i Bologna 1283 och 1288 samt i Pistoja 1289. Jämte motpartiets ledare förvisad från Florens 1300, återvände han snart och lyckades få stor makt i staden, men blef till sist dömd till döden, belägrades i sitt palats och dödades vid ett försök till flykt. — Till släkten hörde äfven Gemma D., Dantes maka, dotter af Manetto D.; hon äktade den store skalden troligen något af åren 1291—96 och lefde ännu 1332, elfva år efter hans död. Donati [dånāti]. 1. Cesare D., italiensk novellförfattare, f. 1826, deltog 1848 i de politiska rörelserna och blef 1859 ämbetsman i undervisningsministeriet. Bland hans många arbeten må nämnas berättelserna Per un gomitolo, Arte e natura och Diritto e rovescio (1858), romanerna Tra le spine (1870) och Povera vita! (1874), Rivoluzione in miniatura (1875), hans förnämsta verk, samt novellsamlingarna Foglie secche (s. å.) och Storie bizzarre (1888). 2. Giambattista D., italiensk astronom och meteorolog, f. i Pisa 1826, d. 1873 såsom chef för observatoriet (sedan 1864) vid Florens, upptäckte den efter honom uppkallade briljanta kometen af 1858. Han egnade sig sedermera, förutom åt meteorologiska studier, förnämligast åt spektralanalytiska undersökningar, som just vid denna tid började användas äfven inom astronomien. 2. Rh. Donation (lat. donatio, af donare, skänka, af donum, skänk), skänk, gåfva, i synnerhet laga stadfäst gåfva. Se Gåfva och Testamente. Jfr Abalienation, Donatarie, Donator, Donera, Dotation och Län. Donationsgods, benämning på åtskilliga jordlägenheter i östra Finland, hvilka mellan 1721 och 1811, då denna landsdel utgjorde ett ryskt guvernement, af Rysslands regenter gåfvos i förläning åt enskilda personer. Enär någon skillnad med afseende på dessa lägenheters jordnatur (mellan frälse-, skatte- och kronohemman) före nämnda tid icke fanns, ansågos de vara af sistnämnda egenskap. Efter Finlands eröfring (1809) blef nyttjande- och dispositionsrätten öfver lägenheterna på olika tid och villkor bortgifven af ryska kronan. Förläningsbrefvens innehåll lämnade emellertid rum för skiljaktig tolkning, och följderna däraf voro ständiga tvister mellan bönderna och deras herrar. I allmänhet var donationsbonden gynnad af myndigheterna och kunde därför, ehuru under för öfrigt tryckta förhållanden, skaffa sig åtminstone skydd i besittningen af sin fäderneärfda jord. Genom ett kejserligt manifest af 11 dec. 1811 införlifvades Viborgs län med det öfriga Finland. 31 dec. s. å. utkom en förordning, som bestämde, huru donationsböndernas räntor skulle utgöras, till dess skattläggning försiggått. 1817 utfärdades ytterligare en förordning, hvarigenom donatarierna i de flesta fall tillerkändes full eganderätt till jorden, hvaremot bönderna bibehöllos i besittningen af densamma. 25 nov. 1826 förordnades slutligen angående naturen af de i Viborgs och Kymmenegårds län donerade egendomarna, att de skulle tillgodonjuta vanliga frälsehemmans förmåner. Därjämte bestämdes, att bönderna, mot erläggande af förut stadgade räntor och utskylder, skulle få kvarsitta på sina hemman till midfastan 1837. Från denna tid var donationsegaren berättigad att efter godtfinnande förordna om räntornas belopp och hemmanens häfd. Sedan sålunda donationsgodsen, i strid med grundlagens stadganden, ombytt jordnatur, förlorade donationsallmogen den ärftliga besittningsrätten till sin jord, och dess lott blef faktiskt ett slags lifegenskap. 1826 års författning, som utgör en skamfläck i Finlands lagstiftnings historia (hvarigenom vid pass tjugondedelen af landets befolkning rättslös öfverlämnades åt snikna godsegares och känslolösa förvaltares godtycke), blef också en hämsko på hela östra Finlands utveckling. Detta af hela landet djupt kända missförhållande undgick ej regeringens uppmärksamhet. Till ständerna vid landtdagarna åren 1863 och 1867 aflätos därför propositioner om att finska statsverket skulle inlösa donationsgodsen. Propositionerna blefvo i hufvudsak godkända af ständerna, och regeringen bemyndigades att verkställa inlösningen, dels med besparade statsmedel och dels med ett ända till 12 mill. mark uppgående amorteringslån, som af styrelsen finge upptagas under ständernas garanti. Landbönderna tillerkändes rätt att genom skatteköp förvärfva full eganderätt till de af dem besuttna hemmanen, mot det att de amorteringsvis till statsverket återgäldade köpesumman. 1890 inlöstes af finska statsverket det sista af de stora donationsgodsen. Frågan om donationsgodsens inlösen kan därför vid nämnda tid anses slutligen löst. Sedermera har dock inlösen af de återstående mindre donationslägenheterna fortgått. Af samtliga inlösta donationsgods hade år 1906 blott fyra ännu icke af landbönderna lösts till skatte. För att bereda landbönderna lättnad vid köpeskillingens erläggande har från en del inlösta gods' skogar försäljning af timmer genom kronans bemedling verkställts och inkomsten anslagits till betäckande af landböndernas löseskilling. — Till och med 1893 hade sålunda finska statsverket inlöst för 17,293,469 mark icke mindre än 65 donationsgods, omfattande 2,032,318 tnld (1,006,235 har), å hvilken areal bodde en befolkning af 76,733 personer. Den jord, som af bönderna ännu ej blifvit inköpt och ej utbruten till kronoparker, förvaltas för statsverkets räkning. Jfr Domän. A. J. L. (A. G. F.) Donationsjord, Städernas, fastighet, som städerna erhållit i förläning (gåfva) af kronan. De flesta svenska städer hafva hugnats med dylika donationer, särskildt under 1500- och 1600-talen, hufvudsakligen af den anledning, att utöfningen af borgerlig näring under då rådande brydsamma förhållanden ansågs föga lönande och borgerskapet i följd däraf i sin verksamhet förtjänt af direkt ekonomiskt understöd från statens sida. Då tillgången på reda penningar vid berörda tid var ringa och staten knappast hade att röra sig med andra tillgångar än fast egendom, var det naturligt, att understödet i allmänhet utgick i denna form. De donerade fastigheterna hafva omfattat så godt som alla i jordeboken upptagna slag af fast egendom: kungs- och kungsladugårdar, säterier, hemman, lägenheter, verk och inrättningar (särskildt mjöl- och sågkvarnar samt tegelbruk), vattenfall, strömmar och fisken. I allmänhet hafva de upplåtna fastigheterna varit af krono natur, men i åtskilliga fall, då behof för städerna yppats att förvärfva något i enskild ego varande område, har kronan genom byte mot annan jord eller eljest mot vederlag,