renhållning är därför också en medverkande orsak till sjukdomens uppkomst, ehuru drankmugg dock kan förekomma äfven inom välskötta stallar. Det enda säkra medlet att förekomma sjukdomen är därför att de ofvannämnda fodermedlen användas med försiktighet och aldrig i så stora mängder, att de verka afförande, samt alltid i förening med tillräcklig mängd kraftfoder. Vid behandlingen måste därför också först och främst potatis- eller drankutfodringen minskas eller helst helt och hållet afbrytas, och såren behandlas sedan genom tvättning med 2 proc. lysol- eller karbolsyrelösning eller i svårare fall anläggande af förband, hvarjämte noggrann renhållning iakttages och tillses, att djuren stå torrt och rent. E. T. N. Drankutslag. Se Drankmugg. Dranmor, pseudonym för tyske författaren Ferdinand von Schmid (se d. o.). Dranse [drãṡ]. Se Drance. Drapa (isl. drápa, måhända af drepa, slå, spela på ett stränginstrument, jfr harposlag), sannolikt egentl. ett skaldestycke, som uppläses eller sjunges under ackompanjemang af strängaspel. Forntidens drapor hafva mestadels drottkvädets strofform (se Drottkväde) samt utgöra höjdpunkten af den gamla nordiska konstpoesien. Drapadiktningen hade sin egentliga blomstringstid i slutet af 900-talet samt på 1000-talet (omkr. 970—1100) och upphörde under 1300-talet. De under hednatiden diktade lofkvädena handla antingen om någon frejdad man (en konung, en höfding, en väldig stridsman o. s. v.) eller om någon gud. En drapa, hvari en död person förhärligats, kallas arfdrapa eller arfdikt (erfidrápa, erfikvæði). Sedermera diktades ock drapor till Kristi, jungfru Marias samt helgons och biskopars ära. — Diktades drapan till en lefvande persons ära, uppläste skalden merendels själf sin dikt inför denne och hans män. På det drapan måtte bevaras i minnet, ålades någon af männen att lära sig den utantill. De flesta draporna äro genom stäfvet, som består af på bestämda ställen återkommande verser, delade i tre afdelningar: inledningen (inngangr, upphaf), stäfjabalken (stefjabalkr, stefjamel) och afslutningen (slæmr). I allmänhet hafva draporna namn efter den person, till hvars ära de författades: "Olafsdrápa", "Knútsdrápa", "Eiríksdrápa" o. s. v. Bland de mest berömda äro "Haustlǫng" af Tjodolf och "Hǫfuðlausn" (936), af Egil Skallagrímsson, om Erik Blodyx, samt "Lilja" (100 strofer), af Eysteinn Ásgrímsson (d. 1361), till jungfru Marias lof. En af Th. Möbius verkställd förteckning öfver hela den till vår tid bevarade forna drapalitteraturen finnes i tidskriften "Germania" (bd 18, 1873). Jfr Flock. (B—e.) Drapbindning, text. Se Bindning, sp. 411. Drap d'argent [drā darʃã], fr., silfverbrokad. Jfr Brokad och Drapp. Drap d'ors [drā då̄r], fr., guldbrokad. Jfr Brokad och Drapp. <img l>

Draper [dre͡i'pə]. 1. John William D., engelsk-amerikansk fysiolog, kemist, filosof och historieskrifvare, f. 1811 i närheten af Liverpool, d. 1882 i Hastings vid New York, flyttade 1833 till Nord-Amerika, blef 1836 professor i kemi, naturalhistoria och fysiologi vid Hampden Sydney college i Virginia samt 1839 professor i fysiologi vid universitetet i New York och erhöll 1841 enahanda lärarbefattning i kemi vid University medical college i samma stad, hvilket läroverk han till en del grundlagt. 1868 upphörde han att verka som lärare. D. gjorde betydliga förbättringar i fotograferingskonsten och var den förste, som tog ljusbilder af människoansiktet. Skrifter: On the process of daguerreotype and its application to taking portraits from life (1840), Treatise on the forces, which produce the organization of plants (1844), Text-book on chemistry (1846), Text-book on natural philosophy (1847; 3:e uppl. 1853), Human physiology, statical and dynamical (1856) och History of the american civil war (1867—70) m. fl. D:s History of the intellectual development of Europe (2 bd, 1862; 3:e uppl. 1886; "Den europeiska forskningens historia", 1883) och hans History of the conflict between religion and science (1875) hafva vunnit stort erkännande. Han var anhängare af den engelska evolutionsfilosofien. <img l>

2. Henry D., den föregåendes son, amerikansk naturforskare, f. 1837, d. 1882, studerade medicin i New York samt utnämndes 1860 till professor i fysiologi och analytisk kemi vid universitetet därstädes. D. konstruerade stora teleskop, med tillhjälp af hvilka han tog de största hittills åstadkomna månfotografier (1,3 m. i genomskärning) och upptäckte syre i solen (1877). Om hans epokgörande rön inom stjärnfotografien se vidare Astrofotografi, sp. 280. Drapera (fr. draper, af drap, tyg, kläde), ordna tyger så, att de falla i smakfulla veck, dels i fråga om förhängen, gardiner m. m. (på teatern, i rum o. s. v.), hvilket är dekoratörens eller tapetserarens uppgift, dels, hvad beträffar klädseln, för lefvande eller af konsten framställda personer; konstnärligt ordna klädseln (dräkten) på en modellfigur (lefvande modell eller mannekäng). — Draperi (fr. draperie), drapering, ett i veck smakfullt ordnadt tyg (förhänge, gardin, mantel o. s. v.); en konstnärligt anordnad beklädnad. Draperiet får icke dölja gestaltens form, utan bör anbringas så, att det bidrager att höja formens skönhet och framhålla kroppens rörelser. Draperingskonsten stod högst under den grekiska bildhuggarkonstens blomstringstid (under Feidias, Praxiteles m. fl.). Draperi. Se Drapera. Drapeyron [-pärå̃], Ludovic, fransk geografisk och historisk författare, f. 1839 i Limoges, d. 1901 i Paris, lyceilärare i historia och geografi, framlade vid den internationella geografiska kongressen i Paris 1875 en plan för reformering af