centra, utgör det fysiologiska underlaget för drömmen. Emellertid kan, såsom fallet ofta är efter ett intensivt intellektuellt arbete, afkopplingen af de högre centra vara mindre fullständig; drömmarna ega då ett visst sammanhang eller kretsa på ett fantastiskt sätt kring den gångna dagens händelser. Ett liknande förhållande råder ju äfven före uppvaknandet. Af de lägre centra, som under sömnen befinna sig i verksamhet, böra vi i första rummet egna uppmärksamhet åt sinnescentra; särskildt bruka syn- och hörselcentra utmärka sig för en stegrad retbarhet, hvadan föreställningarna i drömmen ofta hafva en hallucinatorisk och visionär liflighet. Vi återse i drömmen välbekanta ansikten, platser, där vi lekt som barn, men äfven ställen, dem vi aldrig sett annat än i drömmen; vi höra våra vänners tilltal eller främmande personers röster, och det dramatiska i dylika drömsituationer kan kompliceras på mångahanda sätt. Hvad som ger drömmarna denna visionära liflighet och dramatiska styrka, är otvifvelaktigt just det fysiologiska isärfallande af hjärnans verksamhet, som följer med insomnandet och de högre centras afkoppling. Vid detta isärfallande (dissociation) befinner sig en mängd underordnade centra i verksamhet, men som de äro lösgjorda ur sitt sammanhang, dels inbördes, dels ock med ett högre kontrollerande centrum, får denna verksamhet en egendomlig splittrad karaktär, på samma gång densamma på vissa punkter är af en intensiv (hallucinatorisk) liflighet. På grund af denna splittrade verksamhet presterar å sin sida drömmen en serie fragment af psykiska förlopp, som på medvetandets starkt fördunklade fält utföra ett underligt skuggspel. Afskurna från centrum och hindrade att sammanflyta i enhetliga och personliga tankearbeten, verka de på den sofvandes starkt reducerade medvetande såsom yttre, främmande och öfverraskande fenomen. Den hallucinatoriska styrka, hvarmed drömbilderna göra sig gällande, har ock i splittringen (dissociationen) sin förklaring; ty den nervösa energi, som hopat sig i vissa underordnade centra, har stundom ingen annan väg att afbörda sitt öfverflöd af retning än till de periferiska sinnescentra (jfr Hallucination). Det är icke ovanligt, att den retbarhet, som under sömnen utmärker ett sinnescentrum, lämnar ett annat alldeles oberördt, m. a. o. att vissa underordnade centra kunna sofva, medan andra äro vakna. Så berättar den engelske sinnessjukläkaren Hack Tuke följande: "Jag drömde en gång, att jag genom fönstret såg en herre, som stod utanför och ringde vid entrén. Då tjänstflickan icke kom och öppnade, gick jag själf till kökstrappan och drog i en klocksträng för att varsko henne. Jag blef emellertid högst förvånad, då klocksträngen icke frambragte något ljud, jag drog och drog, en gång, flera gånger. Jag såg tydligt klockkläppen röra sig, men intet ljud hördes." Den sofvandes häpnad öfver en dylik iakttagelse, som på ett tämligen hårdhändt sätt gäckar all erfarenhet, är ofta tillräcklig att väcka honom. Äfven en utifrån kommande retning, som träffar sinnescentra, kan hafva sitt inflytande på drömmen. Lukten af blommor eller parfymer, ett starkt buller eller ljussken kan hos den sofvande väcka föreställningar och leda drömmarna i någon viss riktning. Likaledes inverka kroppsliga förnimmelser, hvilka ofta i drömmen öfverdrifvas och förstoras, såsom känslan af försvagad hjärtverksamhet, af en domnad arm, af kyla o. s. v., suggererande på drömmarnas gestaltning och förlopp. Man tycker sig öfverfallas, gripas, på väg att kväfvas, man kan icke försvara sig, icke röra en lem till nödvärn, man tycker sig blottställd i en synnerligen lätt dräkt för människors uppmärksamhet o. s. v. I relation till kroppssensationerna stå äfven s. k. profetiska drömmar, som förebåda kommande sjukdomar. De förklaras däraf, att de obetydligaste sensationer blifva i drömmen tydliga och inverka på drömföreställningarna, i hvilka de ofta på ett synnerligen fantastiskt sätt upptagas. Begynnande inflammationer i ögon, hals o. s. v. kunna sålunda göra sig gällande i drömmen, långt innan de eljest bli märkbara. Emellertid träda drömmarna långt oftare i samband med det förflutna, särskildt med längesedan flydda tider och förhållanden än med framtiden. Verkligt aktuella bekymmer, förhoppningar och önskningar lämna oss i fred i drömmen, och det är till forna dagars sträfvan och oro vi återvända. Kombinationer af minnen, som länge hvilat, spöka i drömmen och väcka en längesedan försvunnen stämning eller stillad ängslan på nytt till lif. Drömmarna äro sålunda ofta att likna vid ett fyrverkeri af bortglömda laddningar, rester af vår ungdoms lifliga energi, som aldrig helt förbrunnit, vår vänskap till en barndomsvän, vår oro för studentexamen o. s. v. Men allt det, som fyller det närvarande, och den energi, som under dagen omsättes, våra senaste sträfvanden, vår sista sorg, allt sådant försvinner i dunklet, och de nervösa kombinationer, som uppbära denna själsverksamhet, äro de, som framför allt hägnas af sömnen, en förutsättning för, att vi, när morgonen randas, på nytt kunna upptaga vår sträfvan, vår sorg o. s. v. med oförminskad liflighet. Såsom ofvan nämndes, förlora vi i sömnen vissa i vårt dagmedvetande ingående förnimmelser och personminnen af orienterande art, genom hvilka vi oupphörligen befinna oss i kontakt med verkligheten och som utgöra den fasta punkt, på hvilken vårt omdöme och vår kritik i mycket stödja sig. Med förlusten af detta fotfäste glida vi bort i en overklig värld, där alla slags orimligheter flyta om hvarandra. Emellertid händer det ej sällan, att vi i sömnen bibehålla en svag känning af detta fotfäste, äfven sedan drömmen fört oss långt bort från det närvarande. Vi hafva då en aning om, att drömmen är en dröm, och vi taga de bekymmer, hvarmed den fyller vår själ, med relativt jämnmod. Mången t. ex., som på gamla dar drömmer om studentexamen och erfar en gruflig oro öfver att ej kunna ett ord af vissa examensämnen, sansar sig småningom i känslan af att han i själfva verket icke längre behöfver bry sig om studentexamen, och denna känsla växer slutligen till en öfvertygelse, m. a. o. man kommer ånyo i sådan kontakt med verkligheten, att man vaknar. Ett dylikt, ofta trösterikt, tvifvel på drömmens verklighet har af Calderón i skådespelet "Lifvet en dröm" blifvit omsatt till ett slags lifsfilosofi om verklighetens overklighet, som saknar hvarje psykologiskt berättigande. När drömmen blandar sig med det vakna lifvets erfarenheter, uppstår tviflet på