romerska flottan mot kartagerna och vann öfver dem, till följd däraf att han genom klokt begagnande af äntringsbryggor förvandlade sjöstriden till ett slags landstrid, en afgörande seger vid Mylæ. Fördenskull erhöll han triumfens utmärkelse och den särskilda hedersbevisningen att, när han återvände från något gästabud, beledsagas af en fackelbärare och en flöjtblåsare. En minnesvård, den s. k. Columna rostrata (pelare med afbildning af skeppssnablar), restes på Forum i Rom till förhärligande af hans seger. Den förvaras ännu på Capitolium (se fig.). Inskriften anses dock härröra från en senare tid. R. Tdh. <img >Duilius-pelaren.

Duillius. Se Duilius. Duim [döjm], holl. (eg. tumme), holländskt längdmått. 1. Tum. — 2. Centimeter. Duisburg [dö'js-], stad och egen krets i preussiska reg. omr. Düsseldorf (Rhenprovinsen), vid en kanal, som förbinder Rhen och Ruhr. 92,730 inv. (1900), däraf 40,309 evangeliska. (Vid folkräkning 1905 hade D. 192,346 inv.). Hamnen, som sedan okt. 1905 är gemensam för D., Ruhrort och Mederich, utvidgas f. n. (1906) högst betydligt (för en beräknad kostnad af mer än 50 mill. mk), hvarigenom den, ehuru belägen 210 km. från hafvet, kommer att blifva Tyska rikets största (och världens femte), ehuru flera af de stora metallurgiska verken därstädes hafva egna hamnar. Den besöktes 1905 af närmare 40,000 fartyg om ungefär 14 mill. ton. Öfver Rhen bygges (1906) vid D. en bro af 616 m. längd, hvars största spännvidd är 203,4 m. och sidoöppningarna resp. 127,2 och 119 m. D. har en mycket betydande industri: masugnar, en kopparhytta, järngjuteri, mekaniska verkstäder, koppar- och mässingsverk, kemiska fabriker, väfverier m. m. D. har gymnasium, realgymnasium, handelsskola, fackskola för maskinbyggnadskonst och metallurgi samt eldar- och maskinistskola. 1655—1802 fanns där ett universitet (reformert). — D. är en af Tysklands äldsta städer; det kallades först Castrum Deutonis och sedan Dispargum l. Duispargum. 1145 blef det fri riksstad. 1290 tillföll det hertigdömet Kleve och öfvergick med detta 1666 till Brandenburg. Duispargum. Se Duisburg. Duit [döjt], ty. deut (af fnod. þveit, ett litet mynt), num., ett fordom (från 1600-talet till 1816) gängse holländskt kopparskiljemynt, = 2 penningen = 1/8 stuiver = 1/160 gulden = nära 1 öre. <img l>Karel Dujardin.

Dujardin l. Du Jardin [dyʃardä̃'], Karel, holländsk målare, f. omkr. 1622 i Amsterdam, d. 1678 i Venezia, troligen son till målaren G. Dugardin och sannolikt lärjunge till Berchem, bildade sig vidare efter Potter samt lefde sin mesta tid i Rom och Venezia. Han målade landskap med kreatur, genrestycken och äfven goda porträtt. Mest betydande äro hans landtliga scener. Nationalmuseum eger af honom ett litet, förtjusande, i varm aftonstämning hållet Italienskt flodlandskap med figurer, en Mjölkningsscen (1650-talet), ännu ett Landskap med figurer vid en hvit kolonn och ett duktigt och bredt måladt Porträtt af van Huteren (1674). D. var äfven en skicklig raderare. Bland hans elever märkas Willem Romeyn, Jan Lingelbach och Jacob van der Does. O. G—g. Dujardin [dyʃardä̃'], Félix, fransk zoolog, f. 1801 i Tours, d. 1860 i Rennes, blef 1839 professor i mineralogi och geologi i Toulouse, men mottog senare professuren i zoologi i Rennes. D. offentliggjorde synnerligen förtjänstfulla undersökningar företrädesvis rörande de encelliga djuren äfvensom de lägsta flercelliga djurens byggnad. L—e. Dujardin-Beaumetz [dyjardä̃' båmä's], Henry Charles Étienne, fransk politiker, f. 29 sept. 1852 i Paris, var först målare och fick pris på salongen 1880, men kastade sig 1887 in i politiken och valdes 1889 som radikal af dep. Aude till deputeradekammaren, dit han sedan ständigt omvalts. Han har varit medlem af kammarens budgetskommission och inträdde 14 mars 1906 som understatssekreterare för de sköna konsterna i kabinettet Sarrien. E. A—t. Dujungsläktet, zool. Se Dugongsläktet. Duk. 1. Se Disk och duk. — 2. Se Oljemålning. — 3. Sjöv., en bredd af segelduk eller flaggduk. Ett segels och en flaggas storlek angifves genom dukantalet, enär detta betecknar bredden. Man säger t. ex., att ett segel innehåller sexton dukar, och man talar om en tolfduksflagga eller en tolfdukare, o. s. v. R. N.* Dukagångssnår. Se Dukagångsväfnad. Dukagångssöm. Se Dukagångsväfnad.

Dukagångsmönster (på linne).

Gammal dukagång med botteninslag af ylle.

Dukagångsväfnad, Dukagångssnår (af snärja), kallas en svensk allmogeväfnad, som framställes på så sätt, att de tjocka olikfärgade inslagen för hand inplockas eller snärjas kring varptrådarna och bilda figurer, under det att bottenväfven bildas af finare inslag, som i tvåskaftbindning inväfvas 4 eller flera mellan hvarje snärjskott. Varpen består af starkt linne- eller bomullsgarn och är tämligen gles (innehåller vanligen omkr. 6 dubbla trådar per cm.). För att mönsterskotten ej skola ligga lösa öfver för långa sträckor, användes ett med s. k. skälblad öppnadt skäl, som har 3, 4