Dryckeskonung. Se Arbiter (bibendi) och Symposion. Dryckeskärl har man i olika tider förfärdigat af mångahanda material: lera, trä, horn, stengods, metaller (silfver, guld, brons, tenn, aluminium), elfenben, glas. Grundformer äro den djupa eller flata skålen och den cylindriska bägaren. Hos naturfolken nyttjas än i dag urholkade kurbits- och kokosnötskal o. d. att dricka ur, liksom i urtiden, innan man fann på att forma skålen af lera, som sedan brändes; man satte vidare fot under skålen, och med tiden tillverkades bägaren af metall. Hos forngrekerna utvecklades många former af dryckeskärl: kantharos, karkesion, kyathos, fiale, skyfos m. fl. Romarna utvecklade mycken lyx i dryckeskärl af ädel metall och kristall. Under medeltiden uppkom ur nattvardskalken ett festdryckeskärl, pokalen, en på ledad hög fot ställd bägare med eller utan lock; "välkomma" (se d. o.) kallades en stor pokal. I hvardagslag drack man ur stop, krus, kanna, mugg, stånka, bägare, vid högtidligare tillfällen i Sverige äfven ur kåsa (se d. o.). Glasindustriens utveckling bragte nya former, "glas" (se Glas, konstind.). Med tiden ha formerna alltmer betingats af den vätska, för hvilken kärlen varit bestämda. Se omstående sida med afbildningar. <img l>

Dryden [dra͡i'dn], John, engelsk skald, f. 9 aug. 1631 i Aldwinkle (Northamptonshire), kom 1650 till Cambridge, hvarest han tog sin grad 1654, men stannade där ytterligare tre år. 1657 begaf han sig till London, där han jämte sin kusin sir Gilbert Pickering slöt sig till Cromwells parti. Hans första vittra arbete af större betydelse var Heroic stanzas öfver Cromwells död (1658). Efter Karl II:s återkomst till England slöt han sig emellertid till det rojalistiska partiet och hälsade konungen i tvenne dikter, Astræa redux (1660) och Coronation panegyrick (1661). — Konungens och hans "kavaljerers" återkomst från Frankrike inleder en ny era i den engelska litteraturen. Den fransk-klassiska smaken aflöser den gamla renässansdiktningen. Först visar sig denna nya idéströmning på teatrarna, hvilka under det puritanska väldet varit stängda, men de närmaste åren förut öppnats. D:s icke minsta betydelse ligger däri, att han är en af de förste och den förnämste dramatikern i den nya smaken. Hans Essay on dramatic poesy (1665) proklamerar den nya riktningen: dramerna skulle vara "efter reglerna" och rimmade — ej såsom tidigare på blankvers. Emellertid var det tillsvidare icke så helt med regelbundenheten i D:s och hans samtidas dramatiska produktion. Det franska dramat hade ju icke heller ännu nått sin höjdpunkt, när denna rörelse började i England; det var närmast Corneilles och framför allt hans samtidas ännu tämligen fria tragedier och tragikomedier, som tjänade till mönster. D:s drama är därför närmast ett mellanting mellan det romantiskt fria Elisabetska dramat och det senare strängt klassiska, som infördes af Addison. Dessa dramer kallas Heroic plays. Många af D:s utgöra endast bearbetningar af franska (Corneilles och Molières) och engelska dramer. Äfvenledes omskref han flera af Shaksperes dramer efter den nya smaken. Hans dramatiska verksamhet inleddes 1663 med komedien The wild gallant, lättfärdig, som tidens smak fordrade det; den följdes af The rival ladies (s. å.) och The indian queen (1664) samt The indian emperor (1665). Bland de mest betydande är The conquest of Granada (2 dlr, 1670, 1672). Förtjänsterna i dessa dramer lågo i själfva uppfattningens elegans och ädelhet och i versens musik, men systemet inbjöd äfven till bombast och ihålig retorik. D:s sista tragedi på rimmad vers var Aurenge Zebe (1675); därefter återvände han till blankversen i All for love (1678), och hela skaran af poeter följde honom. Detta första skede i D:s dramatiska produktion kulminerar med The spanish friar (1681), en af hans bästa dramer. Af ekonomiska skäl tvangs han senare (1690—94) att åter skrifva för scenen. De företal, med hvilka han ofta inledt sina dramer, äro betydande och tillhöra de första allvarliga kritiska försöken i England. Under tiden hade D. vändt sig åt andra områden. Hans indignation vände sig nämligen mot den dåliga styrelsen under Karl II, och 1681—82 författade han fyra politiska satirer: Absalom and Achitophel (i hvilken hertigen af Monmouth framställdes som Absalom, Shaftesbury som Achitophel och Karl II, hvars sak han förfäktade, var David), The medal (riktad mot Shaftesbury), Mac Flecknoe och andra delen af "Absalom and Achitophel". Dessa satirer, D:s yppersta verk, ställde honom i spetsen för tidens poeter. Nästan samtidigt utgaf han Religio laici (1682), i hvilken han ännu visar sig som en lydig son af den engelska kyrkan, men 1685 gick han öfver till katolicismen, och hans nya öfvertygelse fick sitt uttryck i The hind and the panther (1687), i hvilken den grymma anglikanska pantern förföljer den mjölkhvita hinden, som symboliserar den katolska kyrkan. Denna omvändelse sammanfaller nästan med Jakob II:s uppstigande på tronen, och många af hans fiender förebrådde honom hans vindböjtleri. Efter 1688 års revolution förlorade han emellertid (1689) sin ställning som poeta laureatus, hvilken han innehaft sedan 1670, och de 200 pd st., som medföljde. Han bragtes därigenom i ekonomiskt trångmål och tvingades i sin ålders höst att återupptaga sin verksamhet för teatern och äfven i andra afseenden inlåta sig på ett vidlyftigt författarskap. Bl. a. öfversatte han flera klassiska poeter, såsom Persius och Juvenalis samt framför allt Vergilius (1697). Dessa öfversättningar beteckna ett bestämdt framsteg i återgifvandet af klassiska författare på engelsk vers samt mottogos med stor beundran och inbragte betydliga honorar. Till hans sista skrifter hör också det storslagna odet Alexanders feast (musik därtill af Händel, 1725), skrifven för festen på Sankta-Ceciliadagen 1697. 1699 publicerades det sista af hans arbeten, Fables, ancient and modern, hvilket äfven innehåller åtskilliga original, däribland två af hans bästa stycken, Theodore and Honoria och Cymon and Iphigenia. D. dog 1 maj 1700 och ligger begrafven i Westminster abbey. Han är den förste framstående engelske poet, som ansluter sig till den franska smaken, och hans dikter utmärka sig