icke minst genom sin musikaliska versbehandling. D:s samlade skrifter hafva utgifvits af W. Scott (18 bd, 1808; 2:a uppl. 1821) och G. Saintsbury (14 bd, 1883—89). Litt.: Samuel Johnson, "Lives of the poets", Saintsburys arbete öfver D. i serien "English men of letters", T. Lundbeck, "D. som tragediedigter" (Köpenhamn 1894), och Garnett, "The age of D." (1895). Drygalski, Erich von, tysk geograf och polarforskare, f. 9 febr. 1865 i Königsberg, idkade universitetsstudier i geografi, matematik och naturvetenskap och var 1888—91 assistent vid geodetiska institutet samt centralbyrån för internationell jordmätning i Berlin. Efter vidsträckta resor i Europa ledde han 1891 och 1892—93 två vetenskapliga expeditioner till Grönlands västkust. 1899 blef han e. o. professor i geografi och geofysik i Berlin samt ledde 1901—03 tyska sydpolsexpeditionen med fartyget "Gauss". Han kallades 1906 att bekläda den nya professuren i geografi vid Münchens universitet. Bland D:s vetenskapliga arbeten må nämnas: Grönland-expedition der gesellschaft für erdkunde zu Berlin 1891—93 (2 bd, 1898), Die südpolarforschung und die probleme des eises (1895), Die deutsche südpolarexpedition auf dem schiff Gauss unter leitung von E. von Drygalski (tills. med andra medarb., 1902—03) och Allgemeiner bericht über den verlauf der deutschen südpolarexpedition (1903).

Dryobalanops Camphora. Grenar med blomknoppar (1), blommor (2) och frukter (3).

Dryobalanops Gærtn., bot. farm., ett till fam. Dipterocarpaceæ hörande växtsläkte, som utmärker sig genom regelbundna blommor, likformiga kronblad och en mängd ståndare, hvilkas strängar äro sammanvuxna till en köttig ring, samt ett olikformigt, oftast femdeladt blomfoder, som bekläder frukten, sitter kvar efter blomningen och utväxer till långa, jämnbreda vingar. D. Camphora Colebr. är ett bland de högsta af alla träd. Det förekommer sparsamt på Sumatra och Borneo, där det skjuter upp till en höjd af 30—50 m., innan några grenar börja framväxa. Kronan, som är 15—25 m. i genomskärning, är ståtlig, har ett rikt glänsande bladverk och är under blomningstiden öfverströdd med vackra hvita blommor af ljuflig vällukt. I sprickor och håligheter i stammens inre afsättes ett slags kamfer, i handeln kallad Baros- l. Borneokamfer, äfven malajisk l. Sumatrakamfer (Camphora de Baros, kemisternas borneol), hvilken uttages genom trädets sönderhuggning samt därefter renas och sorteras efter styckenas storlek. Någon gång lär denna kamfers mängd vara så stor, att stammen, när trycket slutligen blir för starkt, spränges sönder med ett dån som af ett kanonskott. (Jfr Kopaivabalsam.) I medeltal erhållas 5 kg. ur hvarje stam, hvarför Borneokamfern är många gånger dyrare än vanlig lauracékamfer och aldrig kommer i Europas handel. Den användes af kineserna vid religiösa bruk samt af infödingarna på Sumatra och Borneo vid deras furstars begrafning. Borneokamfer är något hårdare än vanlig kamfer och äfven något tyngre, så att den sjunker i vatten. Den finaste består af stora, halfgenomskinande, hvitaktiga, kristalliniska klumpar; sämre slag utgöras af mindre, gråaktiga kristaller. Borneolen är ej så flyktig som den vanliga kamfern och smälter först vid + 203°. Dess lukt är densamma som vanlig kamfers med en tillsats af patschuli eller ambra. Dess sammansättning, C₁₀ H₁₇ OH, skiljer sig från vanlig kamfers, C₁₀ H₁₆ O, genom tillkomsten af 2 ekvivalenter väte. Borneolen är en aromatisk alkohol, medan vanlig kamfer är dennas motsvarande keton (se Aceton). Genom inverkan af salpetersyra (oxidation) kan borneol omsättas till vanlig kamfer. Å andra sidan har det lyckats att genom reduktion af vanlig kamfer framställa borneol. ^{O. T. S.} (^{G. L—m. C. G. S.}) Dryoper (grek. dryopes), en urgrekisk (pelasgisk) stam, som bodde omkring berget Oita i mellersta Grekland, men därifrån undanträngdes och skingrades åt flera håll. Dryophis, Trädormar, zool., ett till de giftlösa ormarnas afdelning (Colubriformia) hörande släkte, hvars arter igenkännas bl. a. därpå, att de sakna ihåliga gifttänder framtill i öfverkäken, vidare på den smala och långa, pisksnärtformiga kroppen, det smala hufvudet med den utdragna, spetsiga nosen, släta fjäll o. s. v. De höra till de praktfullaste af alla ormar och lefva, såsom namnet antyder, i träd samt förekomma i Syd-Amerika, Syd-Asien och Afrika. Den något öfver 1 m. långa glansspetsormen, D. fulgidus, är vackert grågrön, med ett guldgult streck på hvardera kroppssidan, och förekommer i Syd-Amerika. ^{J. G. T.}* Dryopithecus, zool. Se Primates. Dry point [dra͡i'-på͡int], fr. pointe sèche, detsamma som kall-nål l. torr-nål, radering på koppar. Se Torrnål-radering. Dryselius, Erlandus Benedicti, präst och författare, f. 1641 i Ljungby socken, Kronobergs län, d. 1708 i Jönköping, studerade 1661—64 i Rostock, Wittenberg och Jena, därefter i Uppsala och 1672—74 ånyo i Wittenberg, där han 1673 blef promoverad till filos. doktor, sedan han utgifvit och offentligen försvarat disputationen Lineamenta gloriæ suecicæ, prästvigdes 1675 och utnämndes s. å. till hofpredikant hos den då på Räfsnäs boende hessiska