Irlands statsarkiv, flera teatrar och många konsertlokaler. — D. har en betydlig industri, omfattande järngjuterier och mekaniska verkstäder, tillverkning af möbler, vagnar, glas och kemikalier, väfverier för halfsidentyger (poplins), tobaksfabriker, bryggerier och viskybrännerier, men producerar föga för export (utom visky och porter). — Af stor betydelse är handeln. Till hamnområdet (inberäknadt det 9 km. aflägsna Kingstown) hörde 1901 292 sjögående fartyg om 57,886 ton och 397 fiskefartyg. S. å. inlöpte 8,670 fartyg (däraf 8,424 kustfarare) om 2,422,125 ton. Importen (företrädesvis spannmål, socker och petroleum) hade 1901 ett värde af 2,65 mill. pd st., exporten (företrädesvis ull) af 31,771 pd st. D:s styrelse handhafves af 15 aldermen och 45 councillors (stadsfullmäktige), i hvilkas spets står en lord mayor, utsedd för ett år bland aldermen. — D. anses af många för att vara Ptolemaios' Eblana. Vid 400-talets midt införde S:t Patrick kristendomen där. Omkr. 840 eröfrades D. af två norska vikingar, Torgisle och Frode, hvilka gjorde det till hufvudort i konungariket D., ett af de riken, som norrmännen upprättade på Irland. Torgisle och Frode nedgjordes af irerna, men 852 upprättade Olof den hvite riket D. på nytt. De norske eröfrarna hade ständiga strider att utstå mot infödingarna och fördrefvos ofta från landet, men behöllo slutligen öfverhand. 1171 intogs D. af engelsmännen. 1209 blefvo de engelske borgarna, då de firade påsken, öfverfallna af sina iriska grannar, och 500 nedhöggos. Årsdagen af denna händelse ("Black monday") firades länge med tåg till platsen för mordet, Cullenswood, som än i dag kallas "The bloody fields". 1205—20 byggdes slottet, 1409 erhöll D. en egen mayor, som sedan 1665 för lordtitel. 1907 skall i D. hållas en världsutställning. Litt.: Gilbert, "History of the city of D." (1854—59), Haliday, "The scandinavian kingdom of D." (2:a uppl. 1884), och Black, "Guide to D." (1886). (J. F. N.) Dublon l. Doblon (sp. doblon, eg. dubbelstycke) l. Onza de oro, num., ett föråldradt spanskt och spansk-amerikanskt guldmynt, af hvilket flera sorter funnos. Den förnämsta var gångbar 1786—1848 (i Mexico till 1861) och gällde 16 pesos = 80 pesetas = omkr. 58 kr. Däremot hade doblon de Isabel l. isabelina (1849—68) endast ett värde af nära 19 kr. I Chile gällde 1 dublon = 5 pesos = 1/2 condor = 17 kr., i Colombia = 5 pesos = 18 kr., i Peru = 18 kr., i Uruguay = 10 pesos = 38 kr., i Venezuela = 36 kr. — 2. Ett under Helvetiska republikens tid (1798—1803) gångbart schweiziskt guldmynt, i värde motsvarande 17 kr. Dubno, distriktshuvudstad i ryska guvern. Volynien, vid floden Ikva. 13,785 inv. (1897), mest judar. Tillverkning af tobak, läder och tegel. Under 1880-talet började D. förses med moderna befästningar och spärrar nu järnvägen från Budapest och Lemberg. J. F. N. L. W:son M. Duboc [dybå'kk], Charles Édouard, tysk författare under pseudonymen Robert Waldmüller, f. 1822 i Hamburg (son af en dit inflyttad fransman), gjorde på 1850-talet vidsträckta resor, under hvilka han äfven lärde känna Skandinaviens folk och litteratur, och bosatte sig i Dresden. En färgrik och karakteristisk framställning, som ofta lider af för stor bredd, är utmärkande för hans många vittra alster på vers och prosa. Till de mera lyckade bland dessa höra hans poetiska Dorf-idyllen (1862), åtskilliga af hans noveller (i samlingar 1859, 1862 och 1874) samt romanerna Gehrt Hansen (1862) och Don Adone (1883; 2:a uppl. 1901) och skådespelet Die tochter des präsidenten (1879). 1893 utgaf han en samling lyriska dikter, Klänge aus der fremde, och 1897 Liebesstürme. Hans öfversättningar af Tennysons "Enoch Arden" (1867; 40:e uppl. 1897) och "In memoriam" (1870; 5:e uppl. 1876) hafva rönt mycket bifall. Dubois [dybωa'], Pierre (Petrus de Bosco), fransk legist i Filip den skönes tjänst, f. i Normandie omkr. 1250, studerade i Paris under Tomas från Aquino och blef sedermera kunglig advokat i Coutances. Som sådan omtalas han 1300, då han lät tillställa konung Filip ett memorial "om medlen att förkorta krigen och processerna i Frankrike". Denna ännu outgifna skrift, Summaria doctrina etc., diskuterar i själfva verket medlen att åstadkomma ett franskt öfvervälde öfver hela kristenheten och uppträder med skärpa mot påfvens världsliga makt. D. deltog i ständerförsamlingarna 1302 och 1308 samt författade i Filip den skönes intressen flera stridsskrifter mot Bonifatius VIII och mot tempelherrarna. D:s dödsår är obekant. Hans förnämsta arbete är den omkr. 1306 skrifna afhandlingen De recuperatione terræ sanctæ (kritisk edition af Langlois 1891, utdrag hos Hjärne, "Valda texter", 1895), hvari han framlägger en i detalj utarbetad plan för Heliga landets återeröfring under ledning af franska konungadömet. Hufvudvikten lägger han emellertid äfven här på den franske konungens makttillväxt vid den biläggning af striderna inom kristenheten, som skulle utgöra inledningen till eröfringsföretaget. I en ny skrift efter Albrekts af Österrike död 1308 tillrådde D. konung Filip att genom påfven Klemens V låta gifva sig kejsarkronan. I dessa och andra skrifter visade sig D. öfverskatta betydelsen af den franske konungens inflytande öfver påfven, och han såg ej de praktiska svårigheter, som uppreste sig mot realiserandet af hans fantastiska planer. Hans kritik af de teoretiska grunderna för påfvedömets världsliga makt har emellertid skaffat honom ett aktadt rum bland den senare medeltidens politiska skriftställare. — D:s mestadels anonyma skrifter ha kritiskt undersökts först af de Wailly och Boutaric; se därom Renans utförliga redogörelse för deras innehåll i "Histoire littéraire de la France", d. XXVI, sid. 471—536. Mot Renans öfverskattning af D:s faktiska inflytande på Filip IV:s politik och af hans idéers originalitet vänder sig Langlois (i Lavisses "Histoire de France" III, 2, sid. 284—91, 1901). V. S—g. Dubois [dybωa'], latiniseradt Sylvius, Jacques, fransk anatom, f. 1478 i Amiens, d. 1555 i Paris, blef 1529 eller 1531 med. doktor i Paris, föreläste från 1535 i Collège de Tréguier och blef 1550 professor vid Collège royal. Hans föredrag utmärkte sig genom klarhet och elegans, och han drog till sig en mängd åhörare. Hans förnämsta betydelse inom anatomien ligger däri, att han var en af de förste, som dissekerade människolik och sålunda förberedde den lyftning, som anatomien rönte under 1500-talet. Dock vållade hans blinda beundran för Galenus, att han alls icke förstod att uppskatta den nya tidens sträfvanden, och det gick