åtskilliga romantiska kärleksäfventyr. De politiska oroligheterna i England föranledde D. att 1640 begifva sig hem till Antwerpen. Där trifdes han emellertid icke, utan reste 1641 till Paris; men då han i denna stad ej fick det arbete han önskat, återvände han till London, där han dog s. å., blott 42 år gammal. — I fantasi och formsinne kan D. visserligen icke mäta sig med Rubens; men i stället eger han en ungdomlig innerlighet, som med stor fägring uttalar sig i hans stämningsrika religiösa målningar, om också stundom med en bismak af veklig sentimentalitet. Hans förnämsta verk äro hans porträtt, i hvilka färgens djupa, brunaktiga klarhet, som tydligt skiljer sig från Rubens' mera rödgula toner, förenar sig med en psykologisk skärpa och en ovanlig elegans i föredraget till en helhet af utomordentlig verkan. Mot slutet af D:s lefnad började hans stil urarta till en öfverdrifven vekhet i tonen. Själf lade han under sin glansperiod icke mycket hand vid sina arbeten. Efter hans skisser fingo lärjungarna måla kropparna med de eleganta kostymerna. Endast hufvudena utförde han själf och händerna, hvilka, alltid lika vackra och aristokratiska, han målade efter hyrda modeller. I nästan alla offentliga samlingar träffar man arbeten af D. Hans mest omtyckta ämnen ur den bibliska historien voro korsfästelsen och kvinnornas klagan. Maria, Magdalena, Johannes och den hel. Sebastian voro, jämte Kristus, hans älsklingsfigurer. Bland D:s förnämsta historiemålningar äro Korsfästelsen (1627, Malines' katedral), Den heliga familjen ("Rosalie-bilden", 1628, Wiens Belvedere), Kristus på korset (1629, Antwerpens museum) och en Pietà (München). Bland hans otroligt många porträtt må här nämnas: Karl I (en stor mängd; det yppersta i Louvre), Karl I:s barn (Berlin och Dresden), Kardinal Bentivoglio (Florens), Själfporträtt (Florens), Syndikus Meerstraten (Kassel) och Marie Louise de Tassis (Wien). Hans enda, i Sverige kända tafla är ett ungdomsarbete, en Hieronymus i Nationalmuseum. Af D:s hand finnas äfven förträffliga porträttgravyrer. Berömd är hans samling "Icones principum, virorum doctorum etc.", af hvilken sedermera utkom en tillökad upplaga, känd under namnet "van Dycks ikonografi". I Münchens pinakotek ses flera af de grått i grått målade förebilderna till nämnda raderade porträtt, däribland Gustaf II Adolfs ofta reproducerade porträtt, men huruvida detta är måladt af D. själf eller, liksom flera af de andra bilderna, af någon hans lärjunge och medhjälpare, kan ej med bestämdhet afgöras. I alla händelser torde det ej vara måladt efter naturen och har därför ur personhistorisk synpunkt blott andrahandsvärde. Bland D:s talrika lärjungar märkes drottning Kristinas hofmålare, holländaren David Beck, som troligen utfört den gamla kopia efter D:s porträtt af Karl I, som ses å Gripsholm. — Bland märkligare arbeten om D. må nämnas: Alfred Michiel, "Van D. et ses élèves" (1881), och Jules Guiffrey, "Antoine van D., sa vie et son œuvre" (1882, praktverk, bland nyare, populärt hållna Knackfuss, "A. van D." (1896), och Fierens-Gevaërt, "Van D." (1904). R—n. (O. G—g.) Dyck [dejk], Abraham van, holländsk genremålare, verksam omkr. 1659 och i Nationalmuseum representerad genom Familj, som läser till bords. I Hamiltonska saml. på Hedensberg ses af hans hand Två damer och en kavaljer, ätande ostron. O. G—g. <img l>

Dyck [dejk], Ernest Marie Hubert van, belgisk operasångare, f. 1861 i Antwerpen, utbildade sin sångröst hos S:t Yves Bax i Paris samt handleddes i tonkonsten äfven af Chabrier och Massenet. Vid Lamoureuxkonserterna i Paris sjöng D. i fem år Wagnerpartier, beträdde 1887 med stor framgång scenen som Lohengrin på Edenteatern och gjorde 1888 i Baireuth sådan lycka som Parsifal, att han genast engagerades som hjältetenor vid Wiens hofopera, hvilken han tillhörde i omkr. femton år. Med sina glänsande röstmedel och sin betydande skådespelarförmåga har han utmärkt sig framför allt i Wagnerroller, men äfven såsom Gounods Faust och Romeo m. m. Han uppträdde regelbundet vid festspelen i Baireuth, sjöng på stora operan i Paris Siegmund, Tannhäuser och Lohengrin samt gaf äfven gästspel på Covent-garden-teatern i London, i Petersburg, Holland, Belgien, Amerika o. s. v. 1896 började D. ett eget operaföretag i London. Dücker, svensk adlig ätt. Se Dücher. Dücker, Eugen Gustav, rysk-tysk målare, f. 1841 på Ösel, studerade på akademien i Petersburg, begaf sig 1863 till Tyskland och hamnade i Düsseldorf, där han 1872 blef professor vid konstakademien. Han har mest målat strandpartier från Nordsjöns eller Östersjöns kust, med omsorgsfullt afvägd komposition och poetisk stämning. D. är representerad i Düsseldorfs galleri, i Berlins nationalgalleri m. fl. tyska museer. Många af hans taflor ha gått till Ryssland. 1875 blef D. led. af Fria konsternas akademi. G—g N. Dyckert, en åt bägge ändar afsmalnande spik med åt midten vända hack eller hullingar för fastsättande af golftiljor etc. Dyckmans [de'jk-], Joseph Laurens, belgisk målare, f. 1811, d. 1888, var lärjunge af Wappers, hvars teknik han tillämpade på sina små taflor, som skaffade honom tillnamnet "den belgiske Gerard Dou". Deras motiv äro enkla och utförandet högst vårdadt. Såsom exempel må anföras Klaverlektion, Spetsknypplerskor, Grönsakstorg, Spinnerska, Blind tiggare, Sjömansänkan, Magdalena och Gatsångerska. D. är representerad bl. a. i Antwerpens museum och i Londons nationalgalleri. Dyer [da͡i'ə], John, engelsk präst och skald, f. omkr. 1700, d. 1758, är mest bekant genom den beskrifvande dikten Grongar hill (1726), en af den engelska litteraturens förnämsta landskapsskildringar. Dyflin, fornnordiskt namn på Dublin (se d. o.). Dyfvelsträck (förvrängning af ty. teufelsdreck, lat. stercus diaboli), Gummi resina asa fætida, med. farm.), ett redan af forntidens greker och romare begagnadt gummiharts, som fått sitt namn med anledning af den vidriga, stinkande, löklika lukten. Det anses hufvudsakligen erhållas af 5 Ferula-arter (Umbelliferæ), t. ex. Ferula asa fætida L., som