Kristiania, och Strömsö stadsprivilegier och sammanslogos 1811 till en enda stad; de hafva sedermera oafbrutet gått framåt, ehuru vid flera tillfällen härjade af eldsvådor, bl. a. i juli 1866, då största delen af Bragernäs lades i aska. Efter denna eldsvåda återuppbyggdes D. på ett sätt, som gjort det till en mycket vacker stad. Efter 1868 har D. efter hand blifvit knutpunkten i ett vidt utgrenadt nät af smalspåriga järnvägar, af hvilka särskildt Randsfjordbanan med dess sidobanor har stor betydelse för D:s utförsel. Staden har af gammalt varit en betydande exporthamn för virke, som ursprungligen på den breda älfven flottades från Land, Hadeland, Valdres, Ringerike och Hallingdal och sågades eller hyflades med hjälp af älfvens forsar. Staden lyckades efter hand bli utförselhamn för ung. tredjedelen af Norges trävaror ("det lastfulla Drammen"; last = virke). I senare tid förädlas timret äfven vid andra längs älfven uppförda fabriker, hvilkas produkter, såsom papper och trämassa, utföras öfver D. Staden är nu medelpunkten i ett af Nordens största industridistrikt och har själf utom nyssnämnda fabriker ett ansedt järngjuteri, fyra ölbryggerier m. m. I D. har Norges bank ett afdelningskontor, hvarjämte flera enskilda banker finnas där. Värdet af införseln till D. utgjorde 1904 6,631,600 kr. och af utförseln 15,806,600 (nästan endast trä eller produkter däraf). D. egde 1904 33 ång- och 65 segelfartyg om tillsammans 62,053 ton. D. skickar två representanter till stortinget. Till D:s försvar mot landsidan hafva på senare tid anordnats förberedda ställningar för fält- och positionsartilleri. Inloppet till staden skyddas af befästningar vid det omkr. 10 km. ofvanför Drammensfjordens mynning liggande Svelvik. Y. N. L. W:son M. Drammensfjorden (fno. Drafn l. Dramn), den af Kristianiafjordens armar, som upptager Drammensälfven. Omkr. 30 km. lång. Y. N. Drammensälfven l. Dramsälfven, norsk älf, som bildar afloppet för södra delen af Kristians amt och större delen af Buskeruds amt. Dess förnämsta tillopp är Bägna (Bægna, Begna, Bejna), som upprinner på Filefjeld och i sydvästlig riktning genomflyter Valdres och dess fortsättning Ådalen. Bägna bildar de stora sjöarna Vangsmjösen, Slidrefjorden, Strandefjorden och Spirillen. Efter ett lopp af 200 km. faller denna älf ut i Tyrifjorden, sedan den förut upptagit den stora Randsälfven, som bildas genom Etnas och Dokkas förening och genomflyter sjön Randsfjorden. Först efter sitt utlopp från Tyrifjorden kallas älfven Drammensälfven eller Dramsälfven. Den upptager nu Hallingälfven samt rinner genom Modum och Lier förbi Drammen ut i Drammensfjorden. Hela längden från Bägnas källor är 276 km., och flodområdet utgör 17,342 kvkm. Y. N. Dramsälfven. Se Drammensälfven. Drance [drãs] l. Dranse. 1. (D. de Savoie) Flod i franska depart. Haute-Savoie (Savojen). Den faller ut i Genèvesjön vid Thonon. Längd 50 km. — 2. (D. du Valais) Flod i schweiziska kantonen Valais (Wallis), bildad genom föreningen af D. de Bagnes (genom Vallée de Bagnes), 30 km. lång, och D. d'Entremont (genom Val d'Entremont), 25 km. lång. Den faller vid Martigny ut i Rhône. Längd 45 km. Drangiana (pers. Zaranka, "sjöns land"), provins i det forna persiska riket, omkring Hamunträsket (Arius lacus), mellan Gedrosia i s., Parthia i v., Areia i n. och Arachosia i ö. Invånarna kallades zaranker (saranger). Omkr. 130 f. Kr. besattes södra hälften af landet af saker och kallades Sakastane, hvaraf det nuv. Seistan, sydvästra delen af Afganistan. Drank, urkokad mäsk, biprodukt vid brännvinsbränning (se d. o.), användes som kreatursfoder dels oberedd, dels torkad. I båda fallen äro drankens sammansättning och fodervärde mycket växlande, beroende på råmaterial, fabrikationsmetod m. m. Sädesdranken är den värdefullaste och melassdranken den sämsta. På grund af hög vattenhalt, i medeltal minst 90% och uppgående ända till 96%, är den färska dranken fattig på närande beståndsdelar, af hvilka dock de kväfvehaltiga ämnena förekomma i relativt stor mängd. Den torkade dranken har däremot stort näringsvärde, emedan vattenhalten genom torkningen kan sänkas till omkr. 10%. Den smältbara ägghvitan hos torkad drank anses i medeltal hålla sig mellan 9—15 %, hvarvid den vanligen är lägst hos potatisdrank och högst hos majsdrank. Melassdranken torkas ej och bör för öfrigt på grund af sin höga salthalt med försiktighet användas som foder. Öfriga dranksorter, gifna färska, i lämpliga mängder och vid lagom temperatur (30—35° C.), betraktas däremot som utmärkta fodermedel. Utaf färsk potatisdrank t. ex. kunna gödoxar dagligen utan olägenhet förtära ända till 60 l. per individ, dragoxar och mjölkkor ända till 40 l., men gödfår och gödsvin helst endast 2 à 3 l. Till arbetshästar är dranken mindre lämplig, särskildt vid tyngre arbete. Vid måttligt arbete kunna de möjligen utfodras med drank, men i så fall med högst 10—15 l. per dag och djur. Ungdjur samt dräktiga och digifvande djur bör man afhålla från dranken. För att ersätta kalkbristen i drank gifver man gärna som tillskottsfoder 25—40 gr. fosforsyrad kalk per dag och 500 kg. lefvande vikt. Torkad kan dranken med fördel utfodras äfven till hästar och ungdjur. H. F. Drankmugg, veter., är en eksematär hudinflammation, som uppträder särskildt å bakre extremiteterna hos nötkreatur, hvilka utfodras med större mängder potatisdrank, rå potatis eller potatisblast. Drankmuggen har vanligen sitt säte å bakre sidan af kotleden (karleden), men sträcker sig stundom äfven längre upp på extremiteterna, till hasen, på insidan af låren, jufret och under buken. Huden sväller, och öfverhuden höjer sig upp till blåsor, som efter någon tid brista och efterlämna fuktande sår, drankutslag, hvarifrån en klibbig, illaluktande vätska afsöndras. Försummas behandlingen och får orsaken fortfara att verka, kan lidandet blifva ganska envist och elakartadt; huden blir brandig (muggbrand), större och mindre stycken bortfalla, efterlämnande djupa och svårläkta sår. Hvilka särskilda ämnen i potatisen eller dranken framkalla sjukdomen, känner man ej med säkerhet, men orsaken tillskrifves vanligen antingen solaninet eller de i potatisen rikligt förekommande kalisalterna eller möjligen i dranken bildade syror. De skadliga ämnena förekomma väl sedan i träcken och urinen, och då särskildt de bakre extremiteterna äro utsatta för att däraf förorenas, förklaras därigenom äfven sjukdomens lokalisation till dessa delar. Bristande