reduktion af undervisningen i främmande språk för en koncentration af densamma samt för möjligheten af ett själfständigt och relativt fullständigt studium af dem i den allmänna bildningens intresse. I andra leder han sig från språkundervisningens ingripande betydelse till bildningsfrågan i dess helhet. Du gamla, du fria, du fjällhöga nord, första versraden i en under denna beteckning gängse svensk nationalsång, hvars friska och enkla folkmelodi upptecknades i Västmanland af folkloristen Richard Dybeck, som diktade de klangfulla orden därtill och offentliggjorde dem i "Runa" (1865). Först sjungen vid Dybecks nordiska folkmusikaftnar, blef visan omtyckt som tenorsolo med manskvartett till, sjöngs än verksammare in i allmänhetens medvetande genom operasångaren C. F. Lundqvists föredrag däraf landet rundt och har från 1890-talet, ursprungligen på initiativ af director musices I. Hedenblad, fått tjänstgöra som hufrudsaklig nationalsång, vid alla högtidligare samlingstillfällen uppstämd unisont af män och kvinnor. En länge bruklig förvanskning i texten bestod däri, att ordet "fria" i första versraden utbytts mot "friska". E. F—t. Dugat [dyga'], Gustave, fransk orientalist, f. 1824 i Orange, d. 1894 i Barjols, genomreste 1855 på regeringens uppdrag Algeriet och blef efter sin återkomst medlem af Société orientale de France. Bland hans större verk må nämnas Grammaire française à l'usage des arabes (1854), Histoire politique et littéraire des arabes d'Espagne (1854—59, ett i förening med Dozy, Krehl och Wright från arabiskan öfversatt arbete) och Histoire des orientalistes de l'Europe du XII:e au XIX:e siècle (1868—70). D. var äfven en flitig medarbetare i den af Dezobry och Bachelet utgifna "Dictionnaire général des lettres, des beaux-arts et des sciences morales et politiques" (1862—63; 7:e uppl., 2 bd, 1902). <img l>

Dugazon [dygaṡå̄'], Louise Rosalie, född Lefèvre, fransk skådespelerska, f. 1755 i Berlin, d. 1821 i Paris, gift med komikern D., var anställd vid Comédie italienne i Paris samt utmärkte sig först i älskarinneroller och sedermera som "mère noble", framför allt i sångspel och Grétrys komiska operor, där hennes intagande sångröst kom väl till pass. Behag, glädtighet och känsla gjorde hennes prestationer ömsom roande, ömsom rörande. Efter henne kallas ännu på franska teatern älskarinnepartier "jeunes Dugazon" och äldre fruntimmersroller "mères Dugazon". E. F—t. Dugdale [da'de͡il], sir William, engelsk genealog och antikvarisk forskare, f. 1605, d. 1686, beklädde från 1638 efter hvartannat flera häroldsämbeten, till sist (från 1677) värdigheten af vapenkonung (garter king-of-arms) samt tillhörde under inbördeskriget det kungliga partiets trognaste anhängare; han erhöll 1677 knightvärdighet. Bland hans om grundlig forskning vittnande arbeten märkes en samling engelska klosterurkunder, Monasticon anglicanum (3 bd, 1655—73; ny uppl., 6 bd, 1817—30; de båda första delarna i förening med genealogen Dodsworth); vidare Antiquities of Warwickshire (1656), hans på 20 års forskningar grundade topografisk-arkeologiska mästerverk, samt The history of St. Paul's cathedral in London (1658) och The baronage of England (3 bd, 1675—76), ett för sin tid utmärkt, grundläggande genealogisk-biografiskt arbete om den engelska adeln. D:s själfbiografi utgafs 1713 och är omtryckt hos W. Hamper, "Life, diary and correspondence of sir William D." (1827). V. S—g. Dugg, meteor., fint, tätt regn. Dughet [dygǟ], Gaspard, fransk målare. Se Poussin, G. Dugommier [dygåmiē], Jean François, fransk general, f. 1736 på Guadeloupe, omfattade de revolutionära idéerna, blef 1789 chef för nationalgardet på Martinique och tog verksam del i undertryckandet af oroligheterna på denna ö. 1792 for han öfver till Frankrike, valdes till led. af nationalkonventet, blef 1793 brigadgeneral och anförde s. å. den division, som återeröfrade Toulon. Han vann sedermera en rad af segrar öfver spanjorerna och stupade 1794 under en drabbning i närheten af San Sebastian. Det var D., som fäste välfärdsutskottets uppmärksamhet på Napoleon Bonaparte, hvilken utmärkt sig vid Toulons belägring. Konventet befallde, att D:s namn skulle inskrifvas i Panthéon. L. W:son M.

Dugongsläktet l. Dujungsläktet, Halicore, zool., ett till sirendjurens ordning (Sirenia) hörande släkte, som igenkännes därpå, att endast öfverkäken hos det fullvuxna djuret bär framtänder, hvilka till antalet äro två och hos hannarna ofta blifva ända till 30 cm. långa och 3 cm. tjocka, vidare därpå, att alla spår till naglar eller klor saknas på de köttiga arm- eller bröstfenorna, att stjärtfenan är horisontalt utbredd samt bred, halfmånformig och inskuren, den trinda kroppen glest hårig o. s. v. Hufvudet är jämförelsevis litet med en mycket stor öfverläpp, som bildar en tjock, rörlig nos. Dugongdjuren lefva parvis eller i små familjer, på grundt vatten, där de nära sig af åtskilliga slags vattenväxter och stundom höja sig med halfva kroppen öfver vattenytan. Den nära 3 m. långa hafskon, sirenen, hafsjungfrun l. dugongen, H. dugong, träffas i Indiska hafvet; vid Australien och vid Afrikas östkust lefva samma eller mycket närstående arter. Den glatta, öfver 2 cm. tjocka huden är besatt med glesa, på öfverläppen nästan tagglika hår samt är på den öfre sidan ljusblå med mörka fläckar och på den undre hvit. Detta djur lefver där hafsbottnen nära land bär en rik växtmatta, som det kan afbeta. Mera sällan drager det sig in till flodmynningarna, men det går aldrig upp i själfva floderna. Sannolikt