poröst ämne, med stor förmåga att ur färgade vätskor upptaga färgämnen (se Adsorption), och det har därför stor användning såsom affärgningsmedel såväl i industrien, t. ex. vid sockerraffinering, som vid organisk-kemiska arbeten. Verksammast i detta hänseende är kol af intorkadt blod, blodlutkol. Benkolet (bensvärtan) är, såsom billigare, mest användt i industrien. P. T. C.* Djurkretsen l. Zodiaken (lat. zodiacus) är sedan urminnes tider namnet på det bälte eller den zon på himlahvalfvet, hvilken omsluter solens skenbara bana, ekliptikan. Ifrågavarande zon är omkr. 20° bred och omfattar stjärnbilderna Väduren (Aries), Oxen (Taurus), Tvillingarna (Gemini), Kräftan (Cancer), Lejonet (Leo), Jungfrun (Virgo), Vågen (Libra), Skorpionen (Scorpius), Skytten (Sagittarius), Stenbocken (Capricornus), Vattumannen (Aquarius) och Fiskarna (Pisces). (Inom denna zon röra sig äfven månen och de stora planeterna.) Benämningen djurkretsen härrör uppenbarligen däraf, att så många bland stjärnbilderna blifvit uppkallade efter djur. — Från den punkt, där solen befinner sig vid vårdagjämningen och hvilken punkt kallas vårdagjämningspunkt, räknas himlakropparnas längder i ekliptikan. Dessa längder angifvas numera i grader, minuter och sekunder; men förr brukade man benämna hvarje nybörjad 30:e grad ett "tecken" och alltså uppgifva det antal tecken, som förekommo i en viss längd. Sålunda betecknades t. ex. en stjärnas längd med 2 tecken 3° 5″, hvilken vi skulle angifva med 63° 5′. De olika tecknen benämndes äfven med de motsvarande stjärnbildernas namn, så att den första punkten af Aries sammanföll med vårdagjämningspunkten. Då nu emellertid vårdagjämningspunkten, till följd af precessionen (se d. o.), rör sig emot stjärnbildernas ordning, så kunna lika benämnda stjärnbilder och tecken ej ständigt sammanfalla. I själfva verket ligger f. n. (1906) den första punkten af Aries i början af fiskarnas stjärnbild. De nu brukliga benämningarna voro antagna långt före vår tidräknings begynnelse. Detta bevisas bl. a. af den berömda zodiaken från Dendera i Egypten, en numera i Paris förvarad afbildning af de olika tecknen i djurkretsen. H. G.* Djurkult, Djurdyrkan, Zoolatri, etnol., relig.-vet., dyrkan af vissa djurarter eller djurindivider. Den hos sannolikt alla folk en gång rådande föreställningen, att allt i naturen eger lif och är med människan likartadt (jfr Animism), antog tidigt formen af djurdyrkan. Från att hafva likställt djuren med sig började människan i dem se sina öfvermän, och småningom kom man till den tron, att de i naturen inneboende och rådande makterna framför allt dvaldes i åtskilliga djurarter eller ock — på ett mer framskridet stadium — att makterna eller, senare, gudomligheterna gärna uppenbarade och förkroppsligade sig i vissa djur. Dessa djur blefvo föremål för särskild aktning, fruktan, vård eller dyrkan, något som dock ej hindrade, att man, endast vederbörliga ceremonier iakttogos, kunde taga dem af daga. Ofta nog tillföll religiös vördnad naturligtvis de farligaste och starkaste eller listigaste och klokaste djuren — dem, som man ansåg mest öfverlägsna människan. I synnerhet ormarna tillvunno sig dyrkan. Emellertid var det ingalunda endast de farliga djuren, utan ock djur, hvilka i andra hänseenden, såsom genom underligt eller praktfullt utseende, egendomligt lefnadssätt o. s. v., föreföllo särskildt märkliga, som blefvo föremål för mytbildning och religiös kult. Sådana voro t. ex. åtskilliga fågelarter, hvilka man trodde bringa regn, solsken eller sommar, ja hos somliga folk t. o. m. åtskilliga insekter (jfr Bodrag). Med en mer framskriden kultur blef det människans medhjälpare husdjuren, som företrädesvis kommo i åtnjutande af religiöst anseende. Hos åtskilliga folk utkorades en viss djurart till en hel stams eller ätts skyddsmakt och anheros, och man räknade då blodsfrändskap med detta djur (jfr Totemism). Likasom djur kunde ge upphof åt människor, kunde ock människor, såväl före som efter döden, förvandlas till djur. Särskildt trodde man hos många folk, att den dödes själ, åtminstone i regel, hade att genomgå en eller flera djurinkarnationer (jfr Själavandring). — Med människans vidgade uppfattning af sin öfverlägsenhet öfver djuren och af sitt personlighetsvärde viker djurkulten alltmer undan för en antropomorfistisk uppfattning af makterna, som egentligen först då varda gudomligheter (se Antropomorfism), men fortlefver dock med seg lifskraft vid sidan af denna högre religionsåskådning äfven hos kulturellt framskridna folk. Gudarna uppfattas antingen såsom mer eller mindre tillfälligtvis antagande djurgestalt — t. ex. Osiris såsom tjur (Apis), Zeus såsom tjur, svan, örn o. s. v. — eller ock såsom delvis människor, delvis djur — t. ex. de fleste fornegyptiske gudar —, eller ock tillägges djuret guden såsom ett attribut eller helgas honom såsom hans särskilda tillhörighet, såsom t. ex. dufvan åt Astarte, tjuren och örnen åt Zeus, hästen åt Apollon, galten åt Frey, bocken åt Tor. — Djurkult i mycket utvecklade former förekommer eller har förekommit i Indien och Egypten, men har i hög grad utöfvats äfven af Europas ariska och germanska folk. Af de nordiska fornhäfderna samt senare folksed framgår sålunda, att icke blott galten och bocken, utan också kon, hästen, hustuppen m. fl. hos oss varit föremål för eller förbundna med religiös kult. Hos lapparna likasom hos många nordasiatiska och äfven nordamerikanska folk framträder en björnkult, ofta förbunden med ganska invecklade ceremonier. N. E. H. Djurläkare. Se Veterinär. — Djurläkekonst. Se Veterinärvetenskap. Djurlöf, kam. Se Mantalsräntan. Djurmotiv. Se Ornamentik. Djurmåleri, den art af målarkonsten, som väljer lefvande djur till hufvudföremål för framställningen. Emedan — så esteticerade man fordom — målaren icke endast bör afbilda djurets yttre form, utan äfven gifva uttryck åt dess växlande själslif, är det företrädesvis de högre organiserade djuren (och bland dem i främsta rummet hästen), som lämpa sig för konstnärlig framställning. Därvid låg, sade man, individualiseringens vidsträckta fält öppet för konstnären, hvilken hos djuret kunde inlägga karaktärsdrag, som på satiriskt sätt stegrade sig t. o. m. till mänsklig höjd. Exempel därpå hade lämnats af bl. a. D. Teniers d. y., Abr. Hondius och, i senare tid, Kaulbach ("Reineke Fuchs") och J. Grandville. Framställdes djuren i vänligt och gladt sällskap med människan, uppstod den s. k. djurgenren, som i förening med landskap bildade idyllen. Andra underafdelningar af djurmåleriet voro