kortare, enkla eller mångfaldigt veckade slöjor, åt hvilka man sökte gifva ett rikt och omväxlande utseende. Under 1400-talets första årtionden aflägsnade man visserligen en del af dräktens onaturligheter, men började i stället att med stor förkärlek använda tunga, styfva och dyrbara tyger, hvilka ej heller voro egnade att gifva dräkten ett naturligt utseende. — Vapendräktens förändringar under detta tidehvarf bestodo i allmänhet däruti, att den gamla beklädnaden af ringbrynja eller kokadt läder först på alla ömtåligare punkter bekläddes med metallplåtar, t. ex. på axlar, öfverarm, armbågar, knän och framsidan af smalbenen, samt därefter fullständigt gaf vika för en beklädnad af järn eller stål, bildad af större och mindre, buktade skifvor. Under rustningen bar man en stoppad rock samt öfver den en rikt smyckad klädnad, som med tiden gjordes allt mindre framtill och slutligen helt och hållet bortlades. På 1400-talet bars en beklädnad af flätade ringar allenast kring halsen samt vid öfvergången mellan bålens och benens plåtbeklädnad. Till slut fick halsen skydd äfven på annat sätt. Hjälmhufvan förlängdes baktill nedåt, så att den betäckte nacken, och till skydd för ansiktet sattes ett rörligt visir (visière), hvilket var genombrutet, så att man utan svårighet kunde andas och se. De två mot tidehvarfvets slut vanligaste hufvudbeklädnaderna voro saladen, en kullrig hjälmhufva, som baktill gick ut i en snibb och vanligen var förenad med en hakbeklädnad, som vid kinderna gick upp under saladen, samt den burgundiska hjälmen (bourguignon), en hufvudbonad af järn eller stål, hvilken tätt omslöt hufvudet och var försedd med ett mycket framspringande visir. Därigenom att själfva kroppen fick en starkare beklädnad gjordes skölden småningom öfverflödig; den begagnades slutligen mest som prydnad. Den trekantiga skölden efterträddes af en fyrkantig, buktad, i öfre högra hörnet försedd med en utskärning, för att gifva plats åt lansen, när denna lades till anfall. Till slut användes äfven runda sköldar. Under en stor del af 1400-talet (intill 1477) var det burgundiska hofvet tongifvande inom modets värld. Burgundisk dräkt var således den tiden liktydig med elegant dräkt. Alltifrån början af 1500-talet egnades synnerlig uppmärksamhet åt kostymen, som underkastades otaligt många ändringar och stundom gaf anledning till ett ursinnigt slöseri. Man använde fina ylletyg, siden, sammet och brokadväfnader. Emot yppigheten utgafs den ena förordningen efter den andra, men de uträttade intet. I början af 1500-talet var Spanien tongifvande i modets värld, men sedan gick Frankrike åter i spetsen. Under perioden 1500—50 fortfor man att visa förkärlek för uppskärningar i kläderna: på bröst och rygg, på ärmar och benkläder. Ibland bestodo stora delar af kläderna af smala, tätt sittande band, som på vissa afstånd höllos intill kroppen af parallellt gående ribbor. Mellanpartierna, stundom påsydda (och ej anbragta i själfva tyget), gjordes vanligen genom stoppning utstående. Särskildt tyckte man om att genom utsträckning af axelpartiet gifva kroppen upptill en onaturlig bredd. Sedan man i början af århundradet hade kring halsen haft en vid, fyrkantig öppning, beslöt man sig för att låta rocken gå ända upp till halsen, kring hvilken den ofta afslutades med ett uppstående krås, som bidrog att framkalla och underhålla seden att bära kortklippt hår. Man använde flera färger (i Spanien företrädesvis de mörka) och sömmade på kläderna rika broderier eller smycken af ädel metall och dyrbara stenar. Rocken gjordes öppen framtill: först från midjan nedåt, sedan ända upp till halsen, i hvilket fall man fick tillfälle att visa en rikt utsirad underrock. Äfven denna gjordes slutligen öppen, så att det prydliga linnet skulle kunna ses. Benen omslötos tätt af höga strumpor (de gingo öfver knäet) och högst uppe af byxor, som antingen voro holkformiga eller vida och åtknutna så högt upp, att de utåt hängde ned i vida veck. Skorna voro vanligen framtill tvärt afskurna och mycket breda. På hufvudet bars en platt barett med låg, styf kant samt prydd med en fjäder och med dyrbara beslag. Vid bältet hängde svärd, ibland äfven dolk. Stundom begagnades jämväl en yttre rock, framtill vidöppen och kortärmad, på framsidan försedd med upptill mycket breda, pälsbeklädda uppslag, äfvensom kortare eller sidare mantlar. Sådan var t. ex. den dräkt, som bars af Karl V (1519—56), Frans I (1515—47) och Henrik VIII (1509—47). — Äfven i den kvinnliga dräkten visade sig ett nytt inflytande, som undanträngde de förut härskande formerna. Man bar en klänning, fyrkantigt utskuren vid halsen (som antingen var bar eller delvis skyldes af ett fint linne), med ett slätt lif, som på framsidan strutformigt afsmalnade nedåt till en långt nedgående snibb. Puffärmar användes, med puffarna fördelade i flera rader öfver hvarandra. Kjorteln var klockformig, vanligen framtill (i strid mot det spanska modet) öppen, så att underklänningen syntes. Kring lifvet bars en metallgördel, hvars ena, förlängda ände framtill hängde ned nästan ända till klänningens underkant. Man begagnade dyrbara nipper, bl. a. rikt utsirade solfjädrar. Håret bars ej längre utslaget, utan kort, antingen lockadt eller slätt, och benadt i midten. Bakhufvudet betäcktes af en mössa, som framtill begränsades af en broderad remsa eller ett juvelprydt metallband. Äfven barettlika hufvudbonader förekommo. Under 1500-talets förra hälft var männens dräkt bredast öfver axlarna, men därefter förlades den största bredden till platsen närmast öfver eller strax nedanför höfterna. Rocken, ofta stoppad, uppskuren eller randig, gjordes mera åtsittande och fick allt kortare skört. Slutligen gaf man den samma form som kvinnornas lif, d. v. s. man lät den i framsidan gå ned i en lång spets, med ytterst smala eller alls inga skört. Axelpuffarna minskades; ärmarna, till en början bredast upptill och afsmalnande mot handen, blefvo allt smalare. Kring handlederna och halsen anbragtes ett veckadt krås, som inemot år 1600 utvidgades till en vid skifva. Öfverbensbeklädnaden gjordes mycket utstående och vid samt var en tid ballongformad, men blef småningom mera långdragen och fick till sist form af holkar, som gingo ända ned till knäna. Man bar en kort, styf mantel (med eller utan krage), hvars nedre kant befann sig ungefär vid höfterna, hvilka därigenom fingo utseendet af att vara bredare, än de i verkligheten voro. Skorna voro spetsiga. Man bar kort hår och kortspetsade hakskägg samt mustascher med uppvikta spetsar. Baretten gaf