störtade den mäktige Livingstone 1449 och var
sedan jämte kanslern Crichton en tid allrådande. Med
konungen kom han 1451 i tvist, enär han dödat flera
af dennes män. Han erhöll emellertid lejdebref
för ett besök på slottet i Stirling, men efter en
ordväxling dräpte Jakob II honom där med egen hand,
febr. 1452. Lejdebrefvet, som D. öfvermodigt tyckes ha
lämnat hemma, lät sedan hans broder James (se nedan)
släpa efter en häst i smutsen på Stirlings gator
såsom vittnesbörd om konungens trolöshet.
10.
James D., 9:e earl af D., den föregåendes
broder, f. 1426, grep efter broderns död till vapen
1452 mot Jakob II, försonade sig med honom s. å.,
men anstiftade 1455 en ny resning, hvilken
konungen dock lyckades kufva med hjälp af D:s frände,
earl George af Angus (se D. 11), som till belöning
1457 erhöll stamgodset Douglas castle i län.
D:s gods konfiskerades, själf måste han fly till
England, och Anguslinjen ("de röde Douglaserna") blef
därefter den mäktigare. Till Skottland återvände
D. först 1483 som deltagare i ett af engelske konungen
Rikard III anstiftadt infall öfver gränsen af Jakob
III:s landsflyktige broder, hertigen af Albany, men
den siste "svarte D:s" namn hade nu mist sin forna
glans i gränstrakterna, infallet tillbakaslogs, och
D. måste gifva sig fången samt hölls sedan internerad
i klostret Lindores till sin död, 1488.
II.
Angus-linjen.
11.
Archiald D., 5:e earl af
Angus, son
till den
George D., 4:e earl af Angus (f. omkr. 1412,
d. 1462), som besegrat den siste earlen af D. och
grundlagt Angus-linjens makt i gränstrakterna, f.
omkr. 1449, kallades
den store earlen eller
Bell-the-cat (af eng.
bell, sätta klocka på),
det senare enär han vid en sammansvärjning 1482 mot
Jakob III:s hatade gunstling Robert Cochrane, earl
af Mar, utfäste sig att "sätta klocka på katten",
d. v. s. göra gunstlingen oskadlig, hvilket
löfte han äfven uppfyllde (Cochrane afrättades,
och konungen själf hölls en tid fängslad af de
sammansvurne stormännen). D. inlät sig gång på
gång i landsförrädiska intriger med de engelske
konungarna Edvard IV och Henrik VII i syfte
att skaffa dem Skottlands krona. Efter Jakob
IV:s tronbestigning 1488 blef D. först dennes
förmyndare och var sedan, 1493—98, hans kansler.
I gränstrakterna upprätthöll han sträng ordning till
sin död, 1514, kort efter det för skottarna
olyckliga slaget vid Flodden, där enligt sägnen
200 riddare med namnet D. stupade vid Jakob IV:s sida.
12.
Gavin D., den föregåendes son, biskop
af Dunkeld och skotsk skald, f. omkr. 1474, d.
1522, blef 1501 föreståndare (provost) för S:t
Giles' college i Edinburgh, indrogs efter slaget
vid Flodden 1513 i partistriderna såsom kandidat
till ärkebiskopsstolen i S:t Andrews och blef 1515
biskop af Dunkeld, hufvudsakligen genom änkedrottning
Margareta Tudors inflytande och Henrik VIII:s
förord hos påfven. 1520 blef D. landsförvist och
tillbragte sina sista år i London. Bland hans på
skotska språket skrifna dikter märkas lärodikten
The palice of honour och allegorien
King Hart
samt en fullständig öfversättning af "Æneiden"
på tiostafvig heroisk vers (1513), den första
öfversättning på något brittiskt tungomål af ett
större klassiskt diktverk. D:s prologer till
"Æneidens" böcker äro själfständiga dikter af ej
ringa värde, framför allt utmärkta af fin känsla för
naturens skönhet. D. inleder renässansen i den
skotska litteraturen, och hans dikter ha äfven ett
stort filologiskt intresse. De äro kritiskt utgifna
af J. Small, "Works of Gavin D." (4 bd, 1874).
13.
Archibald D., 6:e earl af
Angus, den
föregåendes brorson, f. omkr. 1489, d. 1557, äktade
1514 Jakob IV:s änka, Margareta Tudor, syster till
engelske konungen Henrik VIII. Detta giftermål
väckte genast de skotske stormännens afund, Margareta
förklarades därigenom ha förverkat regentskapet, och i
hennes ställe blef 1515 hertigen af Albany Skottlands
regent. Förhållandet mellan makarna blef snart
kyligt, Margareta vände sin gunst till Albany
och sökte under dennes medverkan hos påfven utverka
skilsmässa, hvilket lyckades först 1528. D. innehade
tidtals under sin styfson Jakob V:s minderårighet
högsta makten i Skottland och höll esomoftast
den unge konungen nästan som fånge i sitt förvar
under ständiga strider med stormännen och småaktigt
kif med Margareta Tudor. 1529—42 nödgades
han vistas i landsflykt vid Henrik VIII:s hof,
medan Jakob V skoningslöst förföljde hans släkt
och bl. a. 1534 lät efter en falsk anklagelse för
förgiftningsförsök på bålet afrätta hans
syster,
Janet D., lady
Glammis.
Först sedan Margareta Tudor och Jakob V aflidit,
vågade D. återvända till Skottland (1543), där han
ånyo tog släktgodsen i besittning och utöfvade
starkt politiskt inflytande, ständigt fortsättande det
dubbelspel han länge bedrifvit med engelsmännen. —
Hans dotter med Margareta Tudor,
Margaret
D., grefvinna af
Lennox, f. 1515, d.
1578, uppfostrades vid Henrik VIII:s hof, där hon
undergick växlande öden, tidvis behandlad som sannolik
tronarfvinge, tidvis i onåd och t. o. m. fängslad.
Hon äktade 1544 Matthew Stuart, earl af Lennox,
och arbetade sedermera träget för sin sons, lord
Darnleys, giftermål med Maria Stuart och, sedan
detta mål vunnits, för den skotska och den
engelska kronans förening på sonsonen Jakobs hufvud.
Efter mordet på Darnley intogs hon af dödligt
hat mot Maria Stuart såsom däri medbrottslig och
befordrade kraftigt dennas senare ofärd; kort före
Margarets död åvägabragte emellertid jesuiterna
i katolicismens intresse en försoning dem emellan.
<img l>
14.
James D., 4:e earl af
Morton,
den föregåendes brorson, en af Skottlands
kraftigaste statsmän, f. omkr. 1520,
var son till sir George D. of
Pittendreich
(f. omkr. 1490, d. 1552), den egentlige, för
sin slughet bekante diplomatiske ledaren af det
engelska partiet i Skottland under 1500-talets förra
hälft. D. blef 1553 earl af Morton (genom gifte med
den 3:e earlens arftagerska), inkallades vid Maria
Stuarts ankomst till Skottland i rådet och blef 1563
skotsk lordkansler. Han var en af reformationens
verksammaste främjare i Skottland och vän till Knox,
men ville behålla den kyrkliga biskopsförfattningen
och höll starkt på den
