självständighet, och D., förbittrad öfver en, säkerligen ogrundad, misstanke att ämna följa deras exempel, tänkte begifva sig till Kastilien. Försoning mellan honom och konungen åstadkoms dock, och D. började därefter belägra det af engelsmännen innehafda Châteauneuf-de-Randon 1380, som efter flera fruktansvärda anfall lofvade att gifva sig, såframt ej undsättning komme inom 14 dagar. Dessförinnan insjuknade D. och dog 13 juli 1380. Han begrofs i de kungliga grafkamrarna i Saint-Denis. D. var fransmännens störste krigare under "hundraårskriget", och det tacksamma folket, som han befriat från främmande ok, utsmyckade ytterligare hans bragdrika lefnad i sång och sägen, som fortlefvat till våra dagar. Af D. finnas flera statyer i Frankrike, bl. a. en i Dinan, hvarest äfven D:s hjärta finnes bisatt i kyrkan S:t-Sauveur, och en i museet i Versailles, af Foucou. Litt.: Guyard de Berville, "Histoire de Bertrand D." (1767), Jameson, "Life and times of Bertrand D." (2 bd, 1864), Luce, "Histoire de Bertrand D. et de son époque" 1876; 3:e uppl. 1896), Postel, "D. et son époque" (1893), Stoddard, "Bertrand D., constable of France" (1897), och See, "Bertrand D. et son temps" (1899). E. A—t. Duham., vid växtnamn förkortning för franske botanisten H. L. Duhamel Dumonceau (se denne). Duhamel [dyamä'l], Jean Marie Constant, fransk matematiker, f. 1797 i Saint-Malo, d. 1872 i Paris, blef 1840 ledamot af franska vet. akad., 1844 direktor för Polytekniska skolan i Paris och 1851 professor i den högre analysen vid Paris' universitet. Han gjorde viktiga undersökningar om värmets rörelse i fasta kroppar samt om svängningsförhållandet i ett godtyckligt system af materiella punkter m. m. Skrifter: Cours d'analyse de l'École polytechnique (1840; 3:e uppl. 1856—57 under titeln Éléments de calcul infinitésimal), Cours de mécanique de l'École polytechnique (1845—46; 3:e uppl. 1862—63) och Des méthodes dans les sciences de raisonnement (1866—73) m. fl. Duhamel Dumonceau [dyamä'l dymå̃så̄], Henri Louis, fransk naturvetenskapsman, f. 1700 i Paris, d. där 1782, medlem af franska vet. akad. 1728, utgaf en mängd arbeten i botanik (växtfysiologi), landtbruk, trädgårdsskötsel, skogshushållning och fiskerinäring, bl. a. Traité des arbres et arbustes, qui se cultivent en France en pleine terre <2 bd, 1755; 2:a uppl., 7 bd, 1800—19), Traité des arbres fruitiers (2 bd, 1768; ny upp]. 1808—36) och Traité général des pêches maritimes, des rivières et des étangs (3 bd, 1769—82). Duhesme [dyǟm], Philippe Guillaume, grefve, fransk militär, f. 1766 i Bourgneuf (dep. Saône-et-Loire), blef 1792 öfverste, 1793 brigad- och 1794 divisionsgeneral. Han deltog med utmärkelse i alla fälttågen vid Rhen och kämpade i Italien under Championnet. 1802 blef han guvernör i Lyon och chef för 19:e militärdivisionen samt tjänstgjorde vid armén i Italien 1805 och i Spanien 1808. Där föll han emellertid i onåd och afgick ur tjänsten, men deltog i fälttåget i Frankrike 1814, då han af Napoleon blef upphöjd till grefve. Under restaurationen blef han pär af Frankrike, men under "de hundra dagarna" omfattade han icke dess mindre med ifver Napoleons sak. Han deltog i slaget vid Waterloo i spetsen för det nya gardet, blef där dödligt sårad och afled 19 juni 1815 i Genappe. D. skref 1806 Précis historique de l'infanterie légère et de son influence dans la tactique, ett mycket ansedt arbete, som 1814 omtrycktes under titeln Essai sur l'infanterie. E. A—t. Duhm [dōm], Bernhard, tysk protestantisk teolog, f. 1847, privatdocent i Göttingen 1873, e. o. professor i Basel 1877, är sedan 1888 ord. professor i denna stad. Bland D:s skrifter, som röra sig nästan uteslutande på den gammaltestamentliga exegetikens område, må här nämnas Die theologie der propheten (1875), flera kommentarer öfver delar af gamla testamentets kanon: profeten Jesaja i Nowacks "Handkommentar zum alten testament" (2:a uppl. 1902); öfver Jeremia (1901), Psaltaren (1899) och Jobs bok (1897) i den af Marti utgifna "Kurzer hand-commentar zum alten testament". D. är en afgjord anhängare af den historisk-kritiska skolan på den gammaltestamentliga bibelforskningens område, där han, vid sidan af starkt utpräglad subjektivism och radikalism i uppfattningen, lagt i dagen mycket skarpsinne, själfständighet och en betydande genialitet. E. S—e. Duhre, Anders Gabriel, matematiker, utnämndes 1715 till auskultant i Bergskollegium och höll 1717—23 föreläsningar i matematik vid Fortifikationskontoret i Stockholm, fick genom riksens ständers bemedling år 1723 Ultuna kungsladugård åt sig upplåten och anlade där ett "matematisk-ekonomiskt" laboratorium, d. v. s. en teknisk skola eller slöjdskola (som likväl af ekonomiska skäl upphörde 1731), anordnade 1724 i Uppsala en föreläsningskurs i de matematiska vetenskaperna, var 1717—31 Bergskollegiets stipendiat och lefde ännu 1738. Hans arbeten En grundelig anledning til mathesin universalem och algebram (utg. af G. Brandt 1718) och Första delen af en grundad geometria (1721) voro de första svenska läroböcker, i hvilka hänsyn togs till de matematiska forskningarna utomlands under senare hälften af 1600-talet. D. visar sig i dem väl förtrogen med Wallis' "Arithmetica infinitorum" och Newtons "Arithmetica universalis" samt citerar för öfrigt arbeten af Jacques Bernoulli, Pell, Keil m. fl. Han hade stort anseende såsom matematiker, men tyckes hafva, till följd af bristande talegåfvor och stor tankspriddhet, varit mindre lycklig såsom lärare. Emellertid tillkommer honom äran att hafva handledt "Sveriges förste matematiker", S. Klingenstierna, samt förmått denne att uteslutande egna sig åt matematiska studier. Ännu mera namnkunnig blef D. genom sina förslag till den tekniska undervisningens upphjälpande. Den vidlyftigaste af hans skrifter i denna fråga är Sveriges högsta välstånd, bygdt uppå en œconomisk grundval (1738), hvari föreslås inrättandet af en storartad societet, hvilken skulle vara på en gång landtbruks-, bergs- och slöjdskola samt teknisk undervisningsanstalt, men hvars realiserande naturligtvis stötte på oöfvervinneliga hinder. G. E. Duida (Cerro D.), en 2,475 m. hög bergstopp på Sierra Parima, i södra delen af sydamerikanska staten Venezuela. Duilius l. Duillius, namn på en plebejisk släkt i Rom. Den mest bekante bland dess medlemmar är Cajus D., som var konsul 260 f. Kr. Han förde den ännu vid sjöstrider mindre vana