småningom vika för den i Spanien med förkärlek använda hatten, hvilken dock i Frankrike gjordes lägre och försågs med större brätten. Värjan bars antingen i ett gehäng, som var fäst vid bältet, eller i ett snedgående gehäng, som ersatte detta. De mörka färgerna vunno alltmera insteg. Damernas dräkt var en utbildning af den fruntimmersdräkt, som brukades under århundradets förra hälft, men varierades på en mängd olika sätt. Det strutformiga lifvet, som framtill afslutades med en snibb, bibehölls. För att kunna begagna det var man nödsakad att snöra sig hårdt medelst användning af ett underlif med fiskbensstomme. Kring halsen behöll man till en början den fyrkantiga utskärningen; men sedermera gjorde man halsöppningens främre del halfrund och lät ungefär hälften af brösten synas, eller lät man denna öppning gå ned i en spets ända till nedanför lifvets midt. Den sålunda blottade delen af kroppen skyldes högst bristfälligt af tunt tyg. Äfven baktill utskars lifvet på summa sätt. Det veckade kråset växte ut och gjordes antingen stort och skifformigt eller förlades allenast till baksidan, hvarest det, understödt af en ståltråds- eller en fiskbensställning, i kanterna prydt med fina spetsar, stod rätt upp och ibland var högre än hufvudet. Strax efter århundradets midt försåg man axlarna med höga, styfva, rätt uppstående pucklar, och nedanför ärmarna, hvilka gjordes korta, skyldes armen af en vid, uppstoppad underärm, som vid handleden omslöts af ett krås. Senare försvunno axelpucklarna, och ärmen uppstoppades, så att den småningom aftog i bredd nedåt, hvarjämte man vanligen bar en vid, på framsidan öppen öfverärm. Kjorteln behöll sin klockform, men gjordes veckad, och kring höfterna spändes den ut medelst kuddar, så att där bildades en alldeles plan yta (någon gång ända till tolf fot i omkrets), hvilken betäcktes med veckadt tyg. Kjorteln var än öppen, än hel; i det senare fallet bars den på ena sidan uppdragen, för att underkjorteln skulle synas. Från veka lifvet nedhängde i kedjor solfjäder, spegel, ur o. s. v. Håret kammades upp: till en början i två valkar, som omslöto pannan och gåfvo plats för tätt åtsittande mössor, hvilka betäckte bakhufvudet och ibland smyckades med fjädrar, sedermera bakåt i en uppstående topp, som gjorde det omöjligt att bära mössa. Sedan Henrik IV:s hår hade grånat, använde båda könen gärna hvitt puder i håret. — Rustningen visar samma grundformer som rustningen strax före år 1500, ehuru mera utvecklade och rikare sirade. Saladen och den burgundiska hjälmen började läggas bort, och i stället kom en annan hufvudbonad i bruk, en utbildning af den tidigare använda järnhatten, den s. k. morion, som hade utseende af ett från sidorna sammantryckt halfklot, hvars båda sidor förenades i en skarp midtgående kant, och som nedtill begränsades af en något uppstående smal kant. Under början af 1600-talet rättade den manliga delen af den fina världen sin dräkt efter den unge konung Ludvig XIII; när han var minderårig, bar man håret à l'enfant; sedermera, när Ludvig bar långt hår, lät man håret falla ned på axlarna eller ersatte det med långa peruker. Hatten gjordes numera mjuk och försågs med stora brätten. Det långt nedhängande håret gjorde de förra styfva kråskragarna olämpliga. I stället bar man nu vida, spetskantade, uppvikta kragar. Rocken gjordes ledigare, försågs med längre skört, som betäckte underlifvet, och knäpptes uppe vid halsen, ibland äfven ett stycke längre ned. Ärmarna voro vida och framtill öppna, för att visa linnet, samt begränsades vid handen af en nedvikt spetskantad manschett. Byxorna, som voro vida, men småningom aftogo i bredd, gingo ned på vaden, om hvilken de i början knötos. På fötterna buros skor eller, oftare, breda stöflar med nedvikta kragar. Vid festliga tillfällen buros skor med breda rosetter och höga klackar. Manteln, med eller utan ärmar, gjordes vidare och längre samt öfvergick småningom i verkliga knäpprockar med vida, nedtill uppvikta ärmar, som oftast buros öfver axlarna. Värjan hängde vanligen i ett öfver axeln gående bantlär. Man begagnade käppar med utsirad knapp eller krycka. — Äfven kvinnorna sökte hafva sitt hår på samma sätt som den unge konungen. Pannan omgafs af en kortklippt, nedhängande lugg. På hjässan var håret slätt, på sidorna var det krusadt eller nedhängande i lockar. Bakhåret, prydt med pärlband o. d., lades löst kring nacken. Hufvudet var numera obetäckt. De styfva nackkragarna bibehöllos en tid, men bortlades senare, och i deras ställe kommo breda nedvikta kragar. Hals, bröst och underarmar voro bara. Lifvet var öppet fram och bak. Det gjordes helt kort, eller ock gick det framtill, på gammaldags sätt, ned i en lång snibb. Ofta var det framtill öppet, och kanterna höllos medelst snören fast öfver en synlig underklädnad. Ärmarna voro vidgade ofvan och nedom armbågen. Senare gjordes de visserligen vida, men släta, och slutade ungefär midt på underarmen, som där omslöts af en manschett. Utsvällningen kring höfterna bortlades. Kjorteln gjordes kortare och något snäfvare samt framtill öppen, så att underkjorteln syntes. Bar man snibblif, var den främre öppningen mycket smal, och kjorteln uppfästes vid sidorna, så att underkjorteln blottades rundt omkring. Pudret, som förut användts, kom nu ur bruk; i stället sminkade man sig och började att här och där i ansiktet och på bröstet fästa små plåsterlappar (mouches). Jämte solfjädrar o. s. v. började man använda parasoller samt om vintern muffar. När konung Ludvig XIII var död (1643), anlade hofvets herrar åter barndräkt för att likna den femårige Ludvig XIV. Så uppkom den korta jackan med de korta ärmarna. Nedanför jackan och ärmarna syntes linnet. Byxorna, i början holkformiga, gjordes sedermera vida (vastes rheingraves) och knötos om benen något öfver knäna, så högt upp, att det öfverflödiga tyget hängde ned ända till dem. Smalbenen betäcktes med strumpor, fötterna med skor. När konungen växte upp, blef det brukligt att bära mycket långt hår. För att tillfredsställa smakens fordringar använde man allt oftare peruker, sedan midten af 1600-talet allonge-peruker (binette, grand-in-folio), som hängde ned öfver rygg och axlar. Den breda kragen, som alldeles skyldes af peruken, krympte samman till en smal remsa och öfvergick slutligen till en fin halsduk, framtill knuten med långa, nedhängande spetsändar (crovate, cravatte). Rocken i dess jackform kom att spela samma roll som västen nu för tiden, och öfverrocken blef ett ordinarie plagg (just-au-corps), som upptill knäpptes, och hvars långa skört