Djurgårdsfonden. Se Djurgården, sp. 573. Djurgårdskassan. Se Djurgården, sp. 572. Djurgårdsslätten. Se Djurgården, sp. 575. Djurgårdsstaden. Se Djurgården, sp. 573. Djurgårdsteatern. Se Stockholms teatrar. Djurhamn, hamnplats i Stockholms skärgård, inom Djurö församling. Där låg Kristian I med sin flotta 1457, då han underhandlade med ärkebiskop Jöns Bengtsson om förvärfvandet af svenska kronan. 1626 låg Gustaf II Adolf där en kort tid, innan han anträdde resan till Preussen. Somrarna 1633 och 1636 låg åter svenska flottan segelfärdig vid D. A. G. Djurkemi. Se Fysiologisk kemi. Djurklou [-klω] svensk adlig, sedermera friherrlig, ätt, som härstammar från kamreraren vid riddarhuset och vid postkontoret i Stockholm Jakob Johansson. Af hans barn, hvilka kallade sig Djurklo, upphöjdes sonen Nils (se D. 1) 1680 i adligt stånd och skref sig sedan Djurklow. Hans ende öfverlefvande son, Nils (se D. 2), blef friherre 1751 och skref sig därefter Djurklou. 1. Nils D. (Djurklow), krigare, f. 1641, d. 1714, deltog i belägringarna af Kronborg (1658) och Köpenhamn (1659), blef 1663 fänrik vid Södermanlands regemente, men flyttades snart till Västmanlands regemente, där han avancerade till öfverstelöjtnant. 1680 hade han adlats. 1700 blef han öfverste och chef för Kalmar regemente och tog 1701 afsked ur krigstjänsten. Han utmärkte sig i kriget mot Brandenburg 1675—79 och deltog i landstigningen på Själland 1700. L. W:son M. 2. Nils D., den föregåendes son, friherre, fortifikationsofficer, f. 1686, d. 1758, ingick 1701 som volontär vid fortifikationen, där han blef konduktör 1704 och löjtnant 1710. År 1715 råkade han i dansk fångenskap, men återkom till Sverige 1717 och blef då kapten vid skånska fortifikationsfältstaten. 1718 öfverflyttades D. först till bohuslänska och sedan till värmländska fältstaten och 1721 till Stockholms fältstat samt ledde under dessa kommenderingar liksom efter fredsslutet olika befästningsarbeten, senast i Stockholms skärgård, till 1733, då han placerades i Kalmar, där han blef major 1739. 1742 blef han generalkvartermästarlöjtnant vid fortifikationskontoret i Stockholm och 1744 öfverste och chef för stralsundska fortifikationsstaten samt ledde därefter fästningsarbetena vid Stralsund till 1755, då han blef landshöfding och öfverkommendant i Kalmar samt generalmajor. För blindhet tog han afsked redan 1757. D. hade 1751 upphöjts i friherrligt stånd. L. W:son M. 3. Nils D., den föregåendes son, friherre, krigare, f. 1727, d. 1801, ingick först vid fortifikationen, där han blef underkonduktör 1742, konduktör 1745 och löjtnant 1747, men 1749 blef han transporterad som kapten till Närkes och Värmlands regemente, där han sedan avancerade till öfverstelöjtnant. 1782 blef han öfverste i armén samt tog 1785 afsked ur krigstjänsten. Han deltog med utmärkelse i pommerska kriget (1757—62) och var en framstående taktiker. L. W:son M. <img l>

4. Nils Gabriel D., den föregåendes sonson, friherre, folklorist, fornforskare och kulturhistoriker, föddes på Sörby sätesgård i Norrbyås socken, Örebro län, 24 juli 1829, blef student i Uppsala 1847, aflade kansliexamen 1854 och öfvertog s. å. nämnda sätesgård. D. egnade en stor del af sitt lif åt arkeologiska och folkloristiska forskningar och åt väckandet af ett allmännare intresse för sådana. Det var hufvudsakligen genom hans initiativ, som Närkes fornminnesförening stiftades (1856), hvilken blef förebild för en mängd dylika föreningar i andra delar af landet. Till 1865 var D. denna förenings sekreterare. 1865—71 företog han, i egenskap af Vitt. hist. och ant. akad:s antikvitetsintendent, arkeologiska forskningsresor inom Värmland, Västergötland och Småland. D. var jämväl kraftigt verksam för genomdrifvandet af sjön Hjälmarens sänkning. 1863 förordnades han till tjänstgörande kammarherre hos drottning Lovisa. 1860 blef D. vice ordförande i direktionen för Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag och 1877 samma bolags verkställande direktör. 1883 förordnades han till domänintendent i Örebro län. Samma läns hushållningssällskap utsåg honom 1883 till sin vice ordförande och 1894 till sin ordförande samt tilldelade honom 1892 sin stora guldmedalj. Han var därjämte sedan 1886 ordförande i styrelsen för Tekniska elementarskolan i Örebro och sedan 1893 i styrelsen för Riksbankens afdelningskontor därstädes. 1891—92 var han led. af jordbrukslägenhetskommittén och 1893 af kyrkomötet. D. var led. af Vitt. hist. o. ant. akad. (1872), Vet. o. vitt. samhället i Göteborg (1882) och Landtbruksakad. (1888). Vid Köpenhamns univ:s jubelfest 1879 kreerades han till filos. hedersdoktor. Utom årsberättelser samt recensioner och uppsatser i åtskilliga periodiska skrifter utgaf D.: Några ord om svenska landskapsmålen (1856), Ur Nerikes folkspråk och folklif (1860), Hjelmaresänkningsfrågan förr och nu (1863), Om svensk fornforskning (1872), Om vapentaget (s. å.), "Hambrei öfversättning af Erasmi Roterodami De civilitate morum puerilium" (s. å.), Unnarsboarnes seder och lif (1874), Hjelmaresänkningsfrågan i sitt sista skede (1876) och Om Göran Månssons till Bolmsnäs jordebok (1879), Om svenska ortnamn, ställda i samband med historiska och kamerala forskningar (1879, i "Svenska landsmålen", bd 1), Sagor och äfventyr berättade på svenska landsmål (1883, illustr. af K. Larsson), Lifvet i Kinds härad i Vestergötland i början af sjuttonde århundradet (1885), ett motstycke till D:s förträffliga "Unnarsboarnes seder och lif", Om vedernamn och känningsnamn i äldre och nyare tider (1894, i "Sv. fornminnesför:s tidskr.", bd 9) samt Hvem var Staffan stalledräng (1897 och 1902, senast i sist anf. tidskrift, bd 11). — D. var en särdeles kunskapsrik genealog och sin tids förnämste kännare af den svenska adelns historia. Främst och längst skall dock otvifvelaktigt hans minne såsom folkloristisk forskare lefva. D. afled 31 mars 1904. Djurkol, kem., kallas sådant kol, som erhålles därigenom, att något djurämne upphettas utan luftens tillträde till detsamma. Djurkol är ett mycket