därhän, att han 1551 mot sin forne lärjunge Vesalius, den moderna anatomiens grundläggare, skref en häftig smädeskrift. För öfrigt är D. bekant för sin sällsynt stora girighet. Hans skrifter utkommo samlade 1630. R. T—dt. Dubois [dybωa'], François, fransk namnform för läkaren Frans Sylvius (se denne). Dubois [dybωa'], Guillem, holländsk landskapsmålare. Se Bois, Guillem du. <img l>

Dubois [dybωa'], Guillaume, fransk statsman och kardinal, f. 6 sept. 1656 i Brives-la-Gaillarde (Limousin), var son till en fattig läkare, erhöll tonsuren vid 13 års ålder, genomgick Collège S:t-Michel i Paris, där han förvärfvade utmärkta kunskaper, och försörjde sig sedan såsom huslärare i enskilda familjer. Genom personliga förbindelser lyckades han vinna anställning som lärare för den unge hertigen af Chartres, sedermera hertig Filip af Orléans, och visste att tillvinna sig sin elevs ynnest både genom sin behagliga undervisningskonst och sitt smidiga umgängessätt, men också genom att blunda för hans tidiga utsväfningar. Att D. själf inledt hertigen i sådana och deltagit däri, är obevisadt och säkerligen öfverdrift. Denna gunst bevarade D., äfven sedan hans lärarskap upphört, och han gäldade den med trogen hängifvenhet för hertigens intressen. Äfven Ludvig XIV:s bevågenhet vann D., då han befordrat sin forne elevs giftermål med mademoiselle de Blois, konungens oäkta dotter med markisinnan de Montespan, och han belönades med abbotsstiftet S:t Just och anställning vid franska beskickningen i London (1698). Där förblef han ej länge på grund af sin förmans ovilja, och han återgick till sin ställning såsom hertigens förtrogne och sekreterare. När denne 1715 öfvertog regentskapet för den omyndige Ludvig XV, var äfven abbé D:s tid kommen. Utan officiell ställning i början erhöll han genast ett betydande inflytande. På hans ingifvelse närmade sig hertigen-regenten Frankrikes förra fiende England, och D. afgick i en hemlig beskickning till Haag och Hannover, där han med den engelske statsmannen Stanhope i okt. 1716 aftalade ett betydelsefullt fördrag, som genom Hollands accession i jan. följande år förvandlades till trippelallians. Denna vändning i den franska utrikespolitiken, som fullkomligt stred mot dess gamla traditioner och som för Sverige medförde ganska menliga följder, var ytterst impopulär, men i själfva verket ett utmärkt skickligt drag, motiveradt af de båda ländernas fredsbehof och af hänsyn till de nya, genom Utrechtfreden garanterade successionsförhållandenas bestånd i både Frankrike och England. D. belönades med medlemskap i utrikeskonseljen. När 1718 de aristokratiska konseljer, med hvilka hertigen af Orléans i början omgifvit sig, spelat ut sin roll och hertigen återgick till den gamla despotiska ministerstyrelsen, kallades D. till statssekreterare för utrikes ärendena. Han visade sig alltigenom vuxen denna plats. Han genomdref den bekanta kvadruppelalliansen 1718, hvarigenom de återstående tvistefrågorna i sydvästra Europa undanröjdes. Alberonis fall 1719, Spaniens tvungna antagande af kvadruppelalliansens villkor 1720, hvarigenom krigsfaran i Europa undanröjdes, och den följande försoningen mellan hertigen-regenten och Filip V af Spanien, voro idel triumfer för D:s statskonst. Denna skickliga utrikespolitik förde Frankrike på några få år ur dess isolering och vanmakt vid Ludvig XIV:s död och tryggade på samma gång landets yttre frid och dynastiska rättsordning. Häri ligger D:s största betydelse. Äfven i de kyrkliga förhållandena ingrep D. och sökte bilägga konflikten mellan påfvestolen och det jansenistiskt sinnade prästerskapet. Belöningen för dessa tjänster blef D:s utnämning till ärkebiskop af Cambrai 1720 (Frankrikes rikaste stift) och till kardinal 1721. Han hedrades med presidentskapet för det samlade franska kleresiet, kallades 1722 till medlem af Franska akad. och blef i aug. s. å. premiärminister. Denna sista befordran var afsedd att garantera hertigens inflytande på regeringen äfven efter konungens myndighetsförklaring. Redan ett år därefter, 10 aug. 1723, afled D. till följd af en svår operation. — D. var en liten, till det yttre oansenlig person, listig och intrigant, äregirig och njutningslysten, men ovanligt klok, erfaren och energisk. Hans moraliska brister, hans egoism och snikenhet, som ej tillfredsställdes af de oerhördaste inkomster midt under franska statens sorgligaste finansiella elände, kunna icke öfverskylas, men dock är hans bild i hög grad vanställd genom S:t Simons bekanta memoarer, där det aristokratiska hatet mot den hänsynslöse uppkomlingen återljuder. Såsom statsman var han otvifvelaktigt en verklig begåfning och har gjort Frankrike stora tjänster, men hans politik saknar visserligen alla drag af idealitet och personlig storhet och bestämdes väsentligen af hänsyn till orléanska familjens och hans egna intressen. Uppgiften att han åtnjutit en engelsk pension bestyrkes icke af nyare forskningar. De under D:s namn utgifna Mémoires (4 bd, 1829; ny uppl. 1857) äro understuckna. Litt.: Seilhac, "L'abbé D." (2 bd, 1862), Jobez, "La France sous Louis XV" (2 bd, 1864—65), Baudrillart, "Philippe V et la cour de France" (bd II, 1890), Wiesener, "Le régent, l'abbé D. et les anglais" (3 bd, 1891—99), och Bliard, "D., cardinal et premier ministre" (2 bd, 1901—02). L. S. Dubois [dybωa'], Paul, fransk bildhuggare och målare, f. 1829 i Nogent-sur-Seine, d. 16 maj 1905, härstammade på mödernet från bildhuggaren Pigalle, hvarför han ock stundom skref sig Dubois-Pigalle. Först vid 27 års ålder blef han medveten om sin konstnärskallelse. 1856—58 arbetade han på Toussaints ateljé i Paris, och 1859 reste han till Italien, där i synnerhet Donatellos verk i Florens blefvo föremål för hans studier. 1861 utställde han statyn Johannes Döparen som barn (i brons 1864) och 1863 Narcissus (gips; utförd i marmor 1874). Därefter följde bl. a. bronsstatyn Florentinsk sångare från 1400-talet (1865; liksom de båda nyssnämnda i Luxembourg), Madonna med barnet (1867; Trinitékyrkan i Paris) och Eva (1873). Senare följde General Lamoricières grafvård i Nantes' katedral, med den dödes liggande staty i brons och 4 allegoriska figurer i marmor,