Inom det bysantinska riket bibehöllo sig de tidigare moderna — tunika, mantel och, för männen, byxor — ända till in på 800-talet. Då skedde hvarjehanda förändringar: tunikan blef snäf, och dess ärmar slöto sig ganska tätt om armen; likaså blefvo benkläderna (för hela benet eller den öfre hälften däraf) mycket snäfva. Öfverplagget sveptes numera ej kring kroppen, utan hängdes öfver ryggen och fästes ej öfver axeln, utan midt för halsen. På fötterna hade man skor eller sockor. Hufvudet hade man så godt som alltid obetäckt. Kvinnorna hade en lång klänning med släp och ett öfverplagg (pænula), stundom baktill fotsidt, framtill kortare, rundadt, med ett rundt hål för hufvud och hals, eller ock en mantel, hvars öfre snibbar lades hvardera öfver den motsatta axeln. På hufvudet buro kvinnorna nät eller på alla sidor nedhängande dukar eller spiralformigt lagda turbaner. På fötterna buros halfskor. Vid sidan af denna de lägre ståndens dräkt står de förnämes, som hade en väsentligen orientalisk prägel. Medelklassen, som eljest höll på de gamla formerna, använde dock äfven österländska tyger; linne och ylle började vika för siden eller halfsiden. Sådana voro förhållandena ännu vid midten af 1100-talet.

Fig. 3. Nordisk mansdräkt från äldre bronsåldern.

Fig. 4. Nordisk kvinnodräkt från bronsåldern.

Innan vi öfvergå till den europeiska medeltidens dräkt, må vi kasta en blick på den forngermanska klädebonaden. Genom lyckliga fynd i danska bronsåldersgrafvar känna vi såväl den manliga som den kvinnliga dräkten i Norden under en tid, som ligger mer än 3,000 år före vår. Mansdräkten bestod af ett framtill öppet rockartadt plagg utan ärmar och skulderbeklädnad, hvilket sammanhölls om midjan med ett bälte, och en därutanpå buren ärmlös kappa eller fransprydd mantel, sammanhållen med ett spänne, äfvensom af mössa och läderskor samt sannolikt ock af en benklädnad, som virades omkring benen. Kvinnodräkten bestod af en lång kjortel, som sammanhölls omkring midjan med ett yllebälte, och af tröja med ärmar. Håret var uppfäst med en kam och omslöts af ett hårnät. Tyget i dräkterna var af ull. Dock förekom redan nu äfven linneväf. (Jfr artikeln Bronsåldern, sp. 267—270.) Från den äldre järnåldern saknas för dräkten närmare belysande fynd. Emellertid torde den romerske historieskrifvaren Tacitus' tyvärr något abrupta framställning af västgermanernas dräkt gälla äfven nordbornas vid samma tid. Männen buro en kappa af ylle eller brämadt pälsverk, hopfäst med ett spänne, och de burgnare dessutom en inre, åtsittande kroppsbeklädnad. Kvinnornas underdräkt saknade i motsats till männens ärmar och förfärdigades ofta af linne. Af fynd i danska torfmossar har man rekonstruerat en mansdräkt från omkr. år 300 e. Kr. De förnämsta plaggen äro en lång tröja med ärmar, åtsittande byxor, som kring lifvet fasthållas med ett läderbälte och vid hvilka korta strumpor äro fastsydda, sandalartade läderskor och ärmlös kappa, nedtill prydd med fransar, hvilken sammanfästes med ett spänne. Tyget är ylle; mönstret är ofta rutigt; en af de funna kapporna är grön med gula och mörkgröna bårder. Under senare järnåldern synes dräkten på det hela taget hafva ändrats mer hvad materialet och färgerna än formen beträffar. Mansdräkten bestod fortfarande af byxor, strumpor, skor, långtröja sammanhållen med ett bälte, mössa och kappa. Till dessa plagg kommer dock mot slutet af järnåldern äfven skjorta. Om kvinnodräkten känna vi ännu mindre. Den synes hafva bestått af särk, lång, släpande kjortel och kort, ärmlös kappa samt en bakåt sittande mössa. Smyckena blefvo under denna tid stora, många och dyrbara, och en alltmer utpräglad ståndsskillnad i dräkt gjorde sig gällande.

Fig. 5. Nordisk höfding i 4:e årh. e. Kr.

Den europeiska medeltidens dräkt anknyter sig i åtskilliga hänseenden till den nordeuropeiska hednatidens. Vid midten af 1100-talet hade männen närmast kroppen en tunikaformad linneskjorta, däröfver en tunika, oftast af ylle, hvilken — liksom hos bysantinerna — gjordes allt snäfvare, och öfverst en mantel, som fästes samman öfver den högra axeln. Benen betäcktes af tätt åtsittande byxor, fötterna af skor. Man tyckte om att gifva en särskild färg åt hvardera hälften af kläderna. Vid midten af 1200-talet kom ett nytt plagg i bruk: öfver den numera mycket snäfva tunikan satte man en annan tunika, vid och fotsid, utan ärmar eller med hängärmar och icke sällan försedd med kapuschong. Denna nya tunika gjorde ofta manteln obehöflig. När man bar den, hopfäste man den, icke öfver axeln, utan midt för halsen. Omkr. år 1250 ansågs anständigheten fordra, att man hade hufvudet betäckt; man bar runda mössor, ofta försedda med pälsbräm, eller uppåt spetsiga hattar. Vid bältet hängde man ofta en väska. — I den kvinnliga dräkten visade sig snabbare och mera