genomgripande förändringar. Kvinnorna buro från början, liksom männen, skjorta och rock (båda naturligtvis mycket längre än männens) samt mantel. Mot slutet af 1100-talet gjordes rocken så snäf i lifvet, att den till sist måste skäras upp i sidorna och efter påtagningen sammansnördes. Ärmarna voro antingen ända från axeln vida eller smala ända till handleden, men i senare fallet där till ytterlighet vidgade. Äfven kjorteln gjordes släpande. Efter någon tid öfvergaf man dock de vida ärmarna och satte — tidigare än männen — öfver rocken en fotsid tunika, vanligen utan ärmar. Som denna öfre tunika skulle skyla den mycket snäfva underrocken, lade man nu i allmänhet bort de förut begagnade gördlarna. Hufvudbeklädnaden, från början en hufva eller turbanlik duk, fick under 1200-talet barettform. Gifta kvinnor begagnade fortfarande en vid duk, som täckte hela hufvudet och hvars ena ände lindades flera hvarf om halsen. Yngre kvinnor hade jämte baretten ett dubbelband, hvars ena del omslöt pannan och nacken, den andra kinder och haka. Kvinnorna buro oftare än männen ringar, handskar, väskor, och, från omkr. år 1300, handspeglar. — Vapendräkten hade under denna tid en bestämdt utpräglad gestalt. Först bar man klädesplagg af läder, hvarpå voro fastsydda fjäll eller ringar af metall; sedan bar man en rock af läder och däröfver en klädnad, bildad af i hvarandra fästa järnringar, hvilken omslöt äfven hals och hufvud, med undantag af ansiktet, öfver densamma bar man en bäckenformig stålhjälm, i början på framsidan försedd med en nedåt gående remsa, som betäckte näsan. Ringflätad brynja betäckte äfven händerna, benens framsidor och fötterna. Öfver brynjan bars en vanligen rikt utsmyckad vapenrock. Under 1200-talet började man nyttja en cylindrisk hjälm, som gick ned till axlarna, med öppningar för ögonen och andhål. Hjälmen pryddes upptill med ett därå fäst föremål (s. k. "klenod"), och från hjälmen nedhängde ett vanligen af siden förfärdigadt hjälmtäcke eller en hjälmduk. Den tresidiga skölden var i början mycket lång och kupig, men blef småningom plattare och antog formen af en liksidig triangel. Från början af 1300-talet intager Frankrike främsta platsen i modets värld, hvadan vi, för undvikande af alltför stor vidlyftighet, i det följande nästan uteslutande skildra modets växlingar i Frankrike. I de öfriga länderna uppträdde samma moder som där, ehuru i allmänhet litet senare. Under 1300- och 1400-talen buro männen skor, som gingo ut i ytterst långa och smala spetsar — så långa, att både prästerskap och lagstiftare funno det nödigt att göra invändningar mot dem. Då det var svårt att gå med dessa långa skor, företog man sig att använda ännu ett par skor, af trä, sulformiga, med en klump under hälen och en annan under själfva foten. Byxorna betäckte både foten och benet. Före år 1300 voro de tvenne, en för hvartdera benet; men efter nämnda tid gjordes de sammanhängande, och man bar gärna öfver dem ännu ett benplagg, i Sverige kalladt "hosor", som likaledes täckte foten. Den undre rocken gjordes allt kortare och så trång, att man måste skära upp den baktill eller framtill och knäppa hop den. Äfven ärmarna gjordes mycket snäfva, skuros upp och knäpptes. Vid handleden begränsades de ofta af manschetter. Under 1400-talet var rocken mycket kort och drogs hårdt till om lifvet, under det stoppning anbragtes på bröstet samt öfver axlarna. Den öfre rocken, som från början var mycket lång, gjordes ungefär lika kort som den undre och täckte denna fullständigt utom på armarna, i det den öfre rockens ärmar icke gingo längre ned än till armbågen. Bältet, numera utan praktisk betydelse, satt som en prydnad något nedanför lifvet. Något före midten af 1400-talet anlade man ett öfverplagg (jaquette), som var litet längre, men mycket vidare. Man kunde emellertid icke undvara långa rockar, och när den ursprungligen långa öfre rocken blifvit förkortad, fann man sig nödsakad att uppfinna nya öfverplagg, som gjordes fotsida, än uppskurna i båda sidorna (ungefär såsom de i Sverige nu brukliga mässhakarna), än verkliga, framtill öppna ytterrockar med långa ärmar. Rockar af sistnämnda slag kallades först houppelandes, sedan robes. Manteln, som af de nya öfverrockarna gjordes tämligen öfverflödig, bibehöll sin gamla form. Håret bars af de äldre långt, af de yngre till en början kort, sedermera medellångt och på båda sidorna utstående. På hufvudet bar man små, åtsittande hufvor, mössor (alltid utan brätten) och hattar, och alla dessa hufvudbonader pryddes ofta med spetsar, fransar, pälsverk, metallbeslag eller agraffer och fjädrar. Under periodens senare del virade man ofta kring hufvudet eller kring hufvudbonaden ett bredt band, hvars ena ände, rikt veckad, reste sig högt öfver hufvudet, hvaremot den andra ibland hängde ned och var så lång, att den släpade på marken. — Kvinnorna buro likaledes spetsiga skor, ehuru ej af samma längd som männens. I hemmen nöjde de sig med underklänningen; men när de gingo ut eller när de skulle utveckla prakt, buro de äfven en öfverklänning (robe). Dessa kläder gjordes alltmer åtsittande kring lifvet; bältet flyttades allt högre upp, tills det satt tätt under bröstet, och på axlarna lades stoppning. Mycken anstöt väckte de långa släpen och de öppningar (fenêtres d'enfer) i sidorna af öfverklänningen, genom hvilka man lät den undre klänningen synas. Mot tidehvarfvets slut gjorde man på klänningslifvet fram och bak en stor tresidig, ända ned till bältet gående öppning, hvars undre del i början skyldes af tunt tyg, men till sist blef naken. Man skar slutligen upp öfverklänningen i sidan och drog upp underklänningen, så att vaden blef synlig. Öfver klänningen bar man, ifrån midten af 1300-talet, ett lif, som var djupt urringadt och tämligen kort, oftast bildadt af pälsverkslister, samt hade breda öppningar i sidorna. Klänningen gjordes af ett enda stycke, intill slutet af 1400-talet, då man började skilja mellan lif och kjortel, öfver alla dessa plagg bar man en lång mantel. Vidunderliga voro hufvudbonaderna. Håret vecklades samman och ströks baktill i höjden. Det omslöts af ett nät, hvilket någon gång ställdes i sammanhang med en ring om pannan. Vid sidorna bildades tvenne utstående hårsäckar, från hvilka utgingo hornlika prydnader, stundom så breda, att den som bar dem måste föra hufvudet på sned för att kunna gå igenom en dörr, eller ock drogs håret upp öfver hufvudet och gömdes (1428—83) i en strutformig, hög omklädnad (hennin). Till alla dessa hårkostymer hörde längre eller