I den nyare teologien, särdeles efter Schleiermacher, har djäfvulen i allmänhet betraktats såsom uttrycket för erfarenheten af det ondas oförklarliga makt och enhetliga sammanhang i tillvaron. Litt.: Roskoff, "Geschichte des teufels" (I, II, 1869), Paul Carus, "The history of the devil and the idea of evil" (1900). N. S. Bland svenska folkböcker, som behandla djäfvulen, märkas: "Luxemburgs förbund med satan" (1769), "Grasshoffs förbund med satan" (s. å.), "Satans grasserande i Roslagen" (1771; svensk förf.), "Hin ondes tre guldhår" (1824; från tyskan), "Kapten Elins resor till Blåkulla" (1836; efter rannsakningsprotokollen vid en häxprocess i Jönköping 1720), "Prins Joka och hin onde" (1842) samt "Djäfvulen och käringen" (1847). Om djäfvulen i den bildande konsten se Wessely, "Dödens och djefvulens gestalter i den bildande konsten" (bearb. af C. Eichhorn, 1877). Djäfvulsafsägelse. Se Exorcism. Djäfvulsbergen. Se Diablerets. Djäfvulsbesvärjelse. Se Exorcism. Djäfvulsbibeln, en i K. biblioteket i Stockholm befintlig bibelhandskrift. Se Gigas librorum. Djäfvulsbron, bro öfver floden Reuss, i schweiziska kantonen Uri. Se Teufelsbrücke. Djäfvulsrockor, Dicerobatis l. Cephaloptera (äfven kallade "hafsdjäflar"), zool., ett till broskfiskarnas ordning (Selachii) och familjen Myliobutidæ hörande släkte, som är lätt igenkännligt bl. a. på de små, i flera rader ställda tänderna och bröstfenornas främre, hufvudet omslutande del, hvilken utskjuter i en flik, bildande liksom ett horn på hvardera sidan af hufvudet. En anmärkningsvärd art är hornrockan, C. Giornæ, hvilken förekommer i Medelhafvet samt vid Europas västra kuster och sannolikt var känd redan af de gamle. Den uppnår en längd af 1—3 m., oberäknadt stjärten, som är tre gånger längre än hufvud och bål tillsammans. Hornrockan uppgår i vikt, enligt uppgift, till 600 kg. Den är till färgen ofvan mörkbrun, på sidorna olivbrun och undertill hvit. För hornens skull kalla italienarna de större djuren "kor", de mindre "kalfvar". Köttet ätes väl knappast någonstädes, men af lefvern kokas tran. J. G. T. (L—e.) Djäfvulsön (fr. Ile-du-Diable), bekant från Dreyfus-processen, en af Iles-du-Salut (se Guyana). Djäkne (lat. diaconus, jfr Diakon) var fordom benämning dels på prästmän af lägre grad, dels på lärjungarna i lärdomsskolornas högre klasser (gymnasierna). Af djäknelifvet vid Växjö läroverk i midten af 18:e årh. finnes en liflig och anslående skildring af Samuel Ödmann i hans "Hågkomster från hembygden och skolan". Hvad Finland beträffar se C. von Bonsdorff, "Djäknelif och djäknegång" (i "Skrifter utg. af Sv. litteratursällsk. i Finland", d. 39, 1898). Djäkneboda, by i Bygdeå socken, Västerbottens län, med gästgifvargård, vid kustlandsvägen, som där löper fram öfver en 30 m. bred landtunga mellan tvenne stora sjöar (den södra numera sommartiden torrlagd), 20 km. n. om Säfvar och 5 km. v. om Ratans hamn. Genom sitt strategiskt viktiga läge spelade platsen en roll i de rysk-svenska striderna i Västerbotten aug. 1809 (se Wachtmeister, Gustaf). Djäknepenningar (jfr Djäkne), en afgift (6 öre utaf hvarje jordegare på landet), som af 1624 års riksdag beviljades för att möjliggöra afskaffandet af den s. k. sockengången, hvilken ansågs vara "ett stort hinder för ungdomens studier och en rot till allehanda odygd, lättja och tiggeri". Denna afgift skulle tillställas kyrkoherdar och sexmän, hvilka hade att strax skaffa medlen till närmaste skola, där de skulle delas mellan de fattiga bondebarnen. Sedermera bestämdes, att en del af dessa penningar skulle användas till löneförbättring åt skolebetjänte (jfr k. brefvet 23 jan. 1696). Snart nog blef det brukligt, att de studerande och skolebetjänte, hvilka hugnades med understöd af dessa medel, själfva uppburo dem, och detta bruk tyckes hafva fortfarit ända till 1780-talet. K. brefvet 6 nov. 1780 bestämde myntberäkningen för dessa understöd, nämligen efter 6 daler på 1 specieriksdaler, samt påbjöd, att uppbörden skulle verkställas genom kronans uppbördsmän och aflämnas till vederbörande konsistorium. — Af okänd anledning hade en del af djäknepenningarna i Västernorrlands samt Västerbottens och Norrbottens län af ålder blifvit aflämnad till statsverket, hvars andel däraf i 1810 års statsreglering beräknades till 50 rdr b:ko och årligen utgjorde 70—218 rdr till 1823, då rikets ständer beslöto, att denna inkomsttitel skulle uteslutas ur riksstaten och inkomsten upplåtas till Härnösands domkapitel, som egde att använda densamma för det därmed afsedda ändamålet. Genom riksdagsbeslutet af 1835 afskaffades denna pålaga, och i stället anvisades ett anslag af 5,800 rdr b:ko (= 8,700 kr.) att utgå till de myndigheter, som dittills disponerat denna inkomst. Vid den reglering af anslagen till allmänna läroverken, som skedde vid riksdagen 1856—58, borttogs ur riksstaten den del af ofvan nämnda anslag, som varit anslagen till vissa lärare, men ännu kvarstår det öfriga, 4,307,10 kr., som utgår till stiftens eller särskilda allmänna läroverks premie- och fattigkassor. — Oaktadt sockengången och djäknepenningarna äro afskaffade, förekommer ännu ett om dem starkt påminnande slag af understöd åt studerande, nämligen den s. k. viaticeringen. Rättighet att viaticera ("viaticum") meddelades förr åt studerande vid de allmänna läroverken i Härnösands stift, genom s. k. "viaticibref", hvilka utfärdades än af rektor vid Härnösands läroverk, än af konsistorium i Härnösands stift; numera utfärdas de i Härnösands och Luleå stift (enligt prästmötesbeslut 1904) af konsistorienotarien i samråd med ordinarie prästman. Ett sådant bref berättigar den, för hvilken det blifvit utfärdadt, att inom viss socken eller vissa socknar taga allmänhetens välgörenhetskänsla i anspråk. — Ett slags djäknepenningar äro jämväl de kollekter, som i kyrkorna upptagas till förmån för medellösa studerande och som utdelas i form af stipendier. Jfr Kollektstipendier. H. L. R. Dl, pseudonym för F. J. V. Dahl (se denne). dl., officiell svensk förkortning för deciliter. d. l., förkortning för lat. dicto loco, på sagda ställe. D:lle, fr., förkortning för demoiselle, fröken. Dlugosz [-gåʃ], Jan, latiniseradt Longinus, Johannes, polsk historieskrifvare, f. 1415, d. 1480, blef 1436 kanonikus i Krakau, användes flera