världsliga maktens öfvervälde öfver den kyrkliga. Ett protestantiskt förbund med England var målet för hans politik, och med mycken slughet förstod han att göra det mesta möjliga af sina förbindelser med den nyckfullt oberäkneliga drottning Elisabet. D. var den egentlige upphofsmannen till mordet på Maria Stuarts italienske gunstling Rizzio (1566), i hvilken han fruktade en rival om kanslersämbetet. Efter mordet nödgades han för en tid gå i landsflykt, men fick genom den nye gunstlingen Bothwells bemedling förlåtelse af drottningen 1566. I mordplanen mot Darnley aktade han sig att deltaga, men röjde ej den kännedom han fått om sammansvärjningen. Då Bothwell efter Darnleys mord bortförde drottningen, kastade D. masken, gjorde med understöd från England öppet uppror, tillfångatog drottningen vid Carberry hill, 14 juni 1567, och lät inspärra henne på en sin frändes slott, Lochleven. (Om D:s förhållande till de för Maria komprometterande, till sin äkthet omstridda s. k. kassettbrefven se Maria Stuart.) D. torde ha genomdrifvit regentskapets öfverlämnande åt Moray, blef dennes förnämste rådgifvare och var sedan under Lennox' regentskap Skottlands verklige styresman samt utöfvade starkt inflytande äfven på den därpå följande regenten, earlen af Mar, efter hvars död (1572) han själf valdes till regent och förmyndare för den unge konungen Jakob VI. Han förde nu som regent en kraftig inre styrelse till mars 1578, då konungen genom hans fiender Argyll och Atholl förklarades myndig. D. aflägsnades nu ur rådet, men återvann i maj s. å. för en tid sin ledande ställning och lät konfiskera den på katolska sidan ledande släkten Hamiltons gods till straff för dess delaktighet i morden på regenterna Moray och Lennox. Hans maktställning undergräfdes emellertid hastigt, då Esmé Stuart 1579 kom hem från Frankrike med särskild uppgift att i den katolska reaktionens intresse störta D. Esmé Stuart, snart upphöjd till hertig af Lennox, vann genom en hycklad omvändelse från katolicismen konungens bevågenhet och lät (29 dec. 1580) James Stuart (sedermera earl af Arran) vid hofvet öppet anklaga D. för delaktighet i mordet på konungens far, lord Darnley. En af Bothwells medbrottslingar uppträdde som vittne, och D. blef, ehuru han blott kunde öfverbevisas att ha vetat af sammansvärjningens tillvaro, dömd till döden och 2 juni 1581 afrättad i Edinburgh. Jfr T. F. Hendersons biografi öfver D. i "Dictionary of national biography" och Lang, "History of Scotland", del III (1904). 15. William D., 11:e earl och 1:e markis af D., f. 1589, d. 1660, upphöjdes vid Karl I:s kröning i Skottland till markis 1633, misstänktes ständigt af presbyterianerna för katolska tendenser och afhöll sig under inbördeskriget i det längsta från att taga parti. 16. William D., 3:e hertig af Hamilton, den föregåendes son, f. 1635, d. 1694, blef 1646 earl af Selkirk och gifte sig 1656 med Anna, hertiginna af Hamilton, hvilken ärft denna titel vid sin farbroders död och vid restaurationen lyckades åt sin make utverka hertigtitel af Hamilton för lifstiden. D. var sträng presbyterian och uppträdde på 1670-talet som medlem af skotska rådet flera gånger mot Lauderdales godtyckliga styrelse. Han anslöt sig 1688 genast till Vilhelm af Oranien och presiderade 1689 i det skotska "convention parliament", som förklarade tronen ledig och sedan erkände Vilhelm och Maria som konung och drottning. <img l>

17. James D., 4:e hertig af Hamilton, den föregåendes son, f. 1658, förde titeln earl af Arran, till dess han 1698 för sin ätt erhöll ärftlig hertigvärdighet af Hamilton, var under drottning Annas regering ledare för det nationella partiet i Skottland och motarbetade med mycken ifver alla förslag om union med England. Hans obeslutsamhet förmådde honom emellertid att afstyra planen att möta unionsbeslutet med en jakobitisk resning 1707. 1711 upphöjdes han till brittisk peer (hertig af Brandon). D. dödades 1712 af lord Mohun i en duell, som på sin tid väckte ofantligt uppseende och har skildrats i Thackerays "Esmond". — Den yngste af D:s många bröder var far till den bekante diplomaten och arkeologen sir William Hamilton, make till Nelsons älskarinna. Se Hamilton. 18. Archibald D., 3:e markis och 1:e hertig af D., brorsons son till D. 16, f. 1694, d. 1761, blef redan som barn upphöjd till hertig af D. och lefde som excentrisk enstöring på fäderneslottet Douglas castle. Mest bekant är han genom sin hårdhet mot systern, lady Jane D. (f. 1698, d. 1753), hvilken 1746 i hemlighet gift sig med en öfverste Stewart och hvars barn med denne D. under påverkan af den efter släktgodsen fikande Hamiltonska grenen vägrade erkänna som hennes. Sedan systern dött i armod, ångrade han sig, och systersonen blef efter en långvarig och sensationell rättegång ("Douglas-processen" 1761—69) erkänd som rättmätig arfvinge. 19. Thomas D., 5:e earl af Selkirk, brorsons sonson till D. 17, f. 1771, d. 1820, fick under en resa i skotska högländerna 1792 kännedom om där rådande nöd och egnade hela sitt lif åt planen att rikta den skotska emigrationen till lämpliga platser inom de brittiska kolonierna. 1803 förde han 800 emigranter till Prince Edward island (Canada), där deras afkomlingar nu tillhöra den mest välbärgade befolkningen. D:s älsklingsplan var emellertid att grundlägga en skotsk emigrantkoloni i Red-riverdalen (nu Manitoba). Han utsände en expedition dit 1811 och vistades själf därute 1815—18 under ständiga strider med Nordvästkompaniet, som flera gånger med våld lät fördrifva de Selkirkska kolonisterna. I Manitoba har man hedrat den af motgången förföljde pioniärens minne genom att efter honom uppkalla staden och grefskapet Selkirk. III. Morton- eller Dalkeith-linjen. 20. Sir William D. of Lochleven, 6:e earl af Morton, d. 1606, var nära besläktad och förtrogen med tre af regenterna under Jakob VI:s minderårighet (Moray, Mar och Morton), deltog i mordet på Rizzio och fick efter Maria Stuarts tillfångatagande