gräns i allmänhet sättes vid omkr. 1,000 m. djupt vatten, bebos delvis af mycket egendomliga djur, ofta utmärkande sig genom kolossala dimensioner, egendomliga känseltrådar (hos kräftdjur och fiskar), saknad af ögon eller förekomsten af teleskopiska sådana, lysapparater af olika slag m. m. Djuphafsfaunan innehåller ett antal former (liljestjärnor, vissa blötdjur), som äro besläktade med för länge sedan utdöda typer. 2) Den kontinentala zonen, hvars öfre gräns skulle vara på omkr. 250 m. djup, är mindre enformig än den förra. Sålunda innehålla Stilla hafvets och Atlantens kontinentalfaunor till största delen skilda arter, om också flera släkten äro gemensamma. 3) I den litorala zonen, som sträcker sig från omkr. 250 m. djup till ytan, äro gifvetvis de fysikaliska förhållandena på olika delar af jorden vida mera olika än i de båda förut