nämligen visserligen icke fordra skadestånd annat än för fall af köparens subjektiva mora och ej heller påyrka att senare få fullgöra aftalet. Men, i mån som han hade godset redo att aflämnas vid leveranstiden, egde han att handla, såsom om han fullgjort aftalet. Underlät köparen alltjämt att mottaga godset, kunde säljaren därför i egenskap af depositarie för köparens räkning försälja detsamma och af köparen utsöka den betingade köpeskillingen med afdrag för hvad, kostnader frånräknade, försäljningen inbragt. Han erhöll sålunda på omvägar fullt skadestånd, trots att köparens mora var allenast objektiv och icke subjektiv. Så till vida gjorde sig för öfrigt reglerna för leveransaftal gällande äfven vid tjänsteaftal, som vid dem antagande också var för fixaftal, hvars fullgörande part icke kunde påstå efter utgången af den aftalade tjänstetiden. Härutinnan torde 1905 års lag ej komma att medföra någon ändring. Slutligen må anmärkas, att 1905 års lag genom sina bestämmelser om säljares rätt att frånträda aftalet på grund af köpares dröjsmål lär komma att utöfva inflytande äfven på det sakrättsliga området, nämligen än ytterligare drifva den svenska rätten därhän att vid köp af individuellt bestämdt gods binda eganderättens öfvergång vid traditionen och sålunda upphöra att låta aftalet vara tidpunkten därför. Ty en köpares befogenhet att redan på grund af aftalet göra rätt till det köpta gällande äfven mot annan än säljaren och dennes universalsuccessorer står dock illa samman med en så löslig rätt mot säljaren, att den faller på hvarje sådant köparens dröjsmål, som ej kan sägas vara "af ringa betydelse". Se Depositum, Dolus, Köp, Skadeståndsskyldighet, Skuldebref och Universalsuccession. A. W. Dröm är den själsverksamhet, som eger rum under sömnen. Än utgöras drömmarna af svaga, flyktiga bilder och föreställningar, hvilka äro alldeles oordnade samt komma och gå utan något förnuftigt sammanhang med hvarandra; än äro de mycket lifliga och mer eller mindre följdriktigt sammanbundna till taflor och tankekedjor, hvarvid alla tänkbara öfvergångar äro möjliga. Drömmarna äro icke i och för sig att betrakta som något sjukligt: de förekomma ej allenast hos fullkomligt friska personer — särskildt mycket ofta hos barn —, utan äfven efter allt att döma hos djur (t. ex. hundar). Graden af deras liflighet är otvifvelaktigt i väsentlig mån beroende af individuella olikheter — så t. ex. äro personer med mycket retbart nervsystem i allmänhet mera än andra disponerade för lifliga drömmar —, men den bestämmes äfven af det tillstånd, i hvilket hjärnan och själsverksamheten befunno sig kort före insomnandet, samt af en mängd andra omständigheter, hvilka inverka på kroppens tillstånd i allmänhet och särskildt på blodomloppet (t. ex. matsmältning efter en kraftig måltid, inverkan af spirituosa, af feber o. s. v.). Huruvida, såsom några antaga, drömmar alltid förekomma under sömnen, är naturligtvis omöjligt att afgöra, enär vi icke kunna hafva någon kunskap om tillvaron af andra drömmar än dem, hvilka vid uppvaknandet till större eller mindre del ihågkommas af den drömmande eller hvilkas yttringar kunnat iakttagas af andra. Drömmarnas liflighet beror gifvetvis äfven af sömnens djup, d. v. s. ju mera fullständigt vi sofva, dess mer förlorar drömmen i sammanhang. De lifligaste drömmarna ligga sålunda på öfvergången till det vakna tillståndet. Uppvaknandet återinsätter medvetandet i dess funktion, det sväller därvid så småningom, och vid en viss grad af fyllighet hos detsamma återintaga vi vår plats i det yttre sammanhangets värld — vi vakna. När vi somna, förtunnas medvetandet på motsatt sätt; våra drömmar äro ett mer eller mindre automatiskt spel af tankar och minnen, svagt förnummet af en kritik- och omdömeslös återstod af medvetande, som förlorat all lefvande kontakt med verkligheten och det aktuella tids- och lokalsammanhanget. Sistnämnda förlust, som innebär utslocknandet af vissa orienterande förnimmelser, personminnen och sensationer, hvilka ingå i vårt dagmedvetande, är en väsentlig förutsättning för sömnens inträdande. För att närmare förstå drömmens mekanism måste vi förstå det vakna tänkandets, hvaraf drömmen är ett fragmentariskt återskall. I det vakna tänkandet ingå två moment: 1) en automatisk produktion af föreställningar, idéassociationerna, hvars fysiologiska underlag kan uppfattas som en verksamhet i centra af lägre ordning; och 2) en verksamhet af högre ordning, apperceptionen (se d. o.), motsvarande en funktion af vissa högre centra. Apperceptionen begagnar sig af det automatiska tilloppet af föreställningar, idéassociationerna, som ett slags råmaterial, hvaraf tankarna spinnas. Tankarna gruppera sig sålunda vid en normal tankeakt på ett ändamålsenligt sätt i öfverensstämmelse med en af medvetandet äskad riktning och afsikt, och denna medvetna afsikt, som utöfvar censur öfver det automatiska associationsflödet, utgår städse från en bestämd öfverordnad föreställning, hvilken föresväfvar och leder utvecklingen af hvarje dylikt förlopp. Det är vid en sådan öfverordnad föreställning sammanhangets tråd har sitt ursprungsfäste, och det vakna tänkandets fortlöpande idéförbindelser hänga i mer eller mindre prydliga festoner vid dylika öfverordnade föreställningar. På en fast och säker intellektuell förnimmelse af desamma beror logiken, som reglerar det automatiska flödet och främjar vissa idéassociationer, men hämmar andra. Det medvetna (vakna) tillståndet karakteriseras sålunda af en samverkan mellan ofvannämnda två moment, apperceptionen och det automatiska tilloppet af föreställningar. Apperceptionen representerar det aktiva momentet, associationerna det passiva, och tankearbetet sker med ständigt växlande intensitet, ömsom, i moment af spänd uppmärksamhet, har apperceptionen öfvertaget, ömsom, då tankarna "flanera" och uppmärksamheten slappas, är själsverksamheten mera automatisk. Vid insomnandet negeras genom en viljeakt det aktiva momentet, och apperceptionsapparaten afstannar. Detta innebär, fysiologiskt uttryckt, de högre centras afkoppling. Understundom och kanske framför allt hos personer, som mera arbeta med händerna än med hjärnan, når verkan af denna negation så djupt, att äfven de automatiska centra inställa sin verksamhet. I detta senare fall inträder den djupa drömlösa sömnen, såvidt denna öfver hufvud förekommer. Ofta, och väl i synnerhet hos den intellektuellt verksamme, befinna sig dessa centra, efter de högre centras afkoppling, i ett tillstånd af fortsatt aktivitet, och just denna själfverksamhet, som fortgår utan kontroll af högre