Doué. 3,275 inv. (1901). Staden, som fordom hette Doadum l. Theoduadum, var säte för Akvitaniens härskare. Dougall. Se Duvall. Doughty [da͡u'ti], Charles Montagu, engelsk upptäcktsresande, f. 1843 i Suffolk, företog en längre resa till Central-Arabien, som är skildrad i det högt berömda verket Travels in Arabia deserta (2 bd, 1888) och blef synnerligen betydelsefull genom upptäckten af en mängd nya, viktiga, hittills okända inskrifter. Dessa utgåfvos af Renan under titel "Documents épigraphiques recueillis dans le Nord de l'Arabie" (1884). Dougl., vid växtnamn förkortning för skotske botanisten David Douglas, f. 1799, d. 1834 genom olyckshändelse på Hawaii, från 1823 utforskare af Nord-Amerikas flora. Douglas [da'gləs]. 1. Hufvudstad på engelska ön Man, belägen på dess sydöstra kust. 19,126 inv. (1901). D., som har en utmärkt, genom ett fort skyddad hamn, är säte för biskopen af Sodor och Man och för öns lagstiftande församling ("the Manx legislature"). Det har ett vackert slott, Mona castle, nu hotell, förr tillhörigt hertigarna af Athol, som då voro i besittning af hela ön. Mycket besökt badort, stort fiske. — 2. By och kommun i sydskotska grefsk. Lanark, vid en liten flod af samma namn. 2,397 inv. i kommunen (1901). Familjen Douglas' stamort. Där ligga ett storartadt nybyggdt slott och ruiner af det gamla slottet ("Castle dangerous"). Douglas [da'gləs], ö på västra kusten af nordamerikanska territ. Alaska, genom Gastineau channel skild från fastlandet. På ön, midt emot staden Juneau, ligger den berömda Treadwell-guldgrufvan, som beräknas innehålla guld till 3—4 gånger det belopp, som betalades för hela Alaska (7,25 mill. doll.). Douglas [eng. uttal da'gləs, skotsk dō'glä's], berömd skotsk adelsfamilj, som spelat en mycket framstående roll i det skotska rikets inre historia och särskildt för dess förhållande till England. Namnet härledes från gael. dubh glas ("svart vatten") och har upptagits efter stamslottet i Douglasdale (grefsk. Lanark). Släktens äldste med säkerhet kände stamfar var William de Dufglas, hvars namn förekommer bland vittnen vid urkunder under åren 1174—1213; möjligen härstammade denne från en till södra Skottland några generationer tidigare från Nederländerna inflyttad kolonist. Fullständigt känd är släktens genealogi från sir William de D. (Long-leg), hvilken omtalas kort efter 1200-talets midt. Släktens äldre direkta linje ("linjen D.") utslocknade på manssidan 1488, med den 9:e earlen af D. (se nedan D. 10). Släktens tre öfriga hufvudgrenar äro Angus, Morton och Queensberry. Angus-grenen härstammar från George D., 1:e earl af Angus (f. omkr. 1380, d. 1403), en illegitim son till den 1:e earlen af D. och Margaret Stuart, änkegrefvinna af Angus. Denna grens hufvudman fick 1633 titeln markis af D., och dennes sonsons son blef 1703 hertig af D., hvilken värdighet upphörde med den direkta linjens utslocknande 1761, hvarvid markisatet öfvergick till en sidogren, hertigarna af Hamilton. Denna ännu fortlefvande ättegren, hvars skotska hertigtitel blef ärftlig 1698, har därjämte 1711 erhållit brittisk hertigvärdighet (<af Brandon) och 1864 bekräftelse på en äldre fransk (af Châtellerault). — De förste earlerna af Morton tillhörde grenen D. of Dalkeith, härstammande från sir Andrew D. (omkr. 1250); "regenten Morton" (se nedan D. 14), som 1553 fick earlvärdigheten genom gifte, tillhörde själf Angus-linjen, och earltiteln öfvergick sedan (1588) till Maria Stuarts fångvaktare på Lochleven, sir William D., som tillhörde en sidogren af Dalkeith-linjen, D. of Lochleven. Från honom härstamma alla senare earler af Morton. Till Dalkeith-linjen hörde äfven sir William D. of Morton and Whittingham (omkr. 1439), som blef stamfar till ättegrenen D. of Whittingham, hvilken numera utslocknat i Skottland, men däremot fortlefver i Sverige och Baden (se Douglas, svensk greflig ätt). — Queensberry-linjen härstammar från sir William D. of Drumlanrig (d. 1421), illegitim son till 2:e earlen af D. (se nedan D. 5). Denna ättegren fick 1633 earl- och 1684 skotsk hertigvärdighet (af Queensberry) samt 1708 brittisk (af Dover). Efter den äldre linjens utgång 1810 öfvergick den skotska hertigtiteln till hertigarna af Buccleuch (se Scott); en yngre linje behöll däremot titeln markis af Queensberry. — Efter hertigens af D. död 1761 öfvergick det nominella hufvudmanskapet för hela ätten jämte stamgodset till dennes systerson, Archibald Stewart D. (f. 1748, d. 1827), hvilken som tecken därtill 1790 fick brittisk peersvärdighet som lord D. of Douglas castle. Sedan hans ätt med den 4:e lorden 1857 utgått på manssidan, öfverflyttades värdigheten på dennes systerdotters make, earlen af Home, 1875 upphöjd till brittisk peer som lord D. Dennes son, Charles Alexander Douglas-Home, 12:e earl af Home, f. 1834, eger Douglas castle och är (på kvinnolinjen) den nuv. representanten för de gamle vidtfrejdade lorderna af D. — Släkten D:s gods lågo på båda sidor om den engelsk-skotska gränsen, och den kom därigenom att spela en ledande roll i gränsstriderna under medeltidens sista århundrade och ett stycke in på 1500-talet. Befattningen som ledare af gränsförsvaret och skotska kronans representant i gränstrakterna ("warden of the marches") innehades efter hvartannat af ett stort antal medlemmar af släkten. Äfven i Skottlands inre strider kom den att oaflåtligen deltaga, oftast i ledande ställning till följd af sitt på vidsträckta jordbesittningar och upprepade släktförbindelser med det Stuartska konungahuset beroende, högst betydande inflytande. Den äldre linjen intog så godt som undantagslöst en i det hela patriotisk hållning, men förbindelserna med England förde i stället Angus-linjens medlemmar mer än en gång öfver landsförräderiets gräns. — Släkten D:s historia skrefs första gången af Hume of Godscroft, "History of the houses of D. and Angus" (1644, ny uppl., 2 bd 1748), men denna panegyriska släktkrönika är mångenstädes otillförlitlig och upptager okritiskt en mängd sägner och fabler. I nyare tid har släktens historia kritiskt behandlats af sir W. Fraser, "The Douglas book" (4 bd, 1885), och sir H. Maxwell, "A history of the house of D." (2 bd, 1902). I. Den äldre direkta linjen. 1. William de D., kallad "den djärfve" (the hardy), son till sir William de D. (Long-leg, se ofvan), hyllade efter åtskillig tvekan John Baliol som skotsk konung och försvarade efter dennes abdikation