omnämnda zonerna och på den grund också faunorna mycket mera växlande. Jfr art. Bipolaritet och Plankton. Litt.: A. R. Wallace, "The geographical distribution of animals" (1876) och "Island life" (1880), R. Lydekker, "A geographical history of mammals" (1896), och O. M. Reuter, "Djurgeografiska skildringar" (1903). L—e. Djurgård, inhägnad skogs- eller hagmark, där hjortdjur underhållas. Landets nuv. djurgårdar hysa endast dofhjortar. En kungl. djurgård finnes vid Gripsholm. Staten eger en hjortpark vid Ottenby stuteri å Ölands södra udde. Förr funnos dylika djurgårdar invid Stockholm, å kronoparken Omberg samt vid Drottningholm, Svartsjö, Läckö m. fl. ställen. Enskilda djurgårdar finnas dessutom vid Övedskloster, Skabersjö och Wrams-Gunnarstorp i Skåne, vid Koberg i Västergötland och vid Åtvidaberg i Östergötland. F. L. Djurgården, Kungl. Djurgården, en till Stockholms stads område hörande halfö, som i v. begränsas af stadsdelen Östermalms (före 1885 kallad Ladugårdslandet) planlagda del och insjön Brunnsviken, i n. v. af den kanal, som från denna är upptagen förbi lägenheten Ålkistan till saltsjöfjärden Lilla Värtan, i n. och ö. af denna fjärd och i s. af det vatten, "Saltsjön" eller "Stora segelleden", som längst i v. slutar vid "Stockholms ström". Halfön, hvars storlek är omkr. 1,570 har, består af två hufvuddelar: den södra, omkr. 270 har, i dagligt tal åsyftad med benämningen "Djurgården", i äldre handlingar kallad Valmundsön, Vadmalsön, Vallmarsön, Valdemarsön, och den norra, omkr. 1,300 har. Dessa delar skiljas af Ladugårdslandsvikens fortsättning åt ö., Djurgårdsbrunnsviken, tidigare benämnd Surbrunnsviken eller Södra Brunnsviken (båda vikarna kallades fordom med gemensamt namn "Ladugårdsviken"), och den 1834 färdigbyggda kanal, Djurgårdsbrunnskanalen (omkr. 1 km. lång), som å D:s östra strand utmynnar i den lilla Isbladsviken (jfr kartan). Af nu angifna areal jämte ytterligare mark i v. erhöll Klara kloster 1288 i gåfva af Magnus Ladulås en betydande del, och 1433 tillbytte sig klostret nordligaste delen från Djursholms sätesgård; det mesta egdes sålunda af klostret, då konung Karl Knutsson 1452 genom utbyte mot kronogods förvärfvade "Vadmalsön". Gustaf I:s reduktion samlade väsentligen alla dessa egor under två kungsladugårdar, den ena belägen vid nuv. Skogsinstitutet, den andra i norra delen af området; den sistnämnda slopades redan före 1629, den förra i midten af 1600-talet, då ock återstoden af själfva "ladugårdsåkern" igenlades, förnämligast till jaktmark. Genom k. donationer till Stockholms stads utvidgande bortgick från denna komplex, hufvudsakligen 1639 och 1670, Ladugårdslandet, hvaraf dock framdeles ett yttersta gränsbälte i ö., Djurgårdsgärdsgårdsdistriktet, lämnades obebyggdt, till lättare vidmakthållande af landtullbevakningen och Djurgårdsstängslen. 1682 reducerades vissa till enskilda donerade platser å D., men staden fick behålla nämnda utvidgningar, och åt Amiralitetskrigsmanskassan tillförsäkrades genom k. resol. 1681 och 1696 de på västra sidan af Valdemarsön belägna s. k. Båtsmanstomterna, i förläning och byte mot en till amiralitetet 1648 utlofvad tomt å Ladugårdslandet. Sedan D:s hufvudsakliga område alltmer antagit karaktären af en hjortpark till "K. M:ts egen disposition", utfärdade Karl XI 1676 ett formligt bref om sådan användning däraf. 1658 hade Karl X Gustaf gifvit uppdrag åt k. arkitekten Jean De la Vallée att göra ritning till en k. lustgård på Valdemarsön (å Biskopsudden), men denna plan uppgafs snart nog. 1664, i en instruktion för öfverståthållaren, erinrade emellertid regeringen om, att å Valdemarsöns västra sida funnes "frikallade orter till K. M:ts rekreation", samt tillade: "dit invånarna i staden om sommartid pläga sig förlusta", och under Gustaf III:s dagar blef D. en af de förnämsta skådeplatserna för hufvudstadens muntra folklif. Med sin pittoreska omväxling af barr- och löfskog, däribland rätt mycket ek, med sina slätter, bergsplatåer och vatten är ock denna trakt af naturen danad till att kunna tjäna ett vidliggande, alltmer tillväxande stadssamhälle såsom en folkpark utan like. Alltsedan 1766 affordrades grindpenningar af allmänheten för inträde å D:s område (genom, bl. a., de dit ledande s. k. "Blå portarna"), men 1862 bortföll denna afgift för gående, och 1877 utverkade kommunalstyrelsen, att afgiften för åkande upphörde mot erläggande från stadens sida af en årlig ersättning å 5,000 kr. till Djurgårdskassan. Då efter statshvälfningen 1809 nya grunder skulle bestämmas för konungens hofhållning, antog Karl XIII 26 febr. 1810 rikets ständers 1 dec. 1809 gjorda anbud i detta afseende, innehållande bl. a., att "Djurgården skulle förblifva under K. M:ts enskilda disposition", hvartill ständerna lagt den anhållan, "att den s. k. Djurgårdskassan måtte endast få användas till Djurgårdens försköning och förbättring samt därvarande broars och vägars underhåll". Därefter gaf Karl XIV Johan uppslaget till D:s mera ordnade utseende, jämte det han för egen räkning lät 1823—30 anlägga lustslottet Rosendal (se d. o.) vid Djurgårdsbrunnsvikens södra strand å ett område af omkr. 90 har. Hans omtankar om D. hafva utformats och vidhållits af dåv. hofjägmästaren I. A. af Ström och i senare tid af flere vederbörande. Äfven enskilda personer hafva ifrat för D:s förskönande. Så lämnade 1903 innehafvarna af Hasselbacken M. och E. Davidson en gåfva af 30,000 kr. till uppsättande af skulpturverk af svenska konstnärer. I fråga om innehafvande af enskilda lägenheter å D., nu (1906) några och femtio, hafva regenterna, särskildt genom allmänna beslut 20 apr. 1846, 4 dec. 1861 och 24 maj 1873, fastslagit, att sådana upplåtelser endast ske på det sätt, att de äro till bestånd och villkor beroende af hvarje ny tronbestigares godtfinnande. Afgifterna härför användas, såsom blifvit förutsatt, helt och hållet för Djurgårdskassans nyssnämnda ändamål. Utom af riksmarskalksämbetet, såsom öfverstyrelse, handhafvas D:s angelägenheter numera af "Kungl. Djurgårdens förvaltning", bestående af 1 intendent med 1 kamrerare och 4 hofjägare under sig. Bland de från D. tidigare afskilda områdena märkes, jämte Ladugårdslandet och Båtsmanstomterna, Blockhus- eller Stora sjötullens område, Blockhusudden (se d. o.), längst i sydöstra hörnet af Valdemarsön, utvidgadt 1680 och i kameralt hänseende ännu, tillika med den i äldre tid till Södermalm hörande Beckholmen (se d. o.), räknadt till "Djurgårdsstadens" sydligaste kvarter, men