Korsberga vid Hjo—Stenstorpsbanan. D. tillhörde förr den bredvid liggande byn med samma namn, men eges nu af ett bolag, D. brunns- och badinrättnings aktiebolag. En äldre källa, nu kallad Erikskällan, har länge begagnats af ortens allmoge. Enligt analys af Almén höll den på 100,000 delar vatten 12,1 fasta beståndsdelar, däraf 4,8 dlr kolsyrad kalk, 2 dlr klornatrium och en half del järnmonokarbonat. Genom senare borrningar hafva starkare järnvatten erhållits, hvilka begagnas till drickning. Den s. k. Johanskällan håller 1,6 dlr järnmonokarbonat och 1,5 dlr kalk, med en totalhalt af 12 dlr fasta beståndsdelar, och Vilhelmskällan 1,16 dlr järnmonokarbonat och 1,65 dlr kalk. Badhuset, af sten, nybyggdes 1890 och innehåller kallvattenkurens vanliga badformer. Af medikamentösa bad begagnas mycket tallbarrs- och gyttjebad. Kurorten rycktes upp betydligt af d:r E. V. Wretlind, som under många år var läkare där. (Ln.) Djurvännen, illustrerad månadsskrift, som utgafs 1878—89 på föranstaltande af Svenska allmänna djurskyddsföreningen. Tidskriften redigerades t. o. m. 1887 af G. V. Sjöstedt och därefter af J. G. H. Wennerholm. Dess prenumerationspris var två kr. om året. Den öfverläts 1890 till den ursprunglige förläggaren, L. Hökerberg, och fick en fortsättning i månadsskriften Djurvännernas tidning, som redigeras af denne. Djurvännernas nya förening. Se Djurskyddsföreningar. Djurvännernas tidning. Se Djurvännen. Djurväxter, zool. Se Zoofyter. Djurö, socken i Stockholms län, Värmdö skeppslag. 5,415 har. 1,131 inv. (1905). Annex till Värmdö, i Uppsala stift, Roslags östra kontrakt. Inom socknen ligger tull- och lotsplatsen Sandhamn (se d. o.). Djurö (fordom Branäs ö), ö i Bråviken, Dagsbergs socken, Östergötlands län. Under konung Kristofers regering skänktes ön af dåv. egaren till Bråborg, Erik Axelsson Tott, till Vadstena kloster och var sedan djurgård under Bråborg. 1759 köptes ön till skatte och utgör 1 mtl. Djurö skärgård, en i Vänern, mellan Värmlandsnäs och Bromön belägen skärgård, tillhörande Torsö socken, Vadsbo härad, Skaraborgs län. Den består af Djurön, Långön, Gisland, Ängsholmen, Vaspholmen, Kejsan och Råskär m. fl. holmar, till större delen obebodda. Ögruppen har i n. ö. och s. v. en längd af 8 km. A. G. Djäfvul (grek. diabolos, förtalare), Satan, Hin onde, Fan, religionsh., det ondas furste i tillvaron. Då andemakterna tänkas såsom farliga öfvermänskliga väsen, föreligger alltid möjligheten för, att de skola bli uppfattade såsom företrädesvis goda eller onda makter. All folktro känner andar, som äro mer fruktade än vänliga. Särskildt gäller detta dödsrikets makter. En gammalnordisk dödsgud, Loke, var ju på god väg att bli ett slags djäfvul. Ännu mer gäller detta om buddismens från äldre föreställningar upptagna dödsdemon och frestare: Mâra. Dödsrikets härskare kunna lätt blifva afgrundsfurstar. Yama, som i den gammalindiska föreställningen är herre öfver de döde, uppfattas sedan i hinduismen såsom herre i helvetesvärlden. Hans namn går igen i den japanska buddismens Emma, som råder öfver pinorummet. I Kina och Korea är han en af de tio potentater, som äro underordnade under helvetesfursten Titsang. Men en djäfvulstro i egentlig mening, tanken på en det ondas furste i tillvaron, har utbildats endast på två håll: af Mazda-religionen, hvars Ahriman (Anra-Mainyu) troligen är en gammal dödsgud, samt af judendomen, som lämnat sin djäfvul i arf åt kristendom och islam. Kanske ha judarna i detta stycke rönt inverkan från perserna. Satan, "fienden", "vedersakaren", tycks vara en känd figur, innan han uppträder i litteraturen, först såsom Josuas anklagare i Sak. 3 och såsom en illvillig spion på människorna i Herrens hofstat i Jobsbokens prolog, sedan såsom en förledare och frestare i 1 Krön. 21. Efter den tidigare åskådningen i 2 Sam. 24 var det Gud, ej Satan, som ingaf David samma oråd att räkna folket. Sedan föreställningen om en ond andemakt, Guds och människors motståndare, vunnit fast fot i den senare judendomen, underordnades under djäfvulen allehanda folktrons härskaror af elaka och farliga andar. De förklarades för fallna änglar eller på annat vis. Hela denna föreställningsvärld med besatthet af onda andar, med rangordning i den onda andemassan m. m. ingick i nya testamentet och i kristendomen. I den gamla kyrkan var föreställningen om djäfvulens och demonernas (se d. o.) ständiga verksamhet i världen utomordentligt lefvande. Sjukdomar, rubbningar, olyckor tillskrefvos deras ingrepp. Djäfvulsutdrifningen, exorcismen (se d. o.), ingick i kyrkans funktioner. Äfven i dogmatiken fick djäfvulen en viktig plats. Så t. ex. formulerades återlösningen såsom ett fiskafänge, där Gud lurat djäfvulen med ett bete, Kristus, som såg ut som blott en människa, men som var gudomligt och därför ödesdigert. Medeltidens folkfantasi inflyttade sina gamla naturandar i djäfvuls- och demontron. Samtidigt utbildades jämte den allvarlige och hemske ondskans furste en populärare gestalt: den lustige — eller själf lurade sällen, som uppträder i så mången folksaga och i medeltida skådespel. Farlig blef djäfvulstron, när vissa personer misstänktes och förföljdes för maskopi med den onde och hans anhang. Redan synoden i Paderborn 785 bestämde, att "den, som, förblindad af djäfvulen, på hedningarnas vis tror, att någon kan vara en häxa och som därför bränner den föregifna häxan, skall straffas med döden". Men Tomas från Aquino, katolicismens störste teolog, hade en annan grundsats: demonerna existera, alltså finns det häxor. Den grundsatsen följdes i häxprocesserna, som räckte långt in på den protestantiska tiden och grasserade särskildt på 1600-talet. Bland motståndarna mot den vidskepliga skräcken må nämnas den holländske protestantiske prästen Balthasar Bekker, som säger i slutet af sin skrift "Den förtrollade världen" af 1691: "det finns intet häxeri annorstädes än där man tror därpå, tro ej därpå, och det finnes icke mera! Sliten er lös från dessa enfaldiga och föråldrade fabler, men öfven er i fromhet!" Så måna voro teologer och jurister om djäflarnas roll i människovärlden, att Bekker till sist beröfvades sitt pastorat. Emellertid har, såsom A. Sabatier säger, bläcket varit verksammare att bortdrifva djäfvulskap än allt vigvatten.