D. många essayer, om Richardson, Sheridan, Scott, Disraeli m. fl., och öfversatte några dramer af Shakspere. Personligt hade D. ett stort litterärt inflytande genom den intima bekantskapen med Turgenev, Tolstoj, Annenkov, Pisemskij m. fl. och tog initiativet till bildandet af en understödsförening för ryska skriftställare efter mönster af den engelska "Royal literary fund", men såsom kritiker och förfäktare af den "rena estetiken" var han ganska betydelselös. D:s samlade skrifter utkommo 1865. A—d J. Dry [dra͡i'], eng., torr; användes om vin. Jfr Champagne och Vin. Dryader (grek. dryades, af drys, ek eller högstammigt träd i allmänhet) l. Hamadryader, Trädnymfer, grek. myt., kvinnliga naturväsen, som ansågos hafva sitt tillhåll i skogar och lunder samt äfven i de särskilda träden, med hvilkas lif deras eget ansågs nära förbundet. A. M. A. Dryand., vid växtnamn förkortning för J. Dryander (se denne). Dryander, Jonas, botanist, bokkännare, f. 1748 i Göteborg, d. 1810 i London, blef 1765 student i Uppsala och 1776 i Lund, promoverades där 1778 till filos. magister samt blef 1782, efter D. Solanders död, bibliotekarie såväl vid Royal society som hos den berömde naturforskaren Joseph Banks. D. utöfvade ett stort inflytande på den botaniska vetenskapens utveckling i England. "Linnean society" räknar honom bland sina stiftare, och när detta sällskap 1802 fick kunglig sanktion, var han med om att uppgöra dess stadgar. Det förnämsta af hans arbeten är Catalogus bibliothecæ historico-naturalis Josephi Banks (1796—1800). Vidare var han medarbetare i "Aitons hortus Kewensis" samt skref Anmärkningar vid örtsläktet Albuca (Vet.-akad. handl. 1784), Observations on the genus of Begonia (Linn. soc. trans. 1791) m. m. T. K. Dryandra, bot., växtsläkte. Se Proteaceæ. Dryas octopetala, Fjällsippa, bot., af fam. Rosaceæ, en af den svenska florans vackraste och mest karakteristiska fjällväxter. Liksom de flesta sådana utmärker den sig genom sitt mattformiga växtsätt; från den i jordbrynet krypande, rikt förgrenade stammen uppskjuta de glänsande, undertill hvitludna bladen, på vida sträckor beklädande marken med ett sammanhängande öfverdrag. Från detta höja sig kvartershöga blomskaft, bärande hvar sin stora, hvita blomma. Frukterna hafva ett långt, hårigt spröt och påminna därigenom icke obetydligt om de välbekanta backsippornas frukter. Fjällsippans fasta och läderartade blad äro särdeles egnade att blifva bevarade fossila och hafva träffats uti istidens aflagringar långt utom växtens nuvarande hemvist, såsom i Skåne, Danmark, Östersjöprovinserna, norra Tyskland och på låglandet i Schweiz, oftast tillsammans med blad af dvärgbjörk, polarvide och andra arktiska växter. Genom den arktiska florans förekomst på norra Europas lågland under istiden förklaras på ett enkelt sätt den öfverensstämmelse, som i många fall är rådande mellan denna flora och den alpina. Samtidigt därmed att den skandinaviska inlandsisen betäckte norra och mellersta Tyskland, nedsköto Alpernas gletscher (jöklar) till låglandet, och en större eller mindre del af området mellan den skandinaviska och den alpina isen hyste en blandning af arktiska och alpina växter. När klimatet sedan förmildrades och isen småningom smälte bort, vandrade en del af denna flora efter inlandsisen mot norden, en annan del efter Alpernas is upp på dessa berg. Såsom exempel på de förändringar i klimatet, om hvilka förekomsten af fjällsippans fossila blad bär vittne, må anföras, att på några af de ställen i Schweiz, där de äro funna, odlas nu vinrankor och valnötsträd. S. A.* A. G. N.

Dryaszonen, geol., den senglaciala sötvattensaflagring, som hvilar omedelbart på istidens morän och som karakteriseras genom sådana arktisk-alpina växter som Dryas octopetala, Salix polaris, Salix herbacea, Salix reticulata, Betula nana m. fl. Aflagringen utgöres vanligen af lera eller sand, stundom af gyttja eller snäckgyttja. Af djurlämningar från denna zon må, utom sötvattensmollusker och ostrakoder, nämnas ren samt ett litet arktiskt kräftdjur, Lepidurus (Apus) glacialis. Jfr Dryas octopetala. A. G. N. Dryburgh abbey [dra͡i'bə̄g ä'bi], ruin af ett benediktinkloster (anlagdt omkr. 1150) i öst-skotska grefsk. Berwick, vid Tweed, delvis förstördt 1385 och fullständigare 1545. Walter Scott och hans maka ligga begrafna i kyrkan. Dryckeshorn, ett hos forntida folk vanligt dryckeskärl. Sådana kärl gjordes merendels af tjur- eller buffelhorn och utstyrdes ofta med mycken prakt, stundom med inskrifter (jfr hornet på bildsidan till art. Dryckeskärl). I de nordiska sagorna spelar dryckeshornet en viktig roll. Det öfverlefde länge kristendomens införande. I testamenten från 1300-talet omtalas ofta dryckeshorn, ej sällan med egennamn. På runstafvarna plägade julen, liksom nyåret, utmärkas med två korslagda horn. Mest bekant bland horn af detta slag är Ljungby horn (se d. o.), hvilket uppgifves vara taget från trollen under en jullek. Mycket berömda äro också de i Gallchus i Danmark funna hornen (se Guldhornsinskriften).